rädd |
han gick därifrån med bestämda steg. jag blev rädd
sprang efter honom, tog tag i hans arm och drog så han vände sig om
- vad fan gör du? sa ja med en orolig röst
- vad tror du? svarade han kort
- förlåt mig, snälla. det var inte meningen. viskade jag
jag var rädd att han skulle höra hur sårad jag lät
han gav mig en blick som jag aldrig kommer glömma
jag kände hans tankar
; vill jag verkligen det här, är det hon jag vill leva med
jag visste vad han tänkte. mina ögon blev fuktiga
jag la mina armar runt hans hals,
hans armar var fortfarande på samma plats
i hans fickor
- säg det, säg att du inte vill att det skall vara vi längre.
min röst svek mig på de sista orden. min stolthet svek mig
totalt. nu stog jag här framför han och mina tårar kunde
falla vilken sekund som helst.
- jag vill inte vara utan dig. hans röst lät ansträngd
- förlåt, allt är inte ditt fel. fortsatte han
alla som gick förbi kollade snett
hörde hur en sade : nu sabba hon det igen haha.
men jag ville inte lyssna
jag var fast i detta ögonblick som höll på att vända min
värld upp och ned. han såg på mig, hur rädd jag egentligen
var. han kysste mig och hans läppar formade orden
- allt kommer bli bra
jag sträckte på mig och viskade tyst i hans öra
- jag älskar dig
- jag älskar dig med. blev svaret
jag höll om han, jag ville aldrig släppa han. jag kände
hur hans kind var våt efter tårar.
jag viskade ännu en gång att jag älskade honom. jag grät,
vi skildes åt
men är fortfarande tillsammans
men den dagen gjorde mig så otroligt rädd
vårat första bråk
första gången vi sade att vi älskade varandra
första gången jag grät inför en person på 5 år
|
|
|
|
