Förlåt? *kap 4 |
Som lovat fjärde delen, kommer en femte nu dir oxå :]
Lite väl mycket drama nu med kanske, men det är väl så det ska vara..?(A)
Det var med viss vemodighet som jag klivit in genom dörren in till skolan och in till alla varma famnar på morgonen, för en gångs skull hade jag lyckats att inte komma för sent till skolan eftersom att jag inte kunnat sova under natten, vilket dock hade medfört att jag var förfärligt trött, men hela dagen hade än så länge gått utan att jag sett en skymt av syster så jag lyckades hålla modet uppe hela dagen utan att bryta ihop och måste gå hem.
”Älskling hur är det egentligen?” viskade Elina i mitt hår samtidigt som hon höll om mig hårt ”jag har hört precis vad som hände och gumman du ska veta att inget var ditt fel”
Jag visste redan att inget av det var mitt fel, men det hjälpte inte mycket mot den gnagande känslan i bröstet och ormarna som krälade runt i min mage och fick mig att vilja spy.
”Om jag ska vara ärlig så är allt skit just nu, men jag vet längst inne att allt kommer att bli bra i slutet, det måste det bli” sa jag som ett rent konkret konstaterande. Om det inte blev bra visste jag inte vad jag skulle ta mig till, på något sätt skulle det hela ordna sig, antingen skulle jag lära mig leva utan syster eller så skulle vi hitta tillbaka till varandra. Jag hoppades på båda delarna. Viljestarkt skakade jag på huvudet för att få känslorna att rinna av mig, det fungerade visserligen inte helt ut men nästa, och tvingade fram ett leende. Här skulle glömmas en person, raderas bort totalt, och jag skulle klara det. Innerst inne visste jag att denna övertygelse skulle försvinna eller i alla fall försvagas markant då jag fick syn på syster men för stunden kände jag mig väldigt likgiltig inför vår brutna vänskap, det var hon som gjort fel inte jag.
Det var endast en lektion kvar då klockan ringde in. SS, stökiga svenskan. Jag var en av de första in i klassrummet och satte mig längst bak i avsikt att få sitta själv, men icke, snart hade alla platser runt mig fyllts av sympatiska vänner som skulle trösta och se till så att jag inte bröt ihop. Faktum var att de endast irriterade mig. När vår unga lärare trädde in genom dörren med högar av böcker staplade på varandra plockade jag fram mobilen och skickade iväg ett Hej till hela listan. Ingen svarade. Snopen la jag ifrån mig mobilen på bordet och lyssnade halvt till sorlet från klassen och lärarens endast halvhjärtade försök att samla oss.
När några minuter gått och vi just fått våra böcker av läraren vibrerade mobilen till två gånger och jag kastade mig över telefonen och tittade nyfiket på displayen. Du har fått två meddelanden stod det och jag öppnade det första som var av Arvid, ett enkelt hej, och sedan det andra som var från Tim, ett hej med en blinkgubbe efter. Snabbt var jag igång och smsade med de båda killarna från parallellklassen. Avrid var ett gammalt ex från förra terminen, jag hade gjort slut efter att mina känslor börjat svalna och Annie peppat mig eftersom hon såg att mina känslor för honom var döda. Tim var tjejmagneten som alla tjejer i årskursen var kär i, så även de i årskurserna under. Plötsligt fick jag ett sms som fick mig att rycka till. Jag stirrade på displayen och läste igenom det ännu en gång bara för att vara säker att jag läst rätt.
Det var synd att du gjorde slut, men du ska veta att du alltid kommer att vara tjejen i mitt liv.
Hjärtat slog ett dubbelslag och jag kände hur kallsvetten kom rinnande. Varför skulle han säga detta nu? Försiktigt slöt jag ögonen och försökte slappna av. Vad skulle jag svara?
Men lilla vän, vad ska jag säga, det finns säkert någon annan där ute för dig ska du se, jag var bara inte den rätta, jag vill även bara vara singel nu ett tag vet du
Nervöst tryckte jag på skicka och drog ett djupt andetag. Jenna tittade på mig med orolig blick då hon hörde min suck.
”Inget” sa jag som ett svar till alla eventuella frågor som hon skulle kunna tänka sig ställa. Min första impuls hade varit att skicka ett sms och berätta för Annie men besviket la jag ifrån mig mobilen på bänken och kände hur en tomhetskänsla ekade som en tyst viskning genom hela kroppen och fick mina organ att skallra till i tryckvågorna som de råttor som kilade runt i mitt bröst skapade. Resten av lektionen satt jag försjunken i mina egna bedrövade tankar, med Jennas vaksamma blick som klistrad på mig.
