Vuxen men ändå liten(oneshot-forts.Två försvann,.) |
Hej hopp!
Ja här komer då den här "lilla" historien om en vuxen Ludde!^^ Vill tacka än en gång för kommentarer, och jag tror nog att det är en fördel att läsa min fanfic innan man läser den här...xD "Två försvann, två kom till" heter den!^^
Ja! Läs och kommentera som vanligt...!xD
Vuxen, men ändå liten
Minnen är det finaste vi har näst efter kärleken. Våga minnas, våga visa vad du känner för dessa minnen. Göm dem inte i garderoben!
Tom skrattade och rufsade om hans hår. Ludvig kröp närmare honom och låg stilla och tittade på Toms tröja som hade många olika färger och mönster på bröstet innan han till slut satte sig på Toms mage och flinade. Tom petade honom i magen och log när Ludvig fnissade och försökte få honom att sluta.
- Du är en liten buse du... sa Tom och lade ena armen under sitt huvud och kisade på Ludvig som gäspade och gnuggade sig i ögonen.
- Neee... mumlade han och Tom lyfte försiktigt bort honom från sin mage så att han kunde lägga sig bredvid honom.
Ludvig lade sig med huvudet på hans arm som han sträckt ut bredvid sig och hans andetag kittlade Toms bara arm. Tom tittade upp i taket och lyssnade på Ludvigs andetag som blev tyngre och tyngre och han var precis påväg att somna när det blev ett buller och bång i hallen och Bill ropade:
- Tjosan! Vi är hemma! Eller... i alla fall jag!
Ludvig satte sig kapprak upp i sängen och såg på honom med glittrande ögon.
- Bill! sa han och Tom nickade.
- Ska du leka kurragömma med honom?
Ludvig nickade häftigt och klättrade ned från sängen och sprang ut i hallen till Bill som höll på att ta av sig skorna. Han tittade upp när han hörde ljudet av springande barnfötter och log när han såg Ludvig som kom rusande.
- Hej Ludde! sa han glatt och sträckte ut armarna och höll på att ramla omkull när Ludvig kastade sig i hans famn och ropade:
- Bill!
Tyskland, September 2035
Strålkastaren lyste honom rätt i ögonen och en kamera stod placerad mitt framför ansiktet på honom och han kisade lite för att se något. Hans hjärta slog hårdare än vad det någonsin gjort förut och han kände sig mer ensam än vad han gjort i hela sitt liv. Men plötsligt kände han en hand på vänster axel. Sedan en till på höger axel. Händerna tryckte hans axlar och han kände två andedräkter mot sina öron. Han var inte ensam, han skulle klara det. En man till vänster om honom visade med fingrarna att det var 10 sekunder kvar till sändning. När lampan lyste röd svalde han och började tala.
- Ni känner redan till vad som hände, men här är min historia. Luddes historia...
Dörrarna öppnades och han gick ut med huvudet sänkt mot alla blixtar. Han ville inte alls ge några kommentarer. Han hade sagt vad han ville säga, så kunde inte de där förbannade journalisterna lämna honom ifred? Han förstod inte hur hans pappa och resten av bandet kunde stå ut med dem i flera år.
- Ludvig!
Han vände lättat upp huvudet mot den välbekanta rösten och såg sin pappa stå och vinka till honom från en bil och han skyndade sig mot bilen och satte sig i framsätet bredvid sin pappa. Gustav Schäfer log mot honom och sa:
- Du trodde väl inte att jag skulle lämna dig till att ta dig härifrån ensam med de där pirayorna i hälarna?
Ludvig skrattade lågt och skakade på huvudet.
- Nej, men man vet aldrig med dig... du kanske hade glömt det...
Gustav skrattade och blev sedan allvarlig när han startade bilen.
- Jag såg allt på TV... det var väldigt starkt av dig, Ludde.
Ludvig svarade inte och Gustav körde iväg och lämnade journalisterna bakom sig och log belåtet för sig själv. Han tittade lite på sin son som hade blicken fäst på vägen. Ludvig hade hunnit bli 28 år och var inte bara en stilig ung man, utan också en framgångsrik advokat i London. Men han arbetade alldeles för hårt och hade nu lyckats bli utbränd och skulle nu vila upp sig i Tyskland hos sina föräldrar.
