På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR [29]

Så. nu kommer alltså en del då det händer lite mer. Del 30 är också den redan färdigskriven men den lägger jag ut imorgon! kram kram

Jeremy
Innan jag hann bestämma mig för vart jag skulle ta vägen, åt vilket håll jag skulle springa, så såg hon mig. Hennes ögon mötte mina. Hennes blick träffade mig som sylvassa nålar och sköt blixtrar genom hela min kropp, elektriska stötar som förlamade varje liten del av mig.
Det var som att jag inte sett henne på hundra år. Samtidigt var hon alldeles nära. Fortfarande en stor del av mig. En smärtsam del som hela tiden påminde mig om att faktiskt, faktiskt hade det knappt gått två veckor sedan jag började skolan här. Jag hade inte ens packat upp flyttkartongerna, de stod fortfarande staplade i höga torn på mitt rum. Jag hade inte hunnit bilda mig ett liv här än, ändå var alla band från det förflutna redan avhuggna. Jag hade redan gått över bron till något nytt, och ingen mötte mig på andra sidan. Och broarna till det förflutna var brända och askan borta med vinden.
Inget var som förut.
Och där satt hon. Hennes ögon var fortfarande guldbruna. Hennes hår var risigt och vått och hennes smink var utkletat. Mascaran låg som sorgliga svarta åskmoln på hennes kinder. Kanske var det regnet, kanske var det salta sorgsna tårar som bildat dem.
Länge stod jag helt stilla. Hon satt lika orörlig som en staty på bänken framför mig. Hennes ögon såg nästan chockade ut. Förvånade och aningen granskande. Som om hon såg någon hon inte sett på mycket mycket länge. Någon hon inte förväntat sig att träffa mer. Någon som kanske förändrats, någon som hon inte var riktigt riktigt säker på om det var just den personen. Den personen som låg någonstans långt bak i det förflutna inlindade i gamla minnen.
Det var en sån blick. Och sen drog ett stråk av tvekan över det sorgsna rödkantade ögonparet jag så väl kände igen. En tvekan likt ”undra om han skulle känna igen mig om jag gick fram till honom. Är det verkligen han?”
Jag såg hur hon huttrade till, en impuls sa åt mig att ta av mig min egen jacka och trä den över hennes axlar. Linda armarna kring hennes midja och dra henne tätt tätt intill mig. Men det var bara en impuls nu. Det var bara av ren vana, inte längre någon sanning. Men jag hann inte riktigt hindra mig själv, jag tog ett steg fram och frös sedan mitt i rörelsen. Väcktes lite ur mina funderingar, bröt tystnaden och förlamingen. Hon såg på mig med sina otroligt vackra ögon och det var ett under att jag inte kastade mig i hennes armar då. Eller föll i hop i en hög och dog på fläcken.
Men hon reste sig sakta. Jag kunde inte slita blicken från henne. Hennes rörelser, jag memorerade dem i detalj. Hennes vis att sträcka på ryggen och nästan frågande se på mig. Som att det var okej att närma sig. Som att jag var en främling. Jag stod helt stilla. Sa inte ett ord. Plötsligt stod hon alldeles nära. Jag kunde känna värmen som strålade från hennes kropp och några av hennes långa ljusa hårtstrån kittlade mig i ansiktet. Hon vek ner blicken, fingrade på dragkedjan till min jacka. Jag såg på hennes fingrar, hennes små små rörelser. Så böjde hon upp huvudet igen. Det gick en stöt genom hela mig. Hennes mun var så nära.
- Jeremy.. vi.. vi måste prata. Hon viskade nästan. Jag ville skrika åt henne att jag inte orkade prata. Jag ville säga åt henne att vara tyst, ville dra in henne i min famn. Ville vara trygg igen. Jag ville viska åt henne att ge mig en chans, ville be henne att säga att det var sant. Att hon och Elias inte alls var tillsammans. Jag önskade av hela mitt hjärta att hon skulle be mig komma tillbaka till henne. Jag önskade så det sved i hjärtat. Önskade så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Som om jag skulle sprängas i tusen bitar. Jag ville säga åt henne att vi kunde börja om. Men inget var dem gjorde jag. Bara lät henne sänka sina händer åter igen. Släppte henne inte med blicken. Såg hennes mun sakta forma en ny meningen.
- Det är sant det du hört, Jeremy. Jag vet inte varför det blev så.
- Så ni är tillsammans? Jag hörde själv hur hårt det lät. Anklagande och argt. Det var inte meningen, det.. bara blev så.
- Jag vet inte..
- Jag trodde aldrig det om dig.
Sen orkade jag inte mer. Jag vände och gick snabbt där ifrån.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

jagkanintegunga - 14 maj 09 - 14:46- Betyg: