Förbjuden kärlek. [M/M] ONESHOT. |
Jag andas tungt och drar lätt undan gardinen med handen. Bakom den visas den snötäckta marken som solen håller på att tina upp. Jag ler, det ser så vackert ut. Mina tankar kretsar kring en sak, Markus. Hans leende, hans ögon, hans hår, hans röst... Jag stänger ögonen och lyssnar till den lugna pianomusiken, som har en sorgsen känsla över sig. Markus... Min älskade Markus...
"Benjamin, varför sitter du inne en sån fin dag som den här?" Jag ryckte till och vände mig om. Jag pausade musiken på datorn och harklade mig lite. "Öh, jag skulle bara kolla en sak på datorn." Ljög jag. "Men du har gjort det i två timmar nu. Jag vill att du ska gå ut en stund, det är så fint väder. Det börjar ju riktigt bli vår. Kan du inte gå en promenad eller någonting?" Min mamma såg bestämt på mig. Jag visste att det inte var någon mening med att käfta emot, så jag nickade och stängde av datorn. "Bra, nu." Sa hon och stod kvar. "Men ja, jag ska bara stänga av datorn!" Sa jag irriterat och gick sen förbi henne. Hon följde mig till hallen och tittade på mig när jag tog på mig skorna och jackan. Det skulle ändå bli skönt att gå ut, och komma bort från henne ett tag. Jag kände efter så att ipoden låg i fickan, och sen var jag på väg ut. "Gå nu en ordentlig sväng och inte bara runt kvarteret." Sa min mamma precis innan jag smällde igen ytterdörren.
Jag gick sakta och tittade ner i snön. Jag började tänka på skolan, det där jävla helvettet. Där man bli mobbad, retad, utsatt och ensam. Den enda anledningen till att jag gick till skolan överhuvudtaget var Markus. Han var så underbar. Han gick i min klass, och han var alltid så spontan och rolig. Han ropade alltid ut roliga kommentarer i klassen och han skulle aldrig såra någon medvetet. Han var så söt. Men på ett sätt kände jag att han sårade mig lite, när alla andra killar kallar mig saker, och mobbar mig öppet, och han säger ingenting om det. Han skrattar bara med. Dom kallar mig emo, men jag vet inte varför. Jag har brunt hår som jag plattar, och det är ruffsigt och busigt, men jag klär mig inte svart, jag använder inte smink och jag hänger inte med de klassiska "emosarna" på skolan. Det är nog bara för att jag är ensam, och ingen kommer på något bättre att ropa åt mig. Jag kände hur tårarna började pressa fram, och jag var glad att jag gick ensam. Jag gick längs en gata i stan, och det var nästan folktomt förutom en tant med sin hund. Jag kände hur jag började skaka, och jag visste att det inte var av kylan. Jag gick längs gatan och svängde sen av bakom ett hus och satte mig på marken med ryggen mot husväggen.
Jag försökte kontrollera mina tankar men det gick inte. Markus... älskade Markus... Jag visste att jag aldrig skulle få honom. Jag skulle aldrig få hålla om honom, jag skulle aldrig få bli värmd av hans armar, jag skulle aldrig få kyssa hans läppar. Han var inte homosexuell, det kunde jag aldrig tro iallafall. Han var ju populär, han var en i gänget. Många tjejer älskade honom, och jag visste att han hade haft flickvänner. Jag kände mig så patetisk... Om alla skulle få reda på att jag var homosexuell, en bög, då skulle jag bli så sönderslagen att jag skulle vara tvungen att flytta. Jag satte handen för mina ögon, jag ville inte veta om det här längre. Plötsligt hörde jag hur det lät som om någon kom, ett helt gäng. Jag försökte få mig upp på benen och precis då svängde dom runt hörnet och såg mig. Mitt hjärta slog ett hårt slag. Det var Markus och hans gäng. Jag fick en klump i magen. "Haha vad har vi här?!" Skrattade en av dom. Han slet till sig mig och vände mitt huvud så att alla kunde se. "KOLLA HAN GRÅTER!" Skret en annan kille och alla brast ut i skratt. Jag kämpade för att se Markus, och han småskrattade lite också, samtidigt som han såg lite orolig ut. "Jävla bög! Sitter du här och gråter?!" Sa han som höll ett grepp om mitt huvud. "Släpp mig!" Skrek jag desperat, och han släppte mig skrattandes. Jag gömde mitt ansikte i händerna och torkade fort bort tårarna. Killarna kunde inte sluta skratta. Jag såg på dom med en sårad blick, och dom började knuffa mig. "Vafan jävla bögjävel, gå och cutta sönder dig!" Sa en kille sen och puttade mig i väggen och sen började dom gå förbi mig. Tegelväggen på huset rev upp min kind så att det började blöda, och det sved. Jag såg hur Markus gick förbi mig sist, fortfarande med en orolig blick, och han vände sig om några gånger. Åh Markus... om du bara visste. Jag ställde mig raklång och tittade efter dom. Markus stannade upp och tittade på mig ett tag, sen av ren reflex kastade jag mig fram och slet åt mig Markus och ställde oss bakom ett hörn. "Vad-" Började han, men jag satte min hand för hans mun. Han såg helt förskräckt ut, och jag började skaka. Jag började bli nervös av att stå så här nära Markus, och jag var rädd att hans kompisar skulle vända om. Jag tittade runt hörnet och märkte att dom redan hade gått långt bort.
