En dröm, en verklighet blandat med mardrömmar |
Jag vet att många har sårat mig innan, alldeles för många gånger. Jag försöker att inte falla varenda gång. Dock lyckas jag alltid med det. Jag vet inte hur jag ska få mig att sluta. Mitt tillit till människor är på botten och varenda gång jag är på väg upp. Sjunker jag lika snabbt som en sten i vattnet. Många gånger men inte får jag någon större erfarenhet ändå. Jag kommer alltid tillbaka igen, på ruta ett. Jag tror jag aldrig har varit så fast vid en person, som den gånger jag flörtade med Daniel. Jag tror jag aldrig kommer falla lika hårt igen, säkert någon gång men det dröjer nog väldigt länge. Du lovade att aldrig lämna mig ensam, du gjorde det. Kanske det var därför jag föll? Jag vet inte.. Jag ville ha kvar dig vid min sida. Visserligen valde du inte någonting själv, men det sårade mig djupt i allafall.
Jag har många gånger sagt att jag ska nå toppen på att må bra. Misslyckanden efter misslyckanden så tillslut gav jag upp. Jag tappade gnistan helt enkelt. Ville inte ens försöka komma upp i bra skick igen. Detta gav sina konsekvenser, såklart. T ex så började jag tröst äta, trösta mig själv genom saker och ting. Kanske inte det smartaste man kunde göra, men det smartaste jag kunde komma på i det tillfället i alla fall. Det är alltid lätt att vara efterklok, då har man redan facit i hand. Det är likadant som att ha facit i hand när man sitter i ett prov, vet man svaren är det inte konstigt att man inte gör fel. Historier måste ut någon gång och jag tror detta är ett bra tillfälle att försöka. Säger inte att jag kommer lyckas, för jag är en väldig pessimist med en väldig prestationsångest. Ett försök är ett försök och här är mitt.
Nattens stjärnor lös upp hela horisonten, så långt ut på himlen jag kunde se. Jag log för mig själv. Imorgon skulle jag få åka härifrån. Slippa alla bråk, all närhet som fanns runt omkring mig, dag ut och dag in. Jag hade blivit less på att vara med samma umgänge och under samma tak helt enkelt. Jag behövde miljöombyte. Det skulle jag äntligen få. Jag hade fått lov av min mamma att åka ner till Sandviken för att träffa Daniel. Daniel och jag hade haft kontakt i ungefär ett år och jag har aldrig varit lika lycklig förän nu. Han hade fått mig upp på tå igen, eller upp på ben kanske är ett bättre ordval?
Tåget från Gällivare station skulle gå redan klockan 7 på morgonen. Jag är väldigt morgontrött förstod att jag var tvungen att gå och lägga mig tidigt. Frågan är väl bara om jag skulle kunna somna. Jag kände mig helt uppspelt och lycklig. Jag hoppades att han skulle känna likadant, helt säker var jag inte. Han säger en hel del som får mig lycklig. Frågan återstår bara, skulle jag våga släppa tagit om jordytan och sväva på moln? Jag hade redan lämnat jordytan, lämnat marken på en flygtur bland det härliga och ljuvliga.
Jag kollade ut genom tågfönstret. Morgonen hade varit stressig. Jag hade försovit mig och jag var osäker ifall jag hade fått med allting. Bara några sekunder kvar innan jag skulle vara framme tog jag på min svarta kappa. Jag kände hur tåget började bromsa in. Mitt hjärta var uppe i halsgropen. Det kändes som en klump i halsen. Ungefär som att någon liten terrorist hade tryckt ner en sten i kroppen, som i sin del resulterade till att jag blev orörlig och konstig.
Tåget hade stannat, samma sak som min hjärta gjorde för sekunden. Jag gick emot utgången och jag tog min svarta resväska innan jag hoppade av. Jag kollade runt omkring för att försöka se någon med blont hår, ljusa byxor och en lila jacka, men fann ingen. Om jag var nervös innan, så var det ett strå vassare nu. Vad skulle jag göra ifall han inte kom? I för sig så kunde jag fortsätta ner till Uppsala till Alexander, men vilken besvikelse. Jag tog upp min mobiltelefon . Jag slog det vanliga numret, jag kunde det helt utantill. För hur många gånger har jag inte slagit det? Jag ville inte ens veta siffran. Ångesten att veta hur många kronor vi har slösat på att höra varandras röster gjorde mig rädd, väldigt rädd. Han svarade på några sekunder. Direkt kände jag lugnet sprida genom hela kroppen. Nästan glädjetårar kom när jag hörde hur någon kom bakom mig och kramade om mina axlar. Han hade inte glömt bort mig, bara stått inomhus lite för länge. Jag stängde igen luckan till telefonen och la in den i fickan på kappan. Jag var lugn och sansad nu när jag visste att min största rädsla var borta. Han var ingen pedofil eller någon som skulle lämna mig stående i kylan på perrongen.
Vi gick längs en strand. Det var en vacker plats. Solen lös emot vattnet. Det bländade mig rejält. Jag blundade och försökte möta hans blick. Med hans hand i min verkade han helt borta. Han tok stirrade rakt fram. Jag försökte komma på någonting att säga, men det kändes onödigt. Allt kändes bra. Vi hand i hand i hans stad. Jag kände inte honom direkt, eller det är klart jag gjorde. Jag hade pratat med honom i mobil och på datorn. Dock inte på detta sätt, i riktiga livet. Det kändes för speciellt för att förstöra. Det var lite små kyligt ute. Jag höll nästan på att börja frysa. Jag kände hur kylan höll på att komma in genom mina kläder. Han var fortfarande borta, jag funderade jag med. Vad tänkte han på? Blev någonting fel? Jag tyckte inte det. Han såg väldigt glad ut när han såg mig på perrongen.
