Förföljaren |
Där var han igen! På andra sidan den öppna platsen i mitten av köpcentret, i ingången till ett litet café. Hon kunde tydligt se hans resliga profil och hans mörkbruna, på gränsen till svarta, hår. Han stod lutad mot en pelare och låtsades prata med någon som befann sig inuti det fullsatta fiket. Men hon visste bättre. Han var där för att bevaka henne. För att terrorisera henne, förfölja henne till världens ände om det så behövdes. Övervaka henne, precis som han gjort i ett helt år snart. Det höll på att göra henne galen, att ständigt behöva vara på sin vakt, ständigt vara rädd. Att han aldrig kunde lämna henne och Marie ifred! I och för sig var Marie hans dotter också, det gick inte att glömma, hon hade hans smålockiga hår och mörkbruna ögon. Men han hade stuckit innan hon ens var född, så han hade ingen rätt att få träffa henne. Inte för att han hade försökt någon gång, han hade nöjt sig med att hålla sig på avstånd. Men det var nästan ännu värre. Plötsligt började Marie skrika och hon rycktes tillbaka till verkligheten igen. När hon äntligen hade lyckats hitta nappen och ge den till det gråtande barnet var han borta. Hon kunde inte se honom någonstans, men hon visste bättre än att tro att han hade åkt hem. Han fanns där någonstans och bevakade henne. En hastig blick på klockan och hon såg att hon var sen till mötet med Katarina. Hon tog tag i den mörkblå, slitna barnvagnen med den nu tysta flickan och började kryssa sig fram mellan de stressigt ilande människorna. Tio minuter försenad kom hon fram till McDonald´s, där hon skulle träffa sin väninna. När man var ensamstående mamma kunde man inte unna sig att gå på lyxrestaurang precis.
- Varför anmäler du honom inte till polisen?
Det var alltid det första Katarina sade när hon berättade för henne att hon hade sett honom igen. Det jobbiga var att hon själv inte riktigt visste varför.
- Han har ju inte gjort något än… inget som polisen skulle bry sig om i alla fall.
- Det är klart att de skulle bry sig. De får betalt för att bry sig. Kom igen nu Mona, om du inte gör något snart kanske han börjar bli våldsam.
Just då började Hanna, Katarinas lilla tvååring, skrika. Hon gick på samma dagis som Marie, det var så Mona och Katarina hade träffats. De var båda 23 år gamla och ensamstående mammor, och dessa likheter hade fört dem samman. Till utseendet var de annars helt olika. Katarina var lång, hade massor av krusigt rött hår, stora brun-gröna ögon, fräknig hy och såg alltid fräsch och frisk ut. Mona däremot var kort, hade tunt cendréfärgat hår, ganska smala ögon och blek hy. Hon hade alltid stora påsar under ögonen, men det berodde på hennes arbete. Som butiksstäderska jobbade hon sena kvällar och tidiga morgnar, och emellan arbetspassen hade hon Marie att ta hand om. Hon blev glad över avbrottet i samtalet, då fick hon en chans att byta ämne. Dan var fortfarande en svag punkt hos henne.
Klockan var fem när hon kom hem till den lilla, slitna ettan på markplan som hon och Marie bodde i sedan två och ett halvt år tillbaka. Medan hon hällde upp diskvatten och stod och diskade tittade hon ut genom köksfönstret och dagdrömde om hur det hade varit innan hon träffade Dan. Hon hade studerat till sjuksköterska på dagarna och festat på helgerna. Hon hade delat en stor och luftig tvåa med den hon trodde hade varit hennes bästa kompis. Men så hade hon träffat Dan, blivit gravid och plötsligt ville ingen veta av henne längre. Inte hennes föräldrar och inte hennes rumskompis. Dan hade lämnat henne efter bara en månad. Hon hade fått lov att sluta skolan, ta jobb som städerska och flytta till en av förorterna för att klara av att försörja sig själv och Marie. När hon inte trodde att det kunde bli värre hade hennes chef börjat trakassera henne sexuellt, och Dan hade börjat förfölja henne som en ond skugga.