- Vi ska träffa mamma och dina bröder på ”Ziel”. Orkar du med det?
Ludvig nickade och log.
- Familjen orkar man väl alltid med? Hur är det med grabbarna grus då?
- Jodå! De tyckte det var väldigt bra att du skulle komma hem på en lördag då de var lediga! De har saknat dig väldigt mycket ska du veta.
- Jo tack det har jag märkt! De har ringt mig minst tre gånger om dagen, var... muttrade Ludvig.
Gustav skrattade och svängde in på parkeringen.
- Sådär ja!
De klev ut ur bilen och Gustav tog av sig sina solglasögon som han haft när han körde och kisade mot solen. Han tittade på Ludvig som sträckte lite på sig och gäspade. Han såg väldigt trött och sliten ut, helt utpumpad och hans ansikte var urmärglat. Han gick runt bilen och gav sin son en kram utan ett ord. Ludvig stelnade till av förvåning först, men kramade sedan tillbaka och suckade tungt.
- Var det jobbigt? frågade Gustav tyst och Ludvig nickade.
Gustav kramade lite hårdare och klappade honom på ryggen. Han var glad att Ludvig var den typen av killar som fortfarande kunde krama sin pappa utan att det var pinsamt även om man var nästan 30 år.
Ludvig hade nyss gjort något som var väldigt modigt av honom. Han hade frivilligt gått ut i direktsänd TV och berättat vad han minns från kvällen då hans ”farbröder” Bill och Tom Kaulitz lämnat honom, samt många fina minnen som han hade kvar. Det var viktigt att folk fick höra hans historia och åsikter, även om han bara var två år när det hände. Ludvig hade mycket minnen och hade burit på allt i flera år utan att ens yttra sig om det. Nu när han blev utbränd, så insåg han att världen behövde veta hans historia och inte skriva en massa nonsens om det i olika tidningar. Flera gånger så hade han läst om sig själv i tidningarna. Oftast så framställdes han som ”den stackars pojken som inte minns” eller ”pojken som inte vill veta sanningen”. Men han behövde tala om det mest för sin egen skull. Gustav visste att Ludvig hade svårt för att träffa folk och berätta om vem han var och som pappa försökte han hjälpa honom så mycket som möjligt utan att inkräkta på hans privatliv. Men Ludvig ville inte prata om det. Han hade inte öppnat sig ordentligt och pratat ut med någon, vilket oroade Gustav som misstänkte att det skulle komma ett raseriutbrott till slut.
- Det var precis som om de var där, pappa... det var som om de satt bredvid mig... viskade Ludvig och Gustav log för sig själv.
- De var där, utan tvekan!
Ludvig nickade och drog sig ur kramen och torkade sig i ögonen. Han skrattade till.
- Och jag som inte har gråtit på länge...
Gustav skakade sorgset på huvudet och lät sin hand vila tryggt på sonens axel.
- Du kan inte hålla på att gömma allt inom dig längre, du mår bara dåligt av det.
Ludvig suckade och hans axlar sjönk ned så han såg helt försvarslös ut. Om någon skulle slå till honom så skulle han inte ens göra ett litet försök att försvara sig. Hans blick sökte sig långt bort och han suckade igen.
- Jag vet... sa han till slut och tittade på sin pappa.
Gustav log mot honom och nickade mot restaurangen.
- Ska vi gå in?
De gick in genom de stora dörrarna och nickade leende mot kvinnan som stod i kassan och gick sedan vidare längre in i restaurangen för att hitta de andra ”Schäfrarna”. Vid ett bord vid fönstret längst in satt Natalie med Ludvigs yngre bröder Bill och Tom och väntade på dem. Natalie reste sig upp och kramade om Ludvig med tårar i ögonen.
- Du var jätteduktig, gubben... viskade hon i hans öra och Ludvig kunde inte annat än nicka.
