Du var för ung för att dö - 4 |
Otroligt. Två kapitel på två dagar. Förvånar mig dock att jag faktiskt orkar,
har varit i skolan och pluggat som en jävla fucking häst och sen direkt efter drar man ju till stallet
och håller på där.
Men skitsamma, dikterna är inte jag som har skrivit.
Det är från en bok som heter ''14 år till salu.'' Sann historia.
Läs den, helt underbar.
Men nog om det, här är det fjärde kapitlet.
Jimmy
''Den kvällen, när vi pratade, när jag och Jocke pratade, jag sov nog bara i tre timmar då, resten av natten grät jag. Jag grät för att jag inte fattade, att jag aldrig förstod varför dem var så nära varandra när jag träffade jocke första gången.
Vi bestämnde en vecka innan att jag skulle komma till honom i stockholm, och när jag berättade det för Philip ville han följa med, antagligen ville han inte vara utan mig,
i och med att det var lov och jag skulle vara där i en vecka utan honom. Så andra dagen på lovet, sportlovet. Så åkte vi dit, träffade Jocke på t-centralen och jag blev så förvånad över att Jocke och Philip kramade varandra när dem träffades, dock sa jag inget, utan trodde bara att Jocke var en sån person som kramade personer som han träffade, för att verka trevlig eller något liknade. Så jag lämnade det åt sidan, eller försökte iallafall.
Jag kommer inte ihåg exakt vad vi gjorde, det är ändå inte så speciellt viktigt eller kul för er att läsa vad jag en gång i tiden gjorde när jag var hos Jocke med Philip.
Vi umgicks helt enkelt, pratade och skrattade, fikade och träffade några kompisar till Jocke. Och en nätt, klockan var väl runt 2-3 eller något sådant, jag vaknade av att det inte låg någon brevid mig,
som alla andra nätter jag hade varit hos Jocke, så jag öppnade ögona och såg mig runt, ingen jocke eller Philip, så jag smög till vardagsrummet som Jocke och hans syster delar på, hörde röster och hörde direkt att det var både Philip och Jocke. Jag visste att det var fel att faktiskt lyssna på vad dem sa, vad min bästa kompis och min pojkvän satt och pratade med varandra, men ändå ville jag faktiskt veta.
Jag hörde aldrig exakt vad dem sa, dem viskade antagligen för att inte väcka någon. Jag hörde att Jocke sa något med att dem var tvungna att berätta det förr eller senare så att han inte blev mer sårad, först fattade jag inte att dem menade mig, men när Philip sa '' Äh, varför skulle han bli sur över att.. '' och sen något med '' jag kommer ju dö, det är ju något jag redan vet, när vet jag inte bara. '' Sen hörde jag inte mer, ville nog inte höra något mer än det.
Men det var då jag fattade att dem menade mig, jag kunde inte sova så speciellt mycket, jag undrade hela natten, resten av veckan vad dem menade med det dem pratade om.
Jag tänkte precis gå till rummet när jag hörde att dem började småskratta och prata om lite vad som helst, så jag gick tillbaka för att lyssna.
Dem log mot varandra, dem skrattade och pratade som om dem hade känt varandra hela sitt liv.
Efter 10 minuters tjuvlyssning så orkade jag inte mer, så jag gick istället upp till rummet och la mig gästrummet, och där kunde jag inte hålla mig. Jag släppte ut tårarna och jag lät dem rinna, jag orkade inte bry mig om någon hörde, om dem ville höra så låt dem höra, jag orkade inte bry mig.
Jag låg säkert under täcket och grät i flera timmar tills Philip kom och frågade varför jag låg här och inte inne i Jockes rum, jag sa bara ett svar som att jag ville vara ensam, sen gick han, trodde faktiskt att han skulle stanna hos mig,
hålla om mig, men istället gick han. Jag hörde deras skratt, deras röster, jag försökte stänga ut alla röster, skratt, allting. Men det gick inte, det var som att mina öron ville höra vad dem skrattade åt. Jag vaknade någon gång vid 11-12 nästa morgon, ingen philip låg brevid mig och håll om mig, det var tomt. Det var bara jag. Jag suckade och gick mot Jockes rum, där låg dem. I samma säng, det gjorde ont. Men jag visste att Philip aldrig skulle göra något, att han aldrig skulle ens hålla på med någon annan kille när han var med mig, det hade han sagt.
torkar mina tårar och
trycker ner känslorna som
fastnat i halsen
tiden läker
inte alla sår
jag insåg det
för längesedan
det lättar men
minnen och
mardrömmar
går inte att sudda ut
en lukt
en sak
ett ord
är allt som behövs
för att kastas tillbaka
till det man allra helst vill glömma
Jag stod vid dörröppningen en stund, jag antar att Jocke märkte att någon tittade på honom eller rättare sagt dem, så han öppnade ögona och såg mig, såg att jag tittade på dem som om jag trodde att dem hade gjort något.
Jocke försökte förklara, jag lyssnade inte, bara stod där, sedan tog jag mina saker och stack. Jag åkte hem, utan att säga något.