Jag skulle just till att plocka upp en pappers bit från bänken då klockan ringde ut, äntligen var lektionen slut. Vår svenska lärare ställde sig lite avspärrande i dörröppningen och blev nästan översprungen av alla elever som så fort som möjligt försökte ta sig ut ur klassrummet. Det var med nöd och näppe jag hörde hennes förtvivlade rop efter oss att ställa in stolarna och lämna fram böckerna. Mitt skåp låg mycket nära till svenska klassrummet så det gick snabbt att gå dit utan att hinna bli stoppad av Jenna och utfrågad om vad som hände på svenskan. Jag var långt inne i mina egna tankar då jag hörde någon hälsa till mig. Smått förvirrad vände jag mig om och mötte ett par isblåa ögon en ljusbrun kalufs, och ett bländande leende. Tim. Chockad över hans blotta existens som uppenbarat sig en halvmeter från mig försökte jag att tränga fram ett litet leende och hälsade stelt tillbaka innan jag vände mig om mot det öppna skåpet och började distraherad leta efter handväskan som låg begravd under högar av böcker.
”Är det ok om jag gör dig följe på vägen hem idag Aurora?” sa han och lutade sig mot skåpet bredvid mitt. Jag stängde skåpet med en högljudd skräll när han uttalade meningen och vände mig generad mot honom.
”Uhm, jo, eh visst kan du det”
Något i min förvåning fick honom att börja skratta och titta på mig med en blick som sa mer än tusen ord. Herregud han måste tro att jag är helt dum, tänkte jag förlägen och kände hur kinderna hettade till, inte börja rodna nu också det är pinsamt nog som det är.
”Ska vi gå då?” sa han och kvävde ett nytt skratt, jag nickad och strök bort en hårslinga som letat sig fram och hängde ner över ansiktet. Jag vågade inte släppa blicken från mina skor men kände värmen som hans utstrålning avgav och var mer än väl medveten om hans närvaro. Det pirrade och ryckte i hela kroppen. Snyggaste killen i skolan gör mig följe hem, tänkte jag häpen och undrade vad Annie skulle säga om hon såg henne nu. Syster hade varit kär i Tim, i hela två år innan hon föll för den där jävla Mikael. Under tystnad gick vi genom dörren och ut i sommarvärmen.
”Så du har alltså ingen pojkvän för stunden” sa Tim i ett försök att bryta tystnaden som låg och både pirrade och skavde.
”Nej, inte precis gjorde ju slut med Arvid innan jul, så nej inte precis”
”Haha, och vad menar du med inte precis?” skrattade han och knuffade till mig i sidan så att jag höll på att snubbla över mina egna fötter.
”Jag vet inte riktigt” skrattade jag tillbaka och rynkade nästan. Samtalet blev allt mindre stelt efter hur långt från skolan vi kom och snart stod vi vid radhuset där jag bodde.
”Vi syns väl någon gång?” sa han och flinade, jag nickade tyst och log ett knappt synligt leende eftersom att jag fortfarande var helt förtrollad över hur hans leende kunde vara vackrare på nära än långt håll, så vände han sig snabbt om och började gå. Jag tittade med trånande blick efter hans ryggtavla tills att den försvunnit bakom en husknut och föst då tog jag initiativet att gå och låsa upp ytterdörren. Han var het, så enkelt var det.
Huset var tomt och Milo var ute. Mamma hade lämnat kattluckan olåst innan hon for på jobbet så jag räknade med att Milo skulle vara hemma inom någon timme. Efter att ha tagit av mig skorna gick jag in till köket och plockade mig ett päron innan jag gick in till mammas rum och startade datorn. Mamma hade bestämt att hon skulle ha datorn inne i sitt sovrum för att jag inte skulle kunna sitta uppe hela nätterna och surfa, visserligen var det ytterst effektivt men fortfarande irriterande, så nu satt jag här ensam hemma framför datorn, i mammas sovrum. Utan att egentligen bry mig speciellt mycket om vad varken jag eller de skrev chattade jag med några vänner. Trött tuggade jag på päronet och tittade lite förstrött ut genom fönstret, plötsligt vibrerade skärmen till och det lilla plingandet som ljöd då man fick ett nytt snabbmeddelande hördes klart och tydligt från högtalarna, med nyväckt intresse tittade jag på skärmen.
