vackra, vacker ,vackraste del 4 |
Utan att jag märker något så känner jag att jag längre inte sitter ensam på bänken, nu börjar den där unika lukten strömma in i mina näsborrar, DET ÄR HAN!, och han sitter på samma bänk som jag, vågar vägar möts samman igen, det här borde bara var en till patetiskt dröm, som jag alltid är så duktig på att drömma. Jag vågar knappt titta på honom, för risk att våra blickar ska mötas. Hjärtat slår hur vilt som helst igen, det känns nästan som att tröjan dunkar upp och ner och jag andas knappt. Efter någon sekund efter han satte sig ner reser han sig upp igen och kollar på busstabellen och ser fundersam ut, sedan tittar han på mig, jag kan känna det, hans blick värmer hela min själ till tusen miljarder grader. Jag hör något i mina öron det är ingen bil, det är en helt underbar röst, så slät och len och lagom ljus och mörk, en sån där mums röst som bara finns på snygga killar i filmer. Men nu talar den där rösten till MIG!
”Du, um.. vet du var Lundby ligger, jag undrar liksom om det är den här bussen så kommer snart som jag ska åka med”, säger den sjukt lena rösten som kommer ur ett par perfekta läppar som ler mot mig, just mig. Jag harklar mig och svarar att jag vet exakt var det ligger och att jag kan garantera att han står på rätt plats, sen tystnar jag till ett tag, herregud min röst gick inte sönder den här gången.
Han står fortfarande framför mig och låter hans blick vila på mig och han ler fortfarande mot mig, jag känner pinsamheten i tystnanden mellan oss, jag vill så gärna bara titta in i hans ögon men jag vågar inte titta in i de där sago ögonen, med risk med att aldrig kunna sluta titta. Jag märker genast att han inte är blyg, som det flesta killar bruka vara, för han fortsätter prata med mig, Elina Karin Hilmersson. ”Fan vad varmt det är, jag kommer dö av värme i bussen”, säger han och skrattar ett sånt där skratt som känns som fjärilar i magen. Jag skrattar till lite och säger att det borde typ finnas lite fläktar eller något i bussen så att man överlever.
Han ler ännu mer mot mig ” ja, du det tycker jag med!, men hur visste du vad Lundby ligger, kommer du där ifrån eller?” frågar han och jag förklarar att jag inte alls bodde där att jag bara ska till en vän och sedan bara för att få reda på vad han gjorde här, så frågade varför han skulle dit. Han bara ler tillbaka igen så där sött och sedan öppnar munnen igen ” asså jag ska åka till en skateboard tävlig där, min kusin ska tävla och han är typ bäst på att åka, så måste bara se han för han är typ lika bra som vilket skejtar proffs som helst”, säger han och tittar på mig och just stå tittar han rakt in i mina ögon med hans is blå ögon, han viker inte undan med blicken för en sekund, han bara står där och tittar mig rakt in i ögonen, det känns som att svävar bland rosa moln just nu, men jag står här i Örebro och ingen annan stans.
|
|
|
|
