Dom som längtar efter den dagen. |
Han sitter ensam och väntar på bättre tider, han väntar på den tiden han kan få bli sedd, han väntar på tiden en tjej kanske i alla fall vänder sitt huvud efter honom utan att fån le och skratta det där onda skrattet. Han längtar efter den dagen det är hans tur att hålla huvudet högt och känna sig stolt för den han är.
I skolan är han som en dammråtta i ett hörn, bortglömd som ingen orkar bry sig om, som ingen egentligen lägger märke till, lägger de märke till den sopar de bara bort den, så försvinner den. Precis som han, antingen syns han inte eller om någon tittar åt hans håll, tittar de snabbt bort och sopar bort honom. Det är precis som om de tänker, såg jag honom inte så finns han inte. Ingen tänker på honom ingen tänker på att han sitter ensam och övergiven och äter sin mat i matsalen. Ingen tittar ens åt hans bord, han har fått ett eget bord som ingen längre tar, för ingen vill vara vid honom. Det är precis som om han vore ett spöke som folk inte ser eller tror på. Skillnaden mellan honom och ett spöke är att det finns folk som tror och sägs se spöken, vad han vet är det ingen som tror på honom, och ingen som egentligen vet att han finns. Han har tappat hållningen helt, han vet inte vad hans ryggrad är bra för, för den håller inte upp honom, som den ska, han drar ihop ryggen och kutar för att bli så liten som möjligt, för att få gömma sig. Förut satte han sig gärna i centralhallen i hopp om att någon ska gå fram till honom, men det hoppet har försvunnit nu, han sätter sig helst själv, där inga går. Inne i den lilla korridoren som ingen går, om de inte behöver hämta ut en bok, eller i det lilla lilla rummet inne i biblioteket, men inte allt för ofta där, han vill inte att hans bibilotikarie ska förstå hur ensam han är. Han ser de som en skam, en skam att vara den utsatte. Det finns en till mobbad kille i skolan det vet han, men han är fysiskt mobbad, han vet de i alla fall om att han finns, på något sätt tycker han att det vore skönt att kanske bara få ett slag i ansiktet för att veta att han faktiskt existerar. Att folk vet om att han finns. O andra sidan kanske den där andra mobbade killen mer än allt byter plats med honom, han kanske också vill vara osynlig. Han går heller aldrig fram till den andra mobbade killen, för det är något som tar emot. Kanske är det de att han fortfarande har hoppet om att bli någon, hoppet om att bli sedd och få vara med det coola killarna. Och då kan han inte varit med den där tönten som blir slagen, det fungerar inte. Sen finns det även en tjej i skolan som alltid går själv, men det tycker han nästan är hennes eget fel, för hon har förstört sitt liv med egen vilja tycker han, hon blir kallad hora av en andledning. Hon har säkerligen varit full och legat med de flesta killarna i skolan. Till och med han, den osynligaste killen i skolan har sett bilden som suttit uppe i hela skolan på när hon stod i bara trosor och bh, eller hon stod väl inte upp, hon låg ner i en säng, en aning full kanske. Men hon hade ändå valt att bli så full. Han hade inte gjort någonting för att förtjäna sin plats i skolan. Han hade bara blivit vald som bortglömd när han var liten, ända sen dagis var hans dröm att bli sedd. De ända personerna som verkade se honom var hans föräldrar och hans lärare. Eller inte ens alla lärare såg honom. För han tog inte så stor plats i klassrummet och räckte väldigt sällan upp handen.
Är det kanske hans eget fel? Är det hans fel att han hamnade så snett som han gjort? Eller är det bara ödet? Var de bestämt när han kom till jorden, att den här killen inte ska få synas höras eller knappt finnas till.
Han sitter blåslagen och väntar på att de ska bli smärtfriare tider. Han väntar på den tiden han slipper att gå till skolan med en oro i bröstet han väntar på att någon ska gripa in och förklara för de här killarna att det är fel. . Han längtar efter den dagen det är hans tur att hålla huvudet högt och känna sig stolt för den han är.
I skolan är han som en boxnings säck, som alla de starkaste killarna ska visa sin styrka på, visa de nyaste slagen och sparkarna de har lärt sig. Och så fort en sätter igång följer de andra coola killarna med, det är alltid nya tekniker de testar. De coola tjejerna står bredvid och skrattar när han ligger och kvider, det ända som han tänker på är att han måste skydda sitt huvud och ansikte. Alla de andra går förbi och låtsas som ingenting, är det någon som någon gång tänkt tanken att kanske gå fram och hjälpa till? Det tvivlar han starkt på.
Han har nästan tappat hoppet om att det finns goda människor, han möter inga sådana människor till vardags i alla fall, om det inte finns någon god människa i hela hans skola, så undrar han hur många goda människor det egentligen finns?
Han tycker att det är lika jobbigt och komma hem varje dag, och förklara varför han har så många blå märken och kanske en blå tira då och då. Blir alltid samma gamla vanliga ur dåliga lögn, - Äsch, det var bara vi grabbar i skolan som skoj bråkade och körde böghög och sånt, och så råkade jag få en armbåge i ögat.
Han förstår inte varför den där ensamma killen som alla låter vara, verkar vara så ledsen för det. Hans dröm är att få vara som honom, men han vill å andra sidan inte alls gå fram till den killen. För han verkar så otroligt tråkig och verkar inte kunna ge honom något. Och vore de så att han gick fram till honom och började prata, för att sen sätta den osynliga killen i fällan för att också bli slagen, det vill han ju inte.