Han tittade över sin mammas axel och såg på sina bröder som satt alldeles allvarliga. De hade aldrig hört honom berätta om det, så de hade nog påverkats en hel del av hans historia. Han hade bara pratat lite med dem i telefon innan han åkt direkt från flygplatsen till TV-studion. Han släppte sin mamma och tittade sedan på sina bröder igen.
- Jasså? Är ni för stora för att krama brorsan eller? sa han och sträckte ut armarna och höjde på ögonbrynen.
Bill och Tom skrattade och reste sig upp och kramade honom båda två på samma gång. Bill tittade sedan på honom och sa eftertänksamt:
- Du ser inte så bra ut, bara så du vet det.
Ludvig och Tom skrattade och Ludvig sa:
- Tack för den du...
De satte sig ned och fick menyn och Ludvig fortsatte vänd mot Bill:
- Och nej, jag känner mig inte så bra nu heller...
- Du jobbar alldeles för mycket... muttrade Tom och begravde näsan i sin meny.
Han lät ganska butter och han var oftast den som blev på dåligt humör av tvillingarna. Natalie och Gustav tittade lite på varandra och Natalie sa:
- Men nu får han vila upp sig hemma här i Tyskland!
Ludvig nickade och tittade sedan på Gustav.
- Har du hört något från Georg den senaste tiden? frågade han och Gustav nickade och harklade sig lite innan han svarade.
- Ja, han ringde för någon vecka sedan... Det var ganska lugnt, men han behövde prata av sig lite...
Ludvig nickade och kliade sig på näsan. Bill och Tom iakttog honom lite i smyg. Ludvig var bara två år äldre än dem, men han verkade vara så mycket äldre. Dessutom var han väldigt ensam, vilket plågade dem lite eftersom båda två hade sambos och väntade sitt första barn. Men Ludvig var bara glad för deras skull, sa han i alla fall.
- Simone ringde mig i förrgår... sa Ludvig och Natalie tittade upp från menyn.
- Jasså? Var allt bra med dem?
Ludvig nickade och tittade lite på sin meny.
- Ja. Jag provade ringa dagen innan men de var inte hemma, så jag lämnade ett meddelande där jag berättade vad jag skulle göra och så... och hon ringde upp dagen efter då...
De satt tysta en stund tills dess att Gustav och Natalie såg några de kände och inte hade pratat med på länge och lämnade sina söner ensamma vid bordet. Ludvig lade ifrån sig menyn och drog händerna genom håret och tittade på sina småbröder som satt och skruvade lite på sig.
- Ludvig? Hur var det egentligen? Att berätta alltså?
Ludvig tänkte efter lite innan han svarade.
- Nästan lika hemskt som när det verkligen gick upp för mig att de var borta... men samtidigt väldigt skönt! Det var som om en sten lyftes från mina axlar...
Bill och Tom nickade förstående och lät sedan frågan försvinna av sig själv.
- Jag ska berätta allt för er någon gång... men jag orkar inte just nu...
- Minns du verkligen allt?
Ludvig tittade bort och andades tungt i några sekunder innan han tittade på dem igen. Bill och Tom såg ut som om de skulle börja gråta. Han log och sa:
- Jag behöver prata om det, men inte här och nu.
De nickade och log lite mot honom. Han lutade sig bakåt och knäppte händerna på magen.
- Hur går det med ekonomistudierna då? frågade han och fick en massa blandade svar tillbaka så han var tvungen att skratta lite.
Bill och Tom studerade ekonomi för tillfället. Anledningen till att de inte studerat tidigare var att de var så skoltrötta efter gymnasiet och hade tagit en paus från skolan och rest mycket istället. På så sätt hade de träffat sina flickvänner. Men nu hade de satt igång igen och beräknade att vara färdiga ekonomer inom två år om allt gick som planerat, inklusive pappaledighet. Natalie och Gustav kom tillbaka några minuter senare och även servitrisen kom för att ta deras beställningar och gick sedan iväg och lämnade familjen ensam. De småpratade lite om allt möjligt och de skrattade gott tillsammans. Ludvig kände hur skönt det verkligen var att vara hemma hos familjen igen och han värdesatte alla stunder han fick med dem. Han visste mycket väl hur fort vädret skiftar om och hur fort livet förändras.
