På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 bokstäver - KÄR [28]

Det här är en s.k "utfyllningsdel". Eftersom det här är en berättelse som jag också lämnar in i form av ett frivilligt skolarbete lägger jag ibland in extra delar bara för att göra storyn mer detaljerad och händelserik. Det är också därför jag valt att redan nu laddat upp del 29 som ni kan läsa nu direkt efteråt.
Ni kan ju slänga en kommentar om vad ni tycker om mitt sätt och framhäva känslor osv om ni vill?

Jeremy
Och där var hon. Det var Sofia.
Sofia på en bänk svept i grå dimma och iskall kyla.
Sofia som jag kallat min i en tid lika lång som en evighet. Nästan. Evigheter vad ändlösa, lika ändlösa som jag trott att jag och Sofia var. Trodde att vi representerade sanningen i ”föralltid” men istället hade vi förvandlats till ett stort svek som vände livet upp och ner.
Men det var Sofia. Hon var oskarp och blek, livlös med huvudet vilande i händerna, men det var hon. Hon hade definitivt inte sett mig än. Hennes hår hängde ner över det böjda huvudet och jackan såg alldeles för tunn ut. Kanske var det mycket varmare i Göteborg än det var här?
Det stack i fingrarna på mig, minnet av hennes hand i min gjorde sig påmint och det skrek inom mig att gå fram och krama henne. Men ännu högre skrek sveket. Sveket av mig och sveket av henne. Det som åt upp mig inifrån och gav mig sömnlösa nätter fyllda av svarslösa frågor. Jag visste inte om jag ville gå därifrån eller springa fram till henne. Jag ville göra både och, men samtidigt kändes det omöjligt. Och jag kastades mellan overkliget och verklighet. Och jag visste inte längre hur man gjorde för att skilja på dem. För Sofia hade varit min verklighet, det enda jag behövde och det enda jag ville ha. Hon fick mig att känna mig levande och meningsfull. Men jag visste att när hon satt där, när vinden lekte med några av hennes hårslingor och hennes blå jeans såg fuktiga och kalla ut, jag visste att det inte var för min skull. Kanske var det för min skull hon var där, men inte av den anledningen som det hade varit förut. Förut, för bara två veckor sedan. Nu satt hon här, och det var inte längre jag som hade rätten att krama henne och ta hennes hand i min.
Det var så det var nu, nu här idag. Och egentligen var det verkligheten, men den var så ofattbar. Den var så omöjlig. Ändå var det precis så det var. Precis så som det aldrig skulle bli. Mardrömmen som var för hemsk för att ens tänkas. Men det var ändå det de kallade verkligheten. Det jag levde i nu och här.
Jag kunde känna hur fukten sakta men säkert letade sig in under min jacka och droppe för droppe täckte min hud. Iskall och alldeles alldeles verklig. En påminnelse om att vad som än hade hänt så stod jag där.
Och Sofia satt framför mig.
Och mina ben sa åt mig att springa, men förblev stela mot marken. Som cementklumpar utan minsta möjlighet att ens röra sig ens en millimeter. Mina ben sa åt mig att springa, men en enda liten fråga hindrade mig,
Från henne
eller till henne?

Johanna
Jag visste inte att så mycket kunde påminna mig om Malin. Men när jag satt vid skåpet och hon inte satt bredvid, ja då verkade hjärtat stanna till, hoppa över ett slag, fortfarande i ren förvåning. Och det hade inte slagit mig att hennes och mitt skratt verkade sitta fastklistrat och gömt i väggarna och att det kunde eka så i den tomhet som nu bredde ut sig. Och hennes namn fanns över allt. På mina böcker och lösa papper. Hennes sneda tunna handstil var nedklottrad på en mängd ihopknycklade papperslappar som låg begravda i mitt pennskrin. Fast jag inte ville så vek jag varsamt upp varenda en av dem och läste ord för ord, rad för rad.
Det var första lektionen. Köttbullen, våran tyska lärare babblade på om något obegripligt och jag kunde inte höra på. Spottet liksom stänkte ur munnen på henne och de där storblomstrade skjortorna hon envisades med att bära dag efter dag fick det att snurra i huvudet bara av att se henne. Hon såg ut som om hon svept in sig i gardiner och tapeter från ett 70 tals hus. Jävla blommiga köttbulle.
Så var Malin där i mina tankar igen, hennes lilla flickröst då hon sjöng ”jag vill ha blommig falukorv till middag, mamma”. Mitt i allt kunde jag inte låta bli att le en tusendels sekund – blommig köttebullekärring vill jag då helst inte ha till middag i alla fall.
Men nej, lika snabbt försvann det där leendet.
Jag kramade hårt och nästan krampaktigt den första lilla lappen jag fiskat upp ur pennskrinet. Det rutiga pappret från en av mattehäftena var veckat och skrynkligt. Kändes gammalt och nött där det vilade i min hand. Ett litet meddelande till mig, skrivet någon gång, bara till mig och säkert helt oviktigt. Jag undrade om jag någonsin skulle få en lapp från Malin. En ärlig lapp skriven på vänskapens regler.
Så läste jag de första raderna fast det gjorde ont i kroppen att ens se hennes bokstäver.
”Tack för att du lyssnar på mig. Du är bäst!”
Bäst? Ilskan som nästan svämmade över inom mig just då dränkte faktiskt den stora sorg och saknad som skar i mig. Bäst?! Tack för de orden. Tack för att du sket i mig för att rädda dig själv. För att du inte vågade gå emot Yacmina. Översminkade Yacmina som du och jag faktiskt hatat. Minns du det Malin? Vi hatade henne, mer än något annat. Ändå står du på hennes sida. Hur går det till, Malin? Jag förstår inte. Vi hatade henne, hennes jävla smackande tuggummi mun, hennes översminkade lilla perfekta ansikte och hennes perfekta leende och de där perfekta vita strålande tänderna. Vi hatade hennes sätt att liksom förhäxa folk. Och vi hatade, vi hatade hatade hatade att nästan ingen såg hur falsk och ful hon var.
Minns du det Malin?
Minns du tiden då det var du och jag?

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)