Sen finns den där underliga tjejen, den där ”horan” som alla kallar henne, undra vad hon egentligen har gjort för att förtjäna det starka ordet? Visst har han sett bilden på henne i trosor och bh, men var hon i medvetande då? Han vill inte gå fram och prata med henne heller, för tänk om slag påsen och horan började vara med varandra. Det skulle nog bara bli ännu värre.
Han var ganska accepterad på dagis ändå, det var när de skulle börja den där förbannade jävla skit förskolan, då folk började reta honom. Killen som han trodde var hans vän på dagis, började redan då riva sönder hans kläder och skratta åt honom. Det var där allting började. Han kanske förtjänande det trots allt? Han var kanske lite stöddig i den åldern, och då kanske man får stå sitt kast livet ut? Det han inte förstod var att inte lärarna genom åren hade brytt sig om att stoppa dessa slag mot honom? Såg de det inte, eller förnekade dem de bara?
Han förstår inte hur folk kan slåss som de där killarna gör, men vem vet han kanske förtjänar de för att han inte slår tillbaka? Men vad skulle hända om han började på någon kamp sport, och en dag slog tillbaka? Skulle de bli värre då? Eller skulle de ge upp?
Men å andra sidan ville han inte sjunka lika lågt som de där killarna och börja slåss, han var emot att slåss. Han är emot att slåss, han tänker aldrig slå någon. Aldrig någonsin.
Hon sitter blödande och väntar på att dem hårda tiderna ska vara över. Hon väntar på den tiden då hon hoppas att folk kan förstå att ryktena inte är sanna, att det inte är så som folk tror, hon väntar på att någon ska kunna förstå henne. Hon längtar efter den dagen det är hennes tur att hålla huvudet högt och känna sig stolt för den hon är.
I skolan är hon som ett klotterplank, där alla tar ut sin ilska, och skriver de mest brutala orden du kan tänka dig, men på henne skriver de inte, utan dem säger de till henne så att hon kan skriva upp de i sin hjärna. För att gå dag in och dag ut och se de där orden åka förbi hennes ögon som om det vore något rullband som rullade runt. Inga andra ser hur de flyger framför hennes ögon. Och varje gång hon ser ordet hora, slampa, fitta eller något sådant nerskrivet, funderar hon alltid om det är riktat mot henne, om dem som skrev de visste om att hon skulle sitta just där.
Hon förstår inte hur det kunde bli så fel alltihop, att det kunde gå så snett. Det är faktiskt inte hennes fel, det är inte hon som valde sitt liv. Det är hennes föräldrar som tillverkade en misslyckad liten unge. Det är deras fel, eller? Det kunde i och för sig inte veta att deras dotter skulle gå och bli ett missfoster, som gjorde fel vart hon än gick. Dem kunde inte välja vilken spermie som skulle hinna först fram till ägget. Allt blev bara en enda stor frontal krock som vart helt fel.
Kvällen då hon vart stämplad som hora, var det inte hennes fel att hon fick i sig så mycket alkohol. Visst att hon hade valt att dricka, det var hennes val, men det var inte hennes val att de där killarna skulle ge henne en drink med så mycket alkohol som det var i. Det var hennes val att säga ja, men vad gör man inte för dem coola killarna i klassen över?
Sen att hon hade sex med en av dem, eller snarare han hade sex med henne. Var det hennes fel? Att den där äckliga bilden på henne liggandets full som ett svin i en säng, i endast hennes underkläder var de hennes fel? Eller var det killarnas fel.
Hon hade ju faktiskt bara haft sex med en kille i hela sitt liv, och hon tog inte betalt för det. Så varför blir hon kallad hora för?
Hon tyckte att den osynliga killen egentligen var ganska söt, men han verkade så dömande mot de andra människorna, och han verkade vara lite av en ensamvarg, han verkade vara en sådan som gillade att sitta själv. Det som var mest konstigt var att hon aldrig sett honom tidigare, fören den dagen det var hon som vart ensam i skolan precis som honom. Och den andra killen, han som vart slagen hela tiden, han verkade ta alla slag och inte bry sig. Eller gjorde han de? Satt han i samma sits som henne? Bara de att hennes ord kanske satte sig fast lite mer på hjärnan än hans slag. Men honom kunde hon i alla fall inte umgås med, för hon var ju en av de där tjejerna som bara gick förbi förut. Och hon ville inte riskerad att bli slagen med både ord och nävar.
På dagis hade hon hur många vänner som helst, och de hade hon haft hela sitt liv, tills just den dagen då allting ändrades. Hennes vänner, eller numera före detta vänner de är dem som går bakom hennes rygg och säger hora, de är de som skriver på hennes skåp, ”din äckel hora, varför lever du för?”
Vad skulle hända om hon en dag inte fanns längre? Om hon skar av sig handlederna, och åt massa tabletter och somnade tryggt in i ingemansland? Skulle någon bry sig? Skulle någon sakna henne, skulle någon kanske ångra allt dumt de sagt? Eller skulle de må bra och skratta och säga, ”fan vad skönt, där försvann ytligare en hora från världen”?
Det kanske är det som hon ska göra, försvinna bort från jorden.
Den är bara nerskriven inte fin skriven än.. Vet om att det är små fel som ska fixas.
|
|
|
|
