Aprilmörker |
Denna novell handlar om Nico, och hennes kompis Jonna.
För ett år sedan blev Nico mobbad av en person, och personen fick flytta till ett annat ställe, och en ny skola.
En dag får Nico ett hotfullt meddelande, och förstår först inte att det är från honom.
Här är den:
Prolog
Den 7 april ramlade en sten nerför en bro, ner i bäckens porlande vatten, när en förskoleklass gick förbi.
Den 9 april gifte sig Mauritz Qvist och Sarah Hansen, för att sedan skiljas två år senare.
Den 14 dör Ofelias mamma i cancer, på sjukhuset, två timmar senare dör hennes pappa i hjärtinfarkt, på samma sjukhus.
Varken stenens fall, Mauritz och Sarahs giftermål, eller Ofelias föräldrars död, något som helst att göra med den här berättelsen.
Men allt har en början
Kapitel 1
Förberedandet
(Nico)
- Du kommer väl på discot ikväll? undrade min bästa kompis Jonna när vi slutat skolan för dagen.
– Jag vet inte, svarade jag. Jag vet inte riktigt om jag har lust...
– Amen please, det här inte roligt utan dig, sa Jonna och hängde med underläppen så att jag inte kunde låta bli att skratta.
– Okej, kanske, sa jag och log.
– Asså vad schysst du är! Sa hon och krokade sin arm i min.
– Men kom ihåg, sa jag varnande. Jag har inte lovat.
Det tror inte hon uppfattade det sista jag sa, eller om hon bara struntat i det, för hon fortsatte bara skutta fram vid min sida med sin arm krokad i min.
Jag var inte så mycket för fester, discon och sådant, men jag skulle nog gå ikväll ändå.
– Först går vi hem till mig och hämtar min klänning och lite smink, sen går vi hem till dig och fixar oss där, sa Jonna och kramade min arm.
– Visst, sa jag och sträckte på mig, det var svårt att inte bli smittad av Jonnas entusiasm, och när jag tänkte efter, skulle kvällen faktiskt bli riktigt rolig.
Det tog inte lång tid att komma att gå till Jonna, för hon bodde bara ungefär 100 meter från skolan.
Jonna tog upp sin nyckel ur väskan, låste upp och försvann in i huset.
Efter en stund kom hon tillbaka med en stor påse i handen, hon låste dörren och sprang fram till mig.
– Du får se klänningen när vi är framme hos dig, sa hon, log stolt och började gå(eller snarare springa) mot vägen som ledde till mitt hus, om man nu kan kalla det väg, det var inte mer än två hjulspår.
Jag började gå för att hinna ikapp henne, men innan jag hann göra det, var jag framme vid mitt hus.
Jonna satt på stentrappan som fanns framför dörren och skrapade bort gårdagens nagellack från naglarna.
– Vilken tid det tog! Hojtade hon och ställde sig framför mig.
– Ja, alla springer ju inte runt som värsta sprinterlöparen hela dagarna, sa jag retsamt och gick uppför stentrappan
- Äh vad du dum é! Sa hon och flinade.
Jag låste kvickt upp dörren, gick in, slängde väskan i hallen och började gå in i köket.
– Vi äter först va? Sa jag och in jag blivit klar hade Jonna sprungit om mig och höll på med att plocka fram bröd, smör, ost och en skål små körsbärstomater som hon hittade i kylskåpet.
Hon brukade vara här ofta så hon visste var allt fanns, såg jag blev inte särskilt förvånad.
Vi åt snabbt upp och hjälptes åt att plocka undan och borsta bort smulorna från bordet.
Sen gick vi upp till mitt rum.
– Vilket nagellack tycker du jag ska ta? Kvittrade Jonna när vi kommit upp. Det blåa eller det röda?
– Det röda kanske? Sa jag trött.
– Ja, det passar nog bäst till klänningen, instämde Jonna och började måla naglarna.
– Oj just det! Utropade hon förfärat. Du har ju inte sett min klänning än!
– Kan jag få se den nu då? Sa jag och försökte låta förtjust, och trots att jag inte lyckades så bra verkade inte Jonna märka något.
Hon drog upp någonting ur påsen och jag såg att det var en klarröd klänning. Den var nästan ärmlös, bara ett band runt nacken verkade hålla den uppe. Den var ganska kort och hon såg ut väldigt nöjd ur med den.
– Visst är den snygg! Sa hon och visade stolt upp den.
Jag nickade och hummade lite för att hon skulle bli nöjd.
– Vad ska du ha på dig då, Nicole? Undrade hon.
– Jag vet inte, svarade jag uppriktigt. Jeans och T-shirt kanske?
– Jeans? Sa hon som om hon inte hade hört något dummare i hela sitt liv.
Utan att vänta på svar började hon rota runt i min garderob, som inte hade allt för stort utbud av kläder. Hon hummade missnöjt ibland men verkade tillslut hitta något som föll henne i smaken.
Hon hade tagit fram ett par svartgröna leggins, ett bara pösiga, svarta, korta byxor som nästan såg ut som en kjol och en grön, kortärmad tunika med något tryck på.
Hon kastade kläderna till mig och började under mina vilda protester att måla mina naglar.
Medan nagellacket torkade satt vi och pratade en liten stund.
Plötsligt kom jag på något, som gjorde mig alldeles stel av skräck.
– Tänk om han kommer till discot!
Det tog en stund för mig att fatta att jag uttalat meningen högt.
– Oroa dig inte, sa Jonna lugnt. Det tror jag knappast. Och förresten vad skulle han kunna göra dig mitt ibland allt folk. Inget Nico, Inget!
Hennes ord lugnade ner mig en aning men jag var fortfarande för uppskärrad för att kunna slappna av.
– Nicole? Jonna? Hördes min mammas röst nerifrån.
– Ja mamma, vi är här, ropade jag tillbaka. Det går väl bra om jag går på discot idag?
– Ja, men jag kan inte skjutsa er dit, bilen har fått punktering, svarade hon och kom in i mitt rum. Hennes kinder var lite röda av den kyliga luften.
– Vad sa du? Undrade jag när jag väl fattat det.
– Kan ni inte åka med Jonnas föräldrar? Sa hon med en nick mot Jonna.
|
|
|
|