Gustav lade plötsligt en hand på hans arm och tittade honom i ögonen.
- Bill och Tom skulle ha varit så stolta över dig... sa han tyst.
Ludvig tog hans hand och tryckte den innan han så ut genom fönstret med ett svagt leende på läpparna. Han hörde två välbekanta skratt i huvudet och log ännu mer. Han kom ihåg vad hans pappa sagt när han var liten och de stod och tittade på stjärnorna. Gustav hade sagt att Bill och Tom skulle alltid vara med honom och de skulle alltid se honom och allt han gjorde.
Han önskade att han kunde få se lite vad de sysslade med där uppe! Han trodde nog att Tom satt och klinkade på sin vita Gibson och Bill satt och nickade i takt och tänkte så det knakade på nya låttexter. Han kunde höra hur det knakade och han fnissade till tyst för sig själv, så ingen märkte något. De var för upptagna med sitt.
På kvällen gick Gustav och Ludvig ut på bryggan och tittade på stjärnorna. Tysta stod de bredvid varandra och tittade upp på de två stjärnorna som lyste starkare än alla andra. Ludvig var den första som bröt tystnaden.
- Jo... pappa?
- Ja?
- Jag kommer att flytta hem igen... till Tyskland alltså. Jag har hittat en lägenhet inne i stan och jag har redan fått förfrågan om jobb...
Gustav tittade överraskat på honom, men sprack sedan upp i ett stort leende.
- Vilken överraskning! Ja, det blir definitivt fler familjemöten! skojade han och Ludvig log han också.
Gustav tittade ut över vattnet och hörde plötsligt hur Ludvig suckade djupt. Han tittade på honom och frågade tyst:
- Hur är det egentligen, Ludvig?
- Jag saknar dem...
Ludvig mötte sin pappas blick och såg saknaden lika tydligt i sin pappas ögon. Han tittade ned i marken och skrapade lite på bryggan med sin sko. Han ville inte riktigt prata om det, men samtidigt så visste han att hans pappa också behövde prata om det. Gustav kunde se vad han tänkte och sa:
- Vet du? Jag tror att så fort du har kommit i ordning här i Tyskland, så kommer jag ensam på inflyttningsfest, och så pratar vi, okej?
Ludvig log.
- Det låter bra pappa...
De log mot varandra och tittade upp på stjärnorna en sista gång innan de vände sig om och gick in i huset igen.
När Ludvig låg i sin gamla säng senare på kvällen, tittade han länge på målningen av Toms vita Gibson som Bill målat för väldigt länge sedan. Simone och Gordon hade gett honom den när han fyllde 15 och han hade genast hängt upp den på väggen i sitt rum. Den betydde väldigt mycket för honom, för den innehöll så mycket minnen. Han slöt ögonen och såg Tom framför sig, hur han spelade på sin gitarr med en djup koncentrationsrynka i pannan och med ögonen halvt slutna. Allt var väldigt lugnt och harmoniskt, men plötsligt så gick en sträng av med ett högljutt ”plonk” och magin bröts. Ludvig fnissade när han såg Toms trumpna och irriterade min framför sig och viskade:
- Kanske dags att byta strängar? Tomi...
”Wir bleiben immer
schreiben uns in die Ewigkeit
Ich weiß das immer
irgendwo was bleibt
Wir fühlen
wir sind fürs Ende nicht bereit
Wir sterben niemals aus
Ihr tragt uns bis in alle Zeit ”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Unendlichkeitavt - 28 mar 09 - 10:40- Betyg:  | | Helt sjukt bra=) Sitter och grinar som fan | | Karlss0n - 22 mar 09 - 17:58- Betyg: | Sjukt bra, börjad faktisk nästa gråta^^
Den känns verklig på något konstigt sätt.
Antagligen för att en sån här grej faktiskt kan hända"/
Fortsätt skriv för du e duktig på det =) |
|
|
|
