A bargain with death. Part 4 (last part) |
Oj oj oj vad längesen det var som jag la ut något här...
Jag blev sjuk under lovet och kunde varken skriva eller läsa. Sedan tog skolan överhanden och min skrivlust rasade.
Men jag har gjort klart del 4 av ABWD och det kommer även att vara den sista delen.
Kommer skriva klart på "novellen som jag såg in i Camillas huvud" också kallad "Desirable" och posta den här i en enda del när den är klar.
Del 4
You should really think before you act, just to make sure that you don’t do anything that you will regret later.
”Anna!” Jag ropade på henne och hoppades att hon skulle höra mig från köket.
”Ja?” Ett tveksamt svar hördes.
”Snälla kom hit.” Jag satt kvar orörlig. Hennes steg närmade sig snabbt.
”Vad är det sötnos?” Hon såg mina tårar och frös till. Skulle hon fråga eller inte?
”Kom, hit, här, sitt, snälla…” Jag fick inte fram hela meningar, endast fragment och konstiga armgester.
”O-okej…” tvivel, hon visste inte om hon ville. Visste inte om hon vågade. Men hon satte sig bredvid mig ändå, lät sig omfamnas av mina armar.
”Förlåt för att jag har varit så… konstig sen jag kom tillbaka från sjukhuset. Jag har varit otacksam för den chans jag fått… min chans att leva. Men jag inser nu vilken tur jag haft som fick en andra chans, en andra chans att få vara med dig och min familj.”
”Det är lugnt Liam… jag förstår dig.” Hon kröp om möjligt närmare mig.
”Jag bara…” rösten höll inte.
”Jag finns här för dig, genom allt. Vi ska klara det här, du och jag.”
”Jag behöver dig som fan just nu…”
You are on the right track again. Just keep on going and you’ll learn to adapt to your new world. Don’t loose faith, I know you have it somewhere inside of you.
“Kan vi inte gå ut idag?” frågade jag plötsligt.
”Ut? Tror du att du orkar med det?” hon lät förvånad att jag ens föreslog det.
”Jag måste förr eller senare och jag vill inte dra ut på det längre.”
”Är du säker?” hon såg upp på mig. Jag kunde rent ut sagt se frågetecknen sväva runt huvudet på henne. Jag skrattade lätt åt hennes ansiktsuttryck.
”Ja, jag är säker. Kom igen, snälla?” Jag gav henne mina åh så berömda valpögon och hon smälte på direkten. Jag såg ett mjukt leende ta plats på hennes läppar.
”Okej.. men bara en liten stund okej? Vi får ta det i etapper.”
”Vad väntar du på då? Klä på dig och sminka dig och allt vad du nu måste göra för att våga visa dig bland folk.”
Det tog ett tag men tillslut så fann jag mig själv utomhus. Utomhus för första gången på något som kändes som en evighet. Jag borde nog ha förberett mig mer på det, jag menar, det där med att alla färger inte fanns kvar. Jag hade slutat tänkt på det när jag gick runt hemma. Jag kände ju igen allt… jag visste vad som egentligen skulle vara rött och grönt och blått och… allt det där.
Jag såg upp på den grå himlen, solen sken inte ute, så den var förmodligen grå för alla andra också. Det var kanske inte den vackraste av alla dagar, inte i allmän åsikt. Men för mig var den underbar. Snön hade börjat smälta, så trottoaren var täckt med slask. Jag såg Annas missnöjda uttryck när hon trampade i en vattenpöl, jag skrattade tyst åt henne.
”Åh vilken underbar dag.” sa jag och tog ett djupt andetag.
”Underbar? Jag tror nog att vi släppte ut dig lite väl tidigt.” Svarade Anna lite smågrinigt.
”Äh du behöver inte bli grinig gumman.”
”Det är blött ute, solen är gömd bakom massa moln, det är kallt och mina skor blir mer och mer förstörda för varje steg jag tar.”
”Men solen finns! Den har bara valt att inte visa sig idag. Tänk dig de som tvingas sitta inne varje dag och aldrig får uppleva slask och kyla och förstörda skor som faktiskt går att tvätta.”
”Lyckostar….”
”Vi lever, här idag. Vi har fått chansen att uppleva livet. Och varesig det är kallt, varmt, blött eller torrt så ska vi uppskatta det.”
”Värst vad djup du blev då” ett litet leende lekte på hennes läppar.
”Jag tycker bara att vi måste ta vara på våra ögonblick. Ena stunden har man allt men i nästa stund kan allt ha tagits ifrån en…”
Jag valde livet. Jag valde att leva livet. Jag hade allt jag behövde. En underbar familj som brydde sig om mig och en flickvän som betydde så mycket för mig att jag själv inte kunde beskriva det.
Vi har alla våra svartvita ögonblick. De gånger vi tycker att det bara finns gott och ont i världen, inget därimellan. Endast lever man utan synder, man lever ett rent liv och tror på frälsning och allt som hör därtill. Eller så lever man så syndfullt man bara kan. Bryter mot alla regler bara för sin egen njutnings skull. Men vi får inte glömma bort vad som händer om vi blandar dessa två levnadssätt. Lev inte vitt, lev inte svart. Lev grått. Du följer reglerna men har tillåtelse att bryta dem då och då.
You win. You can have your colors back, we don’t need them. Since you’ve discovered the true meaning of life you are now allowed to live it, every last bit of it.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Kameljont - 18 mar 09 - 19:03- Betyg:  | ÅHHH, jag helt enkelt ÄLSKAR allt med den här novellen!
jag hittar inga ord..den är så stark på ngt sätt, du kanske inte
har kikat in i mitt huvud på den här, men fy fasen vilken
bra mening det finns i den. Den är underbar, helt enkelt. och
du är sjukt bra på att skriva!:) <3 |
|
|
|
