Väktaren (del 1) |
Hon går över bergen tillsammans med sina krigare. Bredvid
henne går två snötigrar, de största man någonsin skådat. Hon
går med nerböjt huvud, dold av den svarta kappan. Hennes krigare
är endast kvinnor. De har en respekt för henne. För trots sitt
sköra utseende är hon Väktaren...
Yang ser när hans far förklarar deras krigstaktik.
-...hunnerna kommer troligen över bergen. Vi måste stoppa dem
så snabbt det går. Jag tar mina krigare till bergens rötter.
Du,Yang, börjar träna de otränade krigarna.
Yang böjer ödmjukt på huvudet.
- Ja, far. säger han och reser sig samtidigt som sin far.
Gang, kejsarens högra hand, hejdar dem.
- Är det så smart att låta honom ta hand om det? Jag menar,
han har ju inte direkt någon erfarenhet...
- Yang klarar det bra. Jag har själv lärt upp honom. säger
Yangs far.
Yang ler spydligt mot Gang. Gang går ut ur tältet. De andra
förljer efter. Yangs far vänder sig mot Yang.
- Du kommer snart få hjälp. Kejsaren tog kontakt med en god
vän och han kommer snart hit med sina krigare. Jag vet inte
vem han är, men han lovade att de skulle lyda under ditt befäl.
Yang ser då hans far sätter sig upp på hästen och rider iväg.
Sedan ser han på hopen av män som skrattar. Han skakar på huvudet,
det kommer vara ett hårt jobb.
Yang samlar in alla männen och befaller dem att klättra uppför
en slät påle.
- Den som får tag i pilen vinner. säger han och skjuter upp en
pil i toppen av pålen.
Männen turas om, men ingen kan få något grepp om pålen.
- Titta! ropar en.
Alla vänder sig om och ser då en hop med två snötigrar och
en person döljd i en kappa närmar sig lägret. Yang går dem
till mötes. Han har svärdet med sig i fall det inte är de
han tror det är.
När han kommer närmare ser han att följet består av kvinnor!
Det kan inte vara... Det får inte vara...
Personen med kappan kommer fram till honom.
- Kejsaren sände oss. säger en mjuk, ljus röst.
Det är en hon! Yang vill bara skrika.
- Jag hade väntat mig män. säger han surt.
- Mina krigare är minst lika bra som dina män. De kommer att
träna med dem som jämnlikar. säger hon med en kall isig röst.
- Du då? Ska du träna med dem? frågade Yang.
- Nej! säger hon och går förbi honom.
Hennes krigare följer henne. Den sista ser lite trotsig ut.
Hon stannar bredvid Yang.
- Jag fattar inte varför hon måste bestämma! säger hon innan
hon skyndar sig efter de andra.
De slår upp sina tält i utkanten av lägret och ledaren går
genast in i sitt. Tigrarna lägger sig i dörröppningen, som om
de vaktar något värdefullt. Yang går mot sina krigare som står
och glor på kvinnorna.
- Träningen börjar igen. Försök ta er upp till pålens topp.
Kvinnorna försöker, men lyckas inte. Ledaren kommer fram.
- De behöver träning, mycket träning. säger hon med en huvud-
skakning.
- Klarar du det då? snäser den trotsiga.
- Lin, försök inte utmana mig...
- Men kan du då? frågar Yang och lätt klättrar han upp till
toppen.
Ledaren ser inte på honom.
- Jag klarar det, men jag ser inte vitsen i att försöka.
Lin fnyser.
- Du bara pratar, gör aldrig något själv...
Ledaren kastar en blick mot henne, snabbt och vigt som en
katts rörelser klättrade hon upp. Sedan hoppade hon ner utan
ett ord.
Men Lin var inte nöjd, hon hade ett svärd i handen och började
närma sig ledaren.
- Nu ska vi se vad du går för...
|
|
|
|
