Hej älskling, del (1) |
Naturligt vitblont hår, turkosfärgade,och trots det asiatiska ögon. Kim såg på pojken som stod framför honom, kort och mager. Det babylika ansiktet pryddes med en saftig blåtira, och en spricka i underläppen. Pojken hade en ljusrosa kjol, och en vit långärmad t-shirt. Håret var uppsatt i en slarvig hästsvans, och det var svårt att tyda hans blick, vad man menade. Men en sak var tydlig, och det var att det här var ynglingen som tydligen förärat sig en plats i tjänstebruket i Kims såkallade "hus". En normal människa skulle nog använt ett annat ordval, "Slott" kanske skulle passa bättre. Eller åtminstone en gigantisk herrgård.
I de få papper han läst om ärendet, så hade pojken tydligen fått specialtillstånd att jobba hos honom, trots att han endast var sexton år gammal. Åldersgränsen brukar annars vara arton år. Kim hade lite snabbt sluddrat igenom pojkens bakgrund, och det verkade inte särskillt ljust. Men han var inte intresserad, och hade inte lagt någonting av detta på minnet, utan det enda han tidigare visste var ett en minderårig skulle ta plats i huset. Och att han troligen inte skulle se särskillt mycket av honom.
Fast att se honom stå här framför sig, var en helt annan sak än vad han hade förväntat sig. Vad han förväntat sig var en tjurig tonåring som ville jävlas med allt och alla, men här stod det ju en.. Flicka?
Men nej, det var en pojke. Han bara.. Såg.. Väldigt, väldigt tjejig ut, vilket Kim genast fick lust att påpeka, men lät bli.
Dialekten som visade sig när pojken öppnade munnen för att presentera sig var mot all förmodan skånsk, hur det hade gått till hade han ingen aning om, med tanke på att han enligt Kims uppgifter skulle kommit direkt från Japan. Hur han ens kunde tala svenska, var ännu ett mysterium han inte tänkte involvera sig i.
"Aisu Sato.."
En näpen, försiktig röst gled igenom pojkens läppar, och Kim nickade endast litet som bevis att han hört vad han sade. Uttrycket i ansiktet var obrytt, uttråkat och indikerade att han så snabbt som möjligt ville återgå till det han höll på med innan denna "Sato" dök upp i dörröppningen. Han var bra på att ge sådana intryck, även om de inte stämde med hans egentliga sinnesstämning. För han kunde inte undvika än att vara aningen nyfiken på blondinen, han verkade minst sagt speciell.
Satos ljusblå blick sneglade försiktigt upp på den svarthårige framför honom, han kände sig både skygg och osäker. Kims ansiktsuttryck skrämde honom, det var som ett bevis till att han egentligen inte betydde någonting. Fast ioförsig, det var väl någonting han redan på ett sätt visste, det hans liv i princip gått ut på. Att få det berättat för sig hur värdelös han var, äcklig och allt ifrån normal. Och trots att han på senare tid kommit ifrån den delen av tillvaron, är omringad av människor som berättar att han är värdefull och förtjänar att må bra, så var det så svårt att tro dem.
|
|
|
|
