jag håller mig upprätt i din famn [2] |
Hemma i huset har de börjat med maten och de talar viktiga ord som nästan skriks för att kunna överrösta fläkten och det kokande vattnet som står på spisen.
Det lagas spagetti och köttfärssås, för det var det enda de hade hemma och ingen kände direkt för att åka och handla. Inte nu, inte ikväll. Radion var påslagen, men det var ingen bakgrundsmusik, det var betydligt högre än så, men de skrattade och de var glada. Det fick vara så, det var okej att de inte hörde att köttfärssåsen brändes fast och att spaghettivattnet kokade över, för det fick dem båda två att tänka på annat.
Sara gick för att sänka volymen på radion och när det nästan inte hörde något alls slutade hon vrida på volymratten. Caroline avbröts i sitt dansande vid spisen, såg bak mot radion för att se vad som hände men såg bara Sara se på henne på ett sådant sätt bara hon kunde göra.
– Carro… Hur mår du egentligen?
Hon skrattade, smålog mot Sara
– Jag? Jag mår väl bra!
Sara såg fortfarande på henne med just den där blicken som borrade sig in i henne.
- På riktigt nu då?
Det blev tyst en längre stund innan de sänkte temperaturen på plattorna och satte sig ned vid bordet.
– Ja alltså... Helt ärligt så… Inte bra alls… Men du får inte berätta för Tom, lova mig det!
Det är bara det att…
Ytterdörren slogs upp och stängdes lika fort. In kom han med stort H, skärrad och förvirrad. Han hade nog inte insett förrän under resan tillbaka hem vad han egentligen hade gjort.
Skorna slängde han obetänksamt av sig någonstans i hallen och jackan hade han inte ens brytt sig om att ta med sig så den hängde fortfarande på kroken där den alltid hade hängt.
Han gick fram till Caroline som hade ställt sig vid spisen igen, kramade om henne och lade försiktigt hans läppar mot hennes lena kinder.
- Hej gumman sade han lika försiktigt.
Hon var inte lika ömsint mot honom, hon kunde inte, inte när hon kände på sig vad han hade gjort där borta hos Fredrik.
- Jo, Du… Vad gjorde du där borta egentligen? Jag menar, det gick ju ganska fort trots allt.
Han såg mot Sara
- Jag bara pratade med honom en stund, allt är lugnt nu. Annulleringspapperna kommer definitivt att bli påskrivna, det behöver du inte oroa dig för.
Han log mot henne, och hon verkade tro på honom, hon nöjde sig med hans svar om hur han
”bara pratade” med honom.
Caroline å andra sidan var inte lika godtrogen, men ville inte ställa till något nu utan lät det istället sjunka undan.
- Helvete!
Spaghettin hade kokat över och nu var nästan all pasta på spisen istället för i kastrullen.
Skynda sig att ta hand om allting, slänga spaghettin i vasken och kastrullen skulle sköljas av, nej fan, det var ju spaghettin som skulle i kastrullen och sen ska det ner i vasken så jag kan skölja av det, eller nej så var det inte heller. Kaos i huvudet, kaos överallt.
Kastrullen slängdes ner i vasken, lämnades där och ut gick hon, tände en cigarett och började röka.
Tom var på väg ut till henne med stoppades av en mjuk hand mot hans bröstkorg.
Han sneglade bakåt och såg hur Sara såg på honom
- Nej, Snälla, låt henne nu bara vara.
Han suckade tungt och gick för att rätta till middagen. Rörde om lite i köttfärsen och såg till att den var klar samtidigt som han sköljde av spaghettin och slängde i en klick smör för att göra det hela lite godare.
Fem minuter och två cigaretter senare kom Caroline tillbaka in, redo att äta.
Hundmaten stod nere på golvet där det alltid stod, så de ropade på Ally och så började de alla att äta. Den slukades på kortast tid möjligt, ingen kände sig särskilt sugen på att gå ut med henne efter middagen men det skulle väl som vanligt bli Caroline då nog de andra skulle klaga på huvudvärk, ryggvärk, mensvärk eller bara ren och skär lathet.
Tom var inte sig själv nu, han åt inte riktigt som han brukade, åt mindre än vad de andra gjorde. Han var låg, nästan lite avlägsen.
- Du, vad hände egentligen idag hos Fredrik?
Med ett flin sa han
- Men du, kan vi inte ta det där sen? Och skrattade litegrann.
- Jag är din fru, jag bryr mig om dig, snälla säg nu.
Sara såg på dem båda två, kände på sig att hon egentligen inte borde vara där, men satt kvar för att inte göra något fel i alla fall.
Tom gick till kylskåpet för att hämta en öl som han genast öppnade och drack till hälften.
- Jag slog honom, okej? Jag slog honom några gånger, pratade med honom och sen så åkte jag hem. Är du nöjd nu?
Han lät stressad och irriterad, hon kände inte igen honom, han brukade ju inte vara såhär.
- För i helvete Tom! Han kan ju anmäla dig för misshandel! Vafan tänkte du med?! Skrek Caroline.
Hon visste precis vad han hade tänkt med, men hon frågade i alla fall. Hon ville se om han skulle svara, och vad han i sådana fall skulle svara.
- Jag var arg, jag trodde ju att jag kände honom... Att han skulle göra något sånt här… Jag tror fan inte att det är sant.
Tom och Fredrik hade gått i samma skola sedan högstadiet, redan då blev de kompisar och började genast umgås även på fritiden. På gymnasiet följdes de fortfarande åt, de var lika nära då som de varit förr. I slutet av andra året mötte de Sara och Caroline. Det började med att Fredrik hade siktet inställt på Caroline som drogs till Tom, medan Sara gillade Fredrik.
De började gå ut tillsammans oftare och oftare, och under sommaren lyckades de bilda en riktigt stark gemenskap. Ett år senare och de skulle ta studenten. De skulle skiljas åt, flytta hemifrån, skaffa jobb. Detta de gjorde, alla fyra, men de höll kontakten. Fredrik blev tillsammans med Sara, Tom blev tillsammans med Caroline och det slutade med att de gifte sig, och när det var tal om hus köpte de husen i samma stad för att kunna hålla fortsatt kontakt. Paren växte sig starkare tillsammans. Trots att Tom kom ifrån en fattig familj med 8 barn och Fredrik ifrån en rik familj inifrån staden där han var det enda barnet, trivdes de bra ihop och fortsatte med det till nu, då den ene misshandlade den andre, sin bäste vän sedan 15 år tillbaka.
Nu var maten uppäten, eller de hade i alla fall ätit så mycket det han stoppa i sig innan matlusten helt hade försvunnit.
|
|
|
|