Plötsligt var det något som fångade hennes uppmärksamhet. En rörelse någonstans i buskarna utanför fönstret. Hon visste genast att det var Dan. Hon kände rädslan och paniken komma krypande, men tvingade sig att vara lugn. En snabb blick över axeln försäkrade henne om att Marie låg i sin säng och sov. Sedan släckte hon lamporna i lägenheten, satte sig vid köksbordet och stirrade ut i mörkret. Hon såg honom smyga mellan ett buskage och gömma sig bakom en stor björk bara några meter från hennes fönster. Hon kände ilskan bubbla upp inom henne. Hon hatade att alltid vara förföljd, hon hatade att alltid vara ensam och rädd, men mest av allt hatade hon Dan. Hon stod inte ut med att ha det så här längre.
Klockan var elva innan han äntligen gav sig av och hon kunde krypa ner i sin säng. Men hennes huvud var så fullt av tankar att hon inte kunde sova. Efter tre timmar kunde hon så äntligen somna in. Då hade hon bestämt sig. Hon skulle inte tolerera hans trakasserier längre. Nästa dag skulle hon sätta stopp för mardrömmen.
Klockan var bara åtta på kvällen, men eftersom det var i mitten av november var det redan becksvart. Hon kastade ett öga på lappen hon rivit ut ur telefonkatalogen för att försäkra sig om att hon hade kommit till rätt adress. Det var ett fint område, med gula, vita och faluröda trävillor. Huset hon skulle till var litet och mysigt, hon uppskattade det till tre rum och kök, med uråldriga äppelträd i trädgården och ett vitmålat trästaket runt. Det var en riktig liten idyll. Hon gick inte in genom grinden i smidesjärn, utan hoppade över staketet i ena hörnet och smög snabbt över den snötäckta gräsmattan. Hon kunde se på det flackande ljuset i att av fönstren att tv:n var på. Hon slank osedd runt hörnet på huset. Där fanns en dörr! Hon skyndade sig fram den och kände på handtaget. Olåst! Hon smiter in och stänger försiktigt dörren bakom sig. Nu befinner hon sig i en kombinerad tvättstuga och badrum. Hon kan höra ljudet från tv:n genom dörren som står på glänt. Långsamt sticker hon ner handen i väskan och drar fram den stora kökskniven hon placerat där tidigare på dagen. Det breda bladet blänker i skenet från gatlyktan utanför. Med kniven beredd skjuter hon försiktigt upp badrumsdörren. Hon kommer ut i ett stort gammaldags vardagsrum med en kakelugn i ena hörnet och stora spröjsade fönster längs två av väggarna. I andra änden av rummet sitter Han, mannen som kostat henne så mycket ångest och sömnlösa nätter, i en svart skinnfåtölj med ryggen åt henne och ser på Aktuellt. Men det är slut med terrorn nu. Sakta, försiktigt smyger hon sig fram över det bredplankade trägolvet. Bara ett par steg kvar nu. Så, precis när hon höjer handen för att hugga honom i nacken, knakar golvet till och han vänder förskräckt på huvudet. Hon låter handen falla.
- Hej, mitt namn är Ulrik Ivarsson och jag är rättspsykiatriker. Jag har tyvärr dåliga nyheter. Kvinnan som anföll dig har visat sig vara psykiskt sjuk. Hon lider av en åkomma som gör att hon ser syner och inbillar sig saker. Troligtvis utlöstes sjukdomen efter en rad tragiska händelser i samband med hennes graviditet. Anledningen till att hon attackerade dig var att hon trodde att du hade följt efter henne och hennes dotter.
- Har hon en dotter? Hur gammal är hon?
- Ett år och tio månader.
- Herre Gud!
- Hon säger att det är din… Är det möjligt?
- Vi var tillsammans en kort period för några år sedan…. Men jag har inte hört av henne sedan dess. Hon sade aldrig något om att hon var gravid.
- Jag ska se till att du för göra ett faderskapstest. Du ska också få träffa någon att prata med. Du var trots allt en hårsmån från döden, hade kniven träffat en centimeter åt vänster så…
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 2 jan 07 - 23:51 | | BRA :) |
|
|
|
