Misshandlat hjärta Del 1 . |
Där sitter hon bortglömd och inträngd i hörnet. Hennes namn uttalas sällan, ingen pratar med henne. Kanske har folk glöm bort henne? Hur som helst så är hennes bortglömda namn Emilia. Hennes ögon tittar blänkande ut genom fönstret. Det händer nu igen, allting bara brister. Hon är omgiven av så många eldsprutande saker. Bakom henne sitter ett gäng nior och kastar sten mot hennes huvud. Stenarna som träffar bränner henne smärtsamt i bakhuvudet. Men inte tittar hon ditåt, hon låtsas som om hon är känslokall, helt oberörd sitter hon där. Hon försöker verkligen att vara stark, hon har inte tänkt gråta. Men tankarna inom henne samlas och ställs emot henne, och så börjar tårarna hejdlöst at falla. Hon har inte tänkt låta dem se henne, så hon tittar bort, ut genom fönstret kisar hon genom tårarna. En suddig värld är vad hon ser. Utsmetade gator och otydliga människor på håll. Hon torkar tårarna och ser två barn leka där utanför. Och som hon önskade att hon var en av dem. En av dem som inte behövde spela orörda, utan sådana som inte behövde känna något. Ibland önskade hon att smärtstillande hjälpte mo hennes smärta, men nej, ingenting hjälpte mot den obeskrivbara smärtan hon kände i sitt hjärta. Viskningarna i bakgrunden om hur otroligt konstig hon var försöker hon desperat att ignorera. I tystnad inbillar ho sg om att orden inte handlar om henne, det är någon annan dom pratar om. Men ändå bränner orden i hennes själ. Hon var så less på det här, hon var less på allt! Hon drog fram armen och slängde en blick på klockan. Genom hennes suddiga tårar kunde hon se att klocka visade kvart över fyra. Kvart över fyra, hennes pappa var som vanligt sen. Som vanligt var hon bortglömd, av sin egen far. Som så många gånger förut var ho nu återigen bortglömd, hon hade suttit och väntat på ingenting. Aldrig skulle han ändra på sig, aldrig skulle hon betyda något för honom. Sen det att hennes mamma gick bort, för snart två år sedan, har han knappt sagt ett ord till henne. Bara få, enformiga ord. Hon undrade ibland om han kanske helt enkelt tappat förmågan att bilda meningar. Han var den enda familj hon hade kvar. Han var allt, men ändå ingenting. Han brukade berätta hur gärna han ville försvinna, bara gå och dö. Det sårade henne, det brände nästan värre än allting annat.
Berättelsen är hittils 41 A4-sidor lång, skriver in på datorn när jag har tid över ^^
Copyright © VadFaanVillDu_
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | HIM - 12 mar 09 - 13:25- Betyg:  | | Braaa!! | | familjeflickan - 26 aug 06 - 04:21- Betyg: | | braa...ingen ska behöva må som "Emilia", mobbing är jätte orättvist! | | Natta_ - 26 apr 06 - 06:42- Betyg: | | Verkligen bra! | | bonanza_ - 21 apr 06 - 03:34- Betyg: | | Åå vad bra!! | | Cilises - 21 apr 06 - 03:14 | | oh jaaa:D:D:D en ny novell av dig, du skriver underbart gumman! | | MissDeath - 21 apr 06 - 02:34- Betyg: | | Jätte bra! |
|
|
|
