Den glömdas hus |
Prolog:
Den gamla damen såg på dem, med ett klurigt leende på läpparna, som var målade i en rödlila nyans. Flickan och pojken såg på henne med stor förundran.
Hon såg på honom samtidigt som han såg på henne. Bådas ögon lyste av skräck och de kände hur benen spändes, beredda att springa iväg vid tecken på fara.
Då tog damen, ett steg fram, vig och smidig för sin ålder, och tog tag i flickans handled, för att sedan ta tag i också pojkens handled.
De försökte dra sig loss, men damens grepp gick inte att göra något åt.
Det var för sent att fly.
1.
- Fan också!
Jag såg på Victor med ett brett leende på läpparna när han förlorade för femte gången på hans nya bilspel.
- Nu spelar vi nåt roligare än det här tråkiga bilspelet! Sa han, plockade ut spelet ur playstationet och drog fram något annat spel ur hyllan.
Han satte i det och satte sig bredvid mig igen.
- Nu ska du allt få se, sa han triumferande.
När jag såg startmenyn på spelet såg jag att det var spelet som min lillebrorsa(som förresten heter Love) fått i födelsedagspresent för ett tag sedan, det hade varit för svårt för honom, för att allt var på engelska.
En dag hade jag inget att göra, min storebrorsa var på något lan med sina kompisar och mina föräldrar och Love var på någon tråkig fest, som jag övertygat dem om att det blev bäst om inte jag följde med på, jag skulle ändå bara stå i ett hörn och tjura, och tillslut gav de med sig.
Så alltså, jag hade inget att göra. Så jag rotade igenom och kollade efter något intressant spel. Och då hittade jag det. Det var något rollspel eller något, tror jag. Man skulle typ rädda världen från någon ond kraft. Jag hade varvat spelet fem gånger, fast det visste ju inte Victor, så…
När förspelet tagit slut började jag beslutsamt styra mot ett träd som jag visste att man skulle komma in i. Man skulle knappa in någon kod, som först skulle ta reda på för att komma vidare i spelet, för jag visste den ju redan.
Jag knappade vant in den, och väntade på att trädet skulle öppnas.
Det gjorde det inte. Efter ett tag kom det upp en ruta ”Du får ta vägen genom berget istället, eftersom att koden du slog in var fel”
Jag suckade. Sedan kom en ny ruta ” Samla ihop alla stenarna under den begränsade tiden, då öppnas en port in i berget, som ni kan ta. ”
Victor suckade högt.
- Smarto, nu får vi ju typ ta värsta omvägen! Sa han med trött röst, som om han visste allting.
- Akta dig, sa jag och räckte ut tungan åt honom. Om du inte är snäll kanske inte jag vill vara din kompis längre.
Han började låtsatsgråta, så att hans svarta hår skakade, och råkade trycka ner en knapp så att hans alvgubbe gick rakt ner för ett stup.
Vi spelade lite till, men kom inte längre än till nivå fem (det fanns 70 nivåer), sen tröttnade vi.
- Vi kan väl gå hem till dig nu? Sa Victor och stängde av tv:n.
- Visst, sa jag och reste mig upp.
Victor började gå uppför trappan och jag följde efter, när vi var i hallen drog jag på mig min nästan urvuxna flipflops och tog ett steg ut genom dörren. Solen strålade högt upp på himlen och lyste mig i ögonen, trots att klockan var nästan sju på kvällen.
– Kommer du Vic? Sa jag och vände mig om.
Men dörren var redan stängd, och Victor stod inte där.
Då tittade jag ut mot vägen. Jag såg hur Victor stod där och väntade på mig, med högerbenet lyft ungefär två decimeter över marken, som om han tänkte gå iväg.
– Varför dröjer du, slöfock? Ropade han och jag segade mig riktigt ner för trappan för att visa riktigt vilken slöfock jag var.
Victor försökte heja på mig med töntiga hejaramsor, men jag fortsatte envist.
När jag kommit fram till honom började ja gå i normal takt igen.
Snart var vi framme vid vår gata, och vi blickade det gamla huset, eller vad det nu var, som stod några meter bort från de andra husen. Huset var mörkgult, men färgen höll på att flagna, stugan hade antagligen varit en sommarstuga en gång i tiden. Runt om huset trängde sig knotiga kastanjeträd, äppelträd, buskar och ogräs, och bakom huset stod en gammal sliten gungställning, som en gång i tiden antagligen hade varit grön, men färgen höll på att flagna borta på den också, så den så mest rostfärgad ut. Det hade alltid legat något konstigt över huset. När jag var liten hade jag skjutit in en boll i trädgården, och gått för att hämta den. Men det kändes som om någon stirrade på mig inifrån, och jag blev rädd och sprang iväg.
Jag undrar om den ligger kvar där än.
|
|
|
|
