Om ödet får bestämma [1] |
Denna novellen skriver jag tillsammans med happy_ending, så den finns även på hennes profil. kommentera gärna. (långa kommentarer glädjer oss! :D )
Jag har alltid trott på att det finns en enda person avsedd för en själv. Liksom att det finns en person som man passar ihop med, som det är meningen att man ska gifta sig med. Och jag som trodde att jag hade hittat min själsfrände…
-Han kommer nu! Väste jag i Frejas öra.
-Ja, han kommer nu. Han kom igår, och han kom gåendes här för fem minuter sedan också, vilket inte är så konstigt eftersom ni går på samma skola, suckade Freja trött.
-Men han kommer hitåt, han kommer hitåt! Skynda, göm dig, sa jag lågt och drog med henne in på en toalett.
Freja suckade.
-Men snälla, tror du inte att han såg oss eller? Lite misstänkt att varje gång han kommer förbi flyr vi, eller ja, du, in på närmaste toa? Liksom, nu tror han säker at vi har problem med blåsan.
Vi båda fnissade till.
Jag suckade och kastade en blick på den nerklottrade spegeln på väggen.
En kort tjej med mörkbrunt rufsigt hår och djupa mörka ögon såg tillbaka på mig. Jag hade alltid velat vara lång, min syster Agnes var lång, smal och vacker, medan jag hade ärvt vår mammas korta, kurviga kropp. Och min mamma var den sista jag ville bli påmind om. Hon hade lämnat oss när jag bara var två år, så jag kom knappt ihåg henne. eller jo, i början brukade jag åka till henne på sommarlovet, men när hon träffade en ny man från Norge och mamma också flyttade dit med honom, blev det inte av att jag hälsade på. Och då hade jag ju såklart ringt, men när det alltid var jag om ringde gav jag upp.
Men det ville jag inte tänka på nu. Just nu ville jag mycket hellre tänka på att Leo hade kollat på mig – i ögonen! – i över en sekund.
-Tror du att han är borta nu? Sa jag mot Freja som granskade sin spegelbild.
Hon tittade på mig och nickade, och jag låste upp, öppnade dörren, gick ut och hamnade plötsligt ansikte mot ansikte med – Leo!
-Varför måste tjejer pissa tillsammans, det tar ju ett år! Mumlade han och gick irriterat mot toalettdörren, men råkade krocka med min axel på väg mot toaletten.
-Oj, förlåt, sa Leo och tittade över axeln på mig.
Jag stod kvar i samma ställning som för en halv minut sedan, förstelnad, med ögon stora som golfbollar och halvöppen mun. Hyperventilerandes, för att över huvud taget kunna andas.
- ehhh, är du okej? Frågade han tveksamt och såg lite orolig ut- han oroade sig för mig!
Jag kunde inte svara, jag kände mig som spagetti och plötsligt svartnade allt…
Jag vaknade av att någon skakade mina axlar, jag öppnade ögonen, och såg en himmelsk se ner på mig från ovan. Var jag död? Efter några sekunder upptäckte jag att det var Leo som stod lutad över mig.
-vad hände? Frågade jag och såg mig omkring.
Om det här var döden, så var den inte som jag hade föreställt mig.
-du, svimmade av, sa Leo, har du diabetes eller något, behöver du socker?
Nu hörde jag en annan röst, den lät exakt som Frejas. Rösten pratade snabbt och jag orkade nästan inte hänga med i samtalet.
-Nänä, hon är inte sjuk, hon... Hon har mensvärk och, ehhh, hon blir lite konstig då, jag ska nog ta henne till skolsköterskan, sa Frejas röst och ett par varma händer drog i mig.
Jag reste mig tvekande upp och lutade mig mot henne.
– vill du att jag ska hjälpa dig, sa Leo och reste sig från sin sittande ställning.
-Nej tack, det är okej, hon är inte så tung, sa Freja och började dra iväg med mig.
-Okej då, krya på dig…ööh?
-Wilma, hon heter Wilma, sa Freja snabbt.
-Aha, krya på dig Wilma, sa Leo snabbt tog upp sin mattebok från golvet och gick åt motsatta hållet, in på toan.
När vi kom ner i rasthallen hade min syn blivit lite bättre och mitt huvud hade slutat snurra. Freja satte mig på en bänk med ett stön och satte sig tungt bredvid mig.
-är du okej? Frågade hon och klappade mig försiktigt på ena kinden.
-Han… Han rörde vid mig, viskad jag upphetsat, och nu vet han vad jag heter!