"Markus..." Började jag försiktigt och släppte ner handen från hans mun. Markus sa ingenting, utan han bara stod där. "Markus jag..." Jag förstod att jag inte skulle kunna säga det. Men nu fan var jag tvungen. Jag skulle fly sen, antingen åka hem och säga att vi var tvugna att flytta, eller så skulle jag sätta mig på nästa tåg och bara sticka. Eller så skulle jag ta mitt eget liv. Jag visste inte vad som skulle hända, och bara tanken gjorde mig mer nervös. "Markus du fattar inte!" Sa jag tillslut. Han var alldeles stum, och hans ögon började tåras. Jag ville inte skada honom. "Du förstår inte hur det känns för mig!" Nu trodde han att jag skulle skrika på honom att för att han var med och reta mig, men han hade så fel. "Vad jag försöker säga är..." Jag tvekade, men plötsligt bara sa jag det. "Jag älskar dig Markus!" Jag sa det högt och Markus ansiktsuttryck förändrades. Han såg helt förskräckt ut, som om han hade sett ett spöke. "Åh jag älskar dig Markus. Jag har gjort det i fem år nu, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Du är så underbar." Jag kände hur mina tårar började rinna. En tår föll längs Markus kind också och plötsligt slängde jag mig bara fram med mina händer om hans huvud och kysste honom intensivt. Först stod han bara där, och sen försökte han förgäves att slita bort mig. Jag kände hans underbara läppar mot mina, och sen märkte jag hur han la sina händer runt mitt huvud, och han började besvara kyssen. Värmen steg inom mig, och jag kände hur hans tunga började leka i min mun. ÅH MARKUS JAG ÄLSKAR DIG! Skrek jag inombords, och vi båda började gråta. Vi kysste varandra våldsamt, och han drog av mig min jacka. Plötsligt hörde jag hur någon började skrika vid min sida och jag vände mig mot vägen. Där stod alla dom andra killarna, och dom såg ut som om dom skulle spy. Några skrattade och några bara stod som förstelnade. "FYFAN VAD GÖR BENJAMIN?!" Skrek dom och jag släppte taget om Markus. Markus hade hans armar nere för tillfället, så dom såg det bara som om jag attakerade honom. "FYFAN JÄVLA BÖGÄCKEL!" Skrek någon av killarna och dom kastade sig på mig. Jag tappade balansen och föll rakt ner på marken. Jag fick ett hårt slag i magen så att jag tappade luften. Jag kunde höra Markus skrika åt dom att sluta men dom lyssnade inte. Jag fick ta emot många slag och sparkar, och jag kunde höra hur dom fortfarande skrattade. Jag kände en hård spark i huvudet och det sved i hela kroppen. Jag skrek och vred på mig, samtidigt som min syn började bli suddig. Sen kände jag ett sista hårt slag i huvudet, sen blev allting svart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Gackt_angel - 29 mar 09 - 18:01 | | Väldigt bra, men sorglig ;__; | NeMriA - 15 mar 09 - 17:21- Betyg:  | ;_; *harkel*
den här var så söt o.o och sorglig :(
btw, ett tips när folk pratar, byt bara rad när någon pratar annars :) alltså klicka på enter, det gör jag! | | Kirke - 15 mar 09 - 16:40 | Ett tips är att först skriva i word eller på någon annan hemsida :) Så kan man se ;)
/Am | | C0NS0LE - 15 mar 09 - 16:24 | Tack :)
Jag vet, men när man skriver direkt här på dikta så ser man inte när det byter rad, så då kanske det ser jättekonsigt ut :)
Tack iaf :) | | Kirke - 15 mar 09 - 16:21 | Den här var bra och lite mysigt sorglig.
Om jag ska påpeka en sak så vill jag ge dig rådet att styckeindela när någon talar :)
/Am |
|
|
|