Några dagar efter hade philip kommit hem, kom hem till mig rättare sagt. Frågade mig med sin blick varför jag åkte. Han borde förstå egentligen.
Jag visste att ingenting skulle bli bättre genom att vara tyst och inte säga något. Så jag berättade varför, om hela natten, att jag hörde dem. Dock inte det med att han kommer dö, det hade jag faktiskt inte tänkt på, förrans nu. Han berättade att det inte hade hänt något mellan dem, dem hade bara somnat när dem kollade på film, jag trodde på det och slutade tänka på det. Dagarna gick och allt blev tillslut bra. Vi levde ett liv som vi gjorde, glömde det som hände med Jocke.
Vi hade den vanliga relationen till varandra, pratade varje kväll, både sms, msn och telefon.
Pratade med varandra om allt och osv.
Jag fattade fortfarande inte varför dem sa något om det, att dem var syskon och hade känt varandra hela sitt liv, därför såg det ut som att dem hade känt varandra hela sitt liv,
därför gjorde dem aldrig något den veckan jag var där, och därför hade Philip cancer, för att deras föräldrade hade det, för att båda deras föräldrar hade dött i cancer.
Jag fattade aldrig det, och jag förstår inte varför heller. Men egentligen så spelar det ingen roll längre, han är borta och kommer aldrig tillbaka nu.
Och philip, jag vet inte vad jag ska göra med honom nu, han är kär i mig och han har alltid varit det, enda sedan dagen han och jag träffades, i stockholm. Jag var på besök hos en kompis som kände honom, han sa i telefon igår att första gången han såg mig så blev han kär, vi bytte nummer och började smsa, på msn också. Och när jag berättade att jag hade pojkvän sen några månader tillbaka så verkade du så glad.
Jag är så jävla patetisk som sitter skriver detta, för vem kommer läsa det mer än jag? Ingen. Ingen kommer någonsin kommer få läsa detta, det är det jag skriver när jag känner mig som sämst, som en dagbok.
Fast jag skriver det på datorn och sparar det och låter det vara i några veckor och läser det igen. Jag är patetisk, löjlig och dum i huvudet, det är vad jag är.
En pojke på 17 år som är desperat, som är patetisk och löjlig som aldrig kommer förstå att detta är hans liv, och det kommer alltid att vara så, tills han dör. Han vill bara inte förstå det, han vill leva sitt liv som han hade en gång i tid, det liv han hade en underbar pojkvän som gjorde allting för honom, kompisar som betydde så mycket för honom, som han kunde prata med hur han än mådde, han behövde aldrig ljuga om saker, sålänge han sa som det var så gick det bra,
så länge han var sig själv så var allting bra, han behövde aldrig låtsas att han mådde dåligt, mindre bra, eller helt enkelt skit, att han inte orkade göra något annat än att ligga hemma i sin säng och gråta, tycka synd om sig själv, för han hade sina vänner som förstod sig på honom, dem visste vad han hade gått igenom när han var yngre, bara dem. Ingen aning. Så han behövde aldrig låtsas, han kunde säga rakt ut att han inte orkade mer, att han bara hade lust att lägga sig ner och dö för några sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor och osv. Han behövde inte det där livet som populär förut, för han hade ändå dem bästa. Men nu, han kan inte leva ett liv utan sin populäritet, det är det enda han har nu, han trivdes i det, att ha tjejer efter sig även fast han ändå aldrig skulle tänka sig att bli intresserad av dem, det var till och med killar som hälsade på honom och den pojken var jag, Jimmy Andersson, jajemänsan, det var jag det.
En pojke som faktiskt började trivas med att vara populär, hans betyg började sjunka mer och mer för varje dag, men han brydde sig inte, sålänge han var populär så brydde han sig inte om sina betyg, men förut, när Philip fanns här i livet, så hade han MVG i alla ämnen, även fast han kanske inte gjorde sitt bästa på lektionerna, men han klarade sig ändå på proven, det var jag, Jimmy andersson.
Jag och Philip hade pratat om så mycket, vad vi skulle göra tillsammans, om varje detalj, vi skulle åka utomlands, vart hade vi aldrig sagt, vi sa bara det och när vi fyllde 18 skulle vi gifta oss, vi skulle bilda familj, men det blev aldrig så, det borde jag ha fattat för längesedan. Jag borde ha förstått för flera år sedan att saker och aldrig blir som man har tänkt sig, oavsett hur mycket man än vill det, vill det mer än allt annat.
Egentligen vill jag bara skrika
jag vill riva sönder mig själv
jag vill trasa sönder det lilla
som fortfarande är helt
och när du säger att jag måste lova
och när jag säger att jag inte riktigt kan
egentligen vill jag förklara
att jag drömmer om det ständigt
en sjuk längtan efter det destruktiva
Min kropp skriker fortfarande
och jag vill inget hellre än att flyta iväg
tappa bort verkligheten för ett tag
Men hur ska du någonsin kunna försöka
förstå att jag inte riktigt kan leva
utan tanken på att falla tillbaka
jag har slutat balansera på kanten
till avgrunden.''
|
|
|
|