Tim_x_Skoltrött
Hej snygging gör du? ;)
Förvånad tittade jag på texten och läste om det igen, skrev Tim till mig? Jag som var helt övertygad om att det som hänt idag bara varit en engångsföreteelse, men jag hann inte fundera länge innan skärmen vibrerade till igen och det stod Tim_x_Skoltrött har skickat dig ett vibb.
Hårspray_uttalas_ey_inte_aj
Inte mycket, är hemma själv och har det tråkigt, du då? =)
Tim_x_Skoltrött
Jasså du är ensam hemma, ska jag komma över då va? ;)
Det tog inte lång tid innan jag listat ut vad han ville få ut av mig med det svaret. Ett Internet strul. Det var inte första gången jag Internet strulat med någon och kände hur något jublade inom mig då jag svarade. Internet strula var riktigt kul så det var med stort intresse jag satt som förstelnad framför datorn resten av eftermiddagen. Någonstans mitt i vårat Internet strulande förändrades något inom mig. Han gillade mig och bekräftade mig faktiskt, detta var något helt nytt. När jag var tillsammans med Arvid så visade han aldrig att han uppskattade mig, bekräftade mig gjorde han inte heller och en ny typ av mod och självsäkerhet växte sakta fram.
En svag knackning hördes från dörröppningen, jag vände på huvudet och fann mamma stående i dörröppningen på andra sidan av rummet. Pinsamt. Snabbt och nästan panikartat stängde jag ner msn och tittade med stirrig blick på henne.
”Vad vill du?” fräste jag och ryggade omedvetet bak en aning då hon med ett roat leende började gå med gungande steg mot mig.
”Så varför får jag inte läsa vad du skriver?” frågade hon och flinade brett mot mig. Jag stirrade snäsigt på henne och sedan vände jag mig mot datorn igen och öppnade upp en ny flik i Explorer.
”Därför jag vill faktiskt ha något som kallas ett privatliv”
Hon skrattade och skakade på huvudet innan hon sakta som om hon inte kunde slita blicken från mig vände sig om och började gå ut från rummet.
”Även om du inte hört det så har jag varit hemma ett tag så maten är klar nu, och jag skulle vara glad om du kunde komma” var det sista hon sa just som hon passerade ut genom dörröppningen. Jag hummade och började långsamt slita mig från datorn. Långsamt, långsamt började jag släpa mig ut i köket. En smått oroande känsla som fick mina ben att kännas som gelé ekade i bakhuvudet men jag stängde snabbt ute den. Fy, fy inte hålla på såhär tänkte jag tyst för mig själv och sjönk ner på stolen mitt emot mammas. Hon lyfte inte så mycket som en blick från tallriken då jag med bestämda rörelser slevade upp en halv skopa makaroner och två brända korvar på den beiga tallriken. Den var gjord i ett gammalt porslin vi fått av mormor och morfar, först hade mamma varit jätteförsiktig med det men med tiden hade hon kommat att använda det som vardagsporslin.
”Ska du inte ta mer?” mumlade hon med mat fulla munnen och vände blad på tidningen hon lagt bredvid sig ”du äter ju som en räka gumman”
Jag blängde ilsket på henne men svarade inte. Uppretad började jag snabbt picka i mig makaronerna en och en samtidigt som jag svalde ner en av korvarna hårt med en klunk mjölk utan att tugga.
”Så hur har dagen varit, hittade du och Annie på något skoj?” sa hon lite tankspritt i ett halvhjärtat försök att starta ett samtal och kliade sig i pannan med sina långa naglar som fortfarande var blåa sedan fredagens utgång. Fast lite av det hade flagnat bort.
”Nej verkligen inte!” väste jag kort till svar och reste mig snabbt upp. Mamma tittade på mig med en typisk mamma blick, en ”varför är du sur jag har inte gjort något, lägg ner det är inte ens lönt att du försöker” –blick och sedan ner i tidningen igen. Jag suckade högt och lämnade bordet.
Resten av kvällen satt jag inlåst på mitt rum, fastklistrad med mobilen i handen och ett konstant leende på läpparna.
Sista smset jag skrev innan jag sjönk ihop under täcket fick Tim att lova att inte berätta något om vår kontakt för Arvid, för jag visste att han skulle fara så illa av det att jag inte ville ta den risken.
|
|
|
|