Plötsligt insåg jag en sak.
-Varför sa du att jag hade mensvärk?! Så taskigt! Nu tror han att jag är värsta pms-tjejen!
Men när Freja började gapskratta insåg jag det komiska, och stämde in i skrattet. Freja försökte lugna skrattet, men det blev bara värre, och hon fick lägga sig ner på bänken för att få luft, samtidigt som jag sjönk ihop i en skrattande boll bredvid.
På väg hem från skolan gick jag och Freja som alltid tillsammans, Freja bodde i samma kvarter som jag.
Vi gick i ett långsamt tempo och pratade om vad som hade hänt i skolan idag.
-Jag lovar han är den enda, jag är helt säker! Sa jag bestämt och såg alvarligt på henne.
-Men jag tror bara inte att det finns ”en enda” person man kan vara kär i, Sa Freja och drog på axlarna.
-Det är klart det finns, när jag ser på honom känns det som om jag… svävar, det känns så rätt liksom, svarade jag och såg drömmande ut i luften.
-Men snälla, han visste ju inte ens vem du var förens idag, han är ju knappast kär i dig.
-Nä kanske inte , men det kommer han bli, sa jag, fortfarande drömmande.
-Kom igen nu Wilma, jag har varit kär, många gånger, bevisar inte det att man kan vara ihop med alla, inte på en gång då men du fattar.
Jag suckade, och vi fortsatte gå under tystnad. Ett lått vårregn började droppa, och jag drog upp min kapuschong, medan Freja lät sitt hår svalkas av vattnet.
Vi gick genom villakvarteret jag genat genom många gånger, och jag stannade och pekade mot det gula huset tio meter bort.
-Ska vi sätta oss i spionbusken, och spionera på Leo lite? Snääälla? Sa jag hoppfullt och tindrade med ögonen mot Freja.
-Nej, jag vill hem, det regnar och vi kommer bli genomvåta, och dessutom leriga om vi lägger oss i den där busken, dessutom har den inte fått några blad än, så det är inte så bra kamouflage precis.
Jag tittade bedjande på henne, och tänkte på Leos ansikte när jag mötte honom vid toaletten. Var hon tvungen att vara så tjurig jämnt?
-ähh okej då, men bara några minuter, jag orkar inte sitta här hela dagen, sa Freja uppgivet.
-Nänä bara ett litet tag, han slutade skolan för tio minuter sedan så han borde komma snart, sa jag glad och kröp in mellan de blöta grenarna.
-Kan du när han slutar alla dagar?!
-Det är väl klart!
-Du är konstig, aj sluta! Knuffa inte mig jag kommer bara ramla.
-Tyst! Han kommer! Väste jag och såg uppmärksamt ut mot gatan.
Nu hördes glada röster och runt hörnet kom Leo, men han var inte ensam.
Bredvid honom gick en söt tjej med skrattgropar och kort blond, taggigt hår.
Båda skrattade åt något skämt.
När de kom fram till Leos hus böjde han sig ner och kysste henne. Hon kysste honom tillbaka och kramade om honom. Han kramade också om henne och reste sig upp så hennes fötter svävade över marken, båda skrattade och han släppte ner henne. De sa hejdå och tjejen cyklade iväg. Han såg efter henne, log och gick sedan mot huset.
Freja såg på mig med orolig blick,
-hur är det?
Jag satt helt stilla med öppen mun och stirrade på det stället de hade stått.
-han, han…sa jag tyst.
-Jag vet gumman, men han har ju rätt till att ha en tjej om han vill det. Sa Freja och reste sig och borstade bort lite damm från jeansen.
Jag kollade på henne med dödande blick och reste mig också upp,
-det är väl klart han inte har, vi ska vara tillsammans! Han kan inte vara ihop med någon annan fattar du inte det, han är min själsfrände!
-Men han vet ju inte att du är kär i honom, han känner dig inte ens och då vill du att han ska komma och säga ”hej Wilma jag är din stora kärlek, ska vi gifta oss”? Fattar du inte?
Jag såg på henne i några sekunder min hjärna sa att hon hade rätt fast jag ville bara inte erkänna.
Jag sänkte blicken och såg på mina skor,
-jo, du har rätt, sa jag motvilligt och började långsamt gå.
-Ledsen, att jag oftast har det, sa Freja och log snett.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 21 aug 09 - 21:50- Betyg:  | | Riktigt roolig =D | | vissenros - 15 mar 09 - 17:13 | | brabra :D |
|
|
|
