Kort novell. (Ge gärna tips och kritik) |
När jag hade tänkt på det innan jag gick till klippan hade jag varit säker, det hade verkat så enkelt. Bara ett kliv och sen var det över. Kunde man vara så feg att man inte vågade ta ett litet kliv? Patetiskt. Nu var jag helt plötsligt osäker. Inte så att jag inte visste om jag ville göra det eller inte. Det var min högsta önskan. Att falla ner i avgrunden, och aldrig komma upp igen. En önskan som var så himla lätt att uppfylla. Men jag var osäker på vad du skulle tycka. Skulle du hata mig för evigt? (Om man nu kan hata någon som är död.) Skulle du gråta, eller bara var förbannad? Jag ville inte svika dig, men jag klarade bara inte av det längre. Jag vet inte om du någonsin kommer förstå. Kanske förstår du redan, fast du inte vet om det.
Ur innerfickan på min jacka drog jag fram den lilla fickkniven. Pappas fickkniv. Jag satte bladet mot armen, blundade, och tryckte den mot skinnet. Förde den sakta fram och tillbaka, bildade små mönster, tecken, som inte betydde något. Blodet vällde upp ur armen och rann ner för mina ben, bildade en liten pöl på marken. Jag satte mina fötter i blodet, klev åt sidan och gjorde avtryck på marken. Precis här hade jag stått innan jag dog. Innan jag hade tagit sista klivet ner. Jag kände hur tårarna sakta började rinna ner för mina kinder. Jag skulle sakna dig. Det skulle jag verkligen. Fast man kanske inte kan sakna någon när man är död. Man kanske inte ens kan tänka. Jag hade inte trott att jag skulle gråta. Jag hade trott att det skulle gå fort. Att jag inte skulle tveka. Och vad gjorde jag nu? Jag stod här som en jävla fegis och vågade inte. Vågade varken leva eller dö. Finns det inget mittemellan? Det borde det finnas. Det ska jag föreslå till den som har hand om himlen. Den som bestämmer. Han kanske kan ordna det. Kniven gled ur min hand och landade med ett litet klirr på marken. Armen hängde slappt på sidan, blodet pumpades ut som om det aldrig skulle ta slut. Jag kände mig svagare och svagare. Jag såg ner på mina händer. Röda, fulla av blod. Jag höjde armarna och tog en hårslinga ur mitt långa bleka hår och höll den mellan fingrarna. Smörjde långsamt in den tills den var helt blodig. Jag tryckte händerna mot armen, och började sedan färga hela mitt hår rött av blod. Jag förde fingret mot pannan, drog det rätt ner, över näsan, munnen och ner på halsen. Från tinningen, till andra sidan, bildade ett kors i ansiktet. När jag var klar torkade jag av händerna på byxorna, ställde mig närmare kanten och blundade. Andades in den friska lukten av blod, och frihet. Håret hängde stripigt och livlöst ner på mina axlar. Jag måste se hemsk ut. Jag ville se hemsk ut. Jag ställde mig med tårna utanför klippkanten.
Andades in en sista gång, och hoppade. Det var som om vinden sjöng till mig. Gjorde melodier, som om den var glad för min skull. Kanske tyckte den att jag gjorde det rätta. Att jag borde dö. Och det skulle jag ju. Snart. Väldigt snart. Det kändes som om jag föll i evigheter. Som om något litet litet inom mig, hindrade mig från att falla. Som om det kämpade emot, men inte kunde hindra det från att hända. Om det fanns en enda människa på jorden som kunde flyga, så var det jag. Jag flög verkligen. Susade genom vinden, precis som en fågel. Jag ville inte att det skulle ta slut. Jag ville flyga för alltid. Alltid sväva omkring, vara fri. Men helt plötsligt så var bara marken där. Med en tung duns landade jag och föll ihop. Det var som om en stöt hade gått genom kroppen. En stöt genom hjärtat, som fick det att sluta slå. Fick mig att sluta andas. Mig att sluta leva. Kanske kommer jag till himlen. Kanske inte. Men just nu, hur det än blir, så var jag lycklig. Jag var död. Jag dog lycklig. Och det var ju det jag ville.
|
|
|
|