Hmm .. Är det långt kvar?, sa jag försiktigt.
Nej, bara en bit. Vi ser huset alldeles snart. Fryser du?, sa han och log.
Jag vet inte.. Känner ingenting, sa jag och kollade bort.
Haha, med det menade du?, sa han och skrattade.
Haha, det vill du allt veta.. Vad tänker du på föresten?, sa jag och knuffade till honom.
Ingenting .. , sa han och små log.
Jag skakade bara på huvudet och sprang i väg. Jag hörde hur hans fotsteg kom närmare och närmare. Han var snabbare än mig. Jag saktade ner. Han tog tag och mina axlar och kramade mig hårt. Han smekte mig på ryggen. Jag kände hur hela jag blev varm inombords. Han var verkligen den killen jag önskade, underbar, snäll och pratglad. De egenskaperna gillade jag hos honom.
Det var kväll och vi var på väg att gå och lägga oss. Under dagen hade inte allt för mycket hänt. När vi kom in till honom så hade jag fått träffa hans föräldrar. De var jätte trevliga, ungefär som honom. Jag förstod direkt vars han hade fått sitt charm ifrån. Fast jag måste medge att det var lite pinsamt att träffa de också. Hur konstigt skulle det inte vara för dem att träffa en okänd norrlänning?
Det var mörkt utomhus. Jag låg bredvid Daniel i sängen. Vi låg och pratade om helt allmänna saker, om allting som kom upp i huvudet i just det tillfället. Det var bland annat det jag föll för, att jag kunde vara sig själv när man är med honom eller pratade med honom rättare sagt. Vi låg under täcket och han höll om mig. Jag log med hela kroppen. Jag var lycklig och kände hur hoppet kom tillbaka, även fast jag hade känt det ett tag. Vi hade bestämt oss för att enbart vara vänner, eftersom avståndet skulle nog förstöra för oss. Jag gillade inte att prata om framtiden även fast man måste göra det ibland.
Hur vill du att din framtid ska se ut?, sa jag mot honom fundersamt.
Jag vet inte.. Jag gillar inte att planera, ta en dag i taget liksom. Jag tror dock min dröm är att gå ut skolan med bra betyg och kunna bli det jag vill, nämligen psykolog, sa han och log.
Jag instämde på hans leende. Han var bara sjutton år och var så djupt tänkande inom psykologin. Det tyckte jag var ganska imponerande med tanke på att han var kille. Jag vet att man inte ska döma könen på det viset, men killarnas mognad brukar inte vara som hans.
Solen sipprade in genom persiennerna och när jag vaknade var jag tvungen att blunda för att inte bli bländad. Jag låg och kollade in Daniel medan han sov ett bra tag innan han vaknade. Hans rum var väldigt varmt så dubbla täcken var ingenting man skulle behöva. Vi låg ett bra tag och bara pratade om vad vi skulle göra under dagen, vi valde att gå ut och äta. Det var trots allt sista dagen jag skulle vara hos honom. Imorgon skulle jag bege mig hemåt igen. Tyvärr kunde jag inte ta ledigt mer än fredagen, lite halvt synd. Jag skulle vilja stanna längre, mycket längre.
Lukten när vi gick in genom restaurang dörren var väldigt trevlig. Det luktade .. mat. Jag kände hur hungern spred sig i hela kroppen när lukten nådde mina näsborrar. Vi gick och satt oss vid ett bord bara för två. Det var ett ljus tänt på bordet och det var en väldigt fin dukning. Stället såg ut att vara dyrt, men han ville tydligen bjuda mig i alla fall. Jag satt mig ner på stolen, han satte sig mitt emot. Han mötte mina ögon ett antal gånger. Jag log alltid. Allting kändes så perfekt. Vi beställde mat, vi tog varsitt skrovmål även fast det fanns mycket annat som säkert smakar bättre. Fast vi kände för det.
Synd att du ska åka hem imorgon, sa han och kollade sorgset på mig.
Jag vet .. Jag vill inte, sa jag och kollade ner i bordet.
Det finns fler tillfällen .. Kan du vara snäll och kolla upp?, sa han.
Jag kollade upp, känslan när han ställde sig upp och tog tag i min haka och mötte sina läppar emot mina var oslagbar. Jag tror jag aldrig har varit gladare, eller jo säkert men det kändes speciellt. Jag log med hela ansiktet och kollade emot honom. Våra blickar möttes och han tog tag i min hand och smekte den med sin tumme. Lyckan fanns i hela kroppen.
Lyckan från restaurangen försvann dagen efter när vi stod på tåg stationen och skulle säga hejdå. Det kändes inte rätt, jag vill inte. Jag ville stanna. Jag hörde inte hemma i Gällivare. Jag hade min lycka här i Sandviken. Jag vet att man inte ska flytta enbart för en kille. Fast det känns som jag aldrig får chansen att bli lycklig igen. Daniel var min lycka, men han lovade mig att vi skulle träffas igen. Jag hoppades verkligen på det, han ville det och jag vill desamma. Jag trodde på det. Vi hörde hur konduktören visslade i visselpipan och antog att jag var tvungen att kliva på tåget. Jag kysste han en sista gång, höll hans hand hårt och kramade honom innan jag klev på. Känslan att sätta sig på sin plats fick mina tårar att komma fram. Jag vinkade hejdå, jag såg att hans ögon hade tårar i ögonen innan jag kände hur tåget startade och jag lämnade min vän stående på perrongen