Vem är jag? |
Minnen flödar inne i mitt huvud. Inte hela minnen, bara
bilder från en bättre tid. Jag ser ett stort leende, men
vet inte vems längre. Jag har glömt. Ett ansikte av en
gammal lycklig man passerar. Honom har jag känt, men vem
är han? Ännu en bild passerar, men nej den var från tv:n.
En kvinna sitter och skrattar i en gungstol, den bilden
har jag på bokhyllan. Tyvärr har jag glömt hennes namn.
Hon måste ha varit bekant på något vis. Kanske var hon en
moster eller kanske det till och med var min mor. Hur ska
jag kunna veta?
Någon knackar mig på axeln.
- Mrs Nelson, era tabletter...
Mrs Nelson? Är jag gift? Jag vet inte. Jag vet ingenting
längre, inte ens hur jag hamnade här på sjukhusets psykiska
avdelning.
Som genom trans tar jag mina tabletter. Minnena fortsätter
flöda. En hund korsar mina tankar. Det var en schäfer eller
var det en chihuahua? Jag skrattar bittert. Jag vet inte ens
skillnaden mellan två hundraser längre! Vad har hänt med
mig?
Någon knackar på dörren. Jag ser upp. En man kommer in i
rummet.
- Älskling här är jag!
Jag ser förvirrat på honom, jag tror jag har ett fotografi
med honom och en liten flicka i bokhyllan.
- Ursäkta? säger jag.
Han skrattar otåligt.
- Minns du mig inte? Det är ju jag! Andrew, din man!
Jag kan fortfarande inte placera honom.
- Så du är den som gjorde mig till mrs Nelson?
- Vi är gifta, Caroline! utbrister han och slår ut armarna.
Hur skulle jag kunna veta! Jag som inte ens minns vad jag
åt igår! Jo, det minns jag nog. Det var kyckling... eller
var det kanske köttbiff?
Det irriterar mig att jag inte minns något längre. Hur ska
mitt liv arta sig? Heter det så? Arta sig. Det låter knäppt.
Åh! Jag kan ingenting längre!
Mannen, som sa vad han hette men jag inte minns namnet på,
säger hejdå och går sin väg. Han verkade upprörd. Sa jag
något hemskt till honom? Jag tror inte det.
En kvinna i vit rock kommer in. Vad heter de nu, personerna
som går runt i vita rockar... byggmästare? Nej, jag är ju
på... Var är jag? Herregud!
Kvinnan kommer fram till mig.
- Så mrs Nelson, hur känner ni er?
- Bla... bla...BLA!
Åh gode Gud! Jag kan inte prata längre!
- Vet ni vad det är för dag idag?
- Oktobel fölsta. svarar jag och är bombsäker.
Kvinnan antecknar något.
- Vad heter ni? frågar hon plötsligt.
- Camille... Celine...
Kvinnan skakar på sorgset på huvudet. Hon reser sig och går
ut ur rummet. Jag hör henne prata med någon.
-...blir bara värre...endast på några timmar...låta henne
somna in...
Somna in? Jag har ju nyss sovit! Men visst, jag känner mig
lite trött.
En sjuksköterska kommer in med en spruta. Hon ser sorgset
på mig.
- Så synd, så ung...
Sedan sticker hon den långa stickan i mig. Jag skrattar
högt. Kvinnan ser ännu sorgsnare ut.
Jag ser en tår rinna nerför hennes kind innan allt blir
svart.
Ett ljus slår mig och en man med långt skägg ser ner på
mig.
- Välkommen, Caroline. Vi har väntat på dig.
Då känner jag igen honom.
- Åh Herre! säger jag med rösten full av glädje.
Han hjälper mig upp och leder mig mot ett guldvalv.
- Nu, Caroline, kan du börja leva...
|
| Kommentarer | | jerra - 15 mar 09 - 18:07 | | tack :) | | ammi_the_one_ - 15 mar 09 - 18:03 | | Fy vad bra!!!!! :O:O:O en av som bästa jag har läst, fortsätt!!! |
|
|
|
