vackra, vacker ,vackraste del 3 |
Jag undrar om han har lagt märke till mig, om han minns mig ifrån bussen eller om han inte ens har lagt märke till mig, undrar om han också sitter och tänker på mig just nu, men det skulle jag knappast kunna tro, gud vad patetiskt jag är, jag måste skärpa mig . Här ska jag sitta i ungefär 180 minuter och få andas samma luft som han, jag kommer njuta att varenda sekund, jag sitter så nära att jag till och med kan känna ur han luktar sån där god lukt som man aldrig kan sluta sniffa in, jag skulle villa spara den här doften för den är unik.
Efter halva resan borde jag ha somnat, typiskt mig att somna ifrån såna här underbara tillfällen, jag vaknar med ett ryck av att jag hör en originell röst upprepa ” Örebro central, Örebro central” jag inser att jag har missat 60 min hela 120 sekunden av att känna hans närhet så där nära mig, men han är inte borta den här gången som tur var, för då skulle jag verkligen hata mig själv för all framtid. Men där står han nu och ser ut som en ängel pojke direkt nersänd ifrån himmelriket, bara för mig.
När tåg dörrarna öppnas möts jag av ett kraftigt sol ljus, som är så starkt så att jag måste blunda till för stunden, jag kan känna den där sjukt unika goda lukten bakom mig, där han nu står och väntar att gå vägen bort ifrån mig. Jag går några steg åt sidan lite diskret så att jag kan titta på honom en sista gången, kanske se vilket håll han ska, men han går ingenstans han bara står tar och ser vilsen ut som en litet barn utan sin mamma i någon stor mat affär, gud så sött. Inte förens nu märker jag att han har snikebites precis som jag själv, hans ringar rundar hans perfekta läppar precis, det ser verkligen snyggt ut på honom.
Efter en liten stund tar han upp en mobil, sedan ser han liten fundersam ut och tittar sig runt, jag skulle nog tro att han tittade efter vad klockan var. Kanske hade han åkt till hans tjej, och här står jag och glor på hennes kille, nej det får inte vara så. Jag måste nog gå nu innan hans tjej kanske kommer fram och pussar honom och just i de där hundradelarna när deras läppar kommer att mötas, då kommer mitt hjärta brista till tusen.
Istället för att stå där som fast klistrad i marken så letar jag reda på bussen jag ska åka med, vad var det för nummer igen?, men jag kan inte minnas, istället letar jag igenom varenda busshålls plats efter namnet Lundby, som ligger ganska nära själva stan här. Efter jag har letat igenom några busshållsplatser så hittar jag, det var visst nummer 535, hur kunde jag glömma det. Jag slänger en blick över dit och det finns inte en enda kotte på den busshållsplatsen.
Jag sätter mig ner på bänken och väntar, hade tydligen missat den första bussen medan mina ögon var fast sydda på honom och nästa buss gick om 25 min, duktigt Elina.
Jag vet inte vad jag ska roa mig med, jag hatar att bara sitt och vänta, vänta och vänta, jag har aldrig haft tålamod för sånt. Jag leker små lekar, som att jag gissar vilken färg nästa bil kommer ha som kör förbi, jag sätter fem rätt på ungefär tio minuter och känner mig ganska stolt. Sedan tittat jag på alla människor som passerar mellan minuterna, gamla, små, unga.
|
|
|
|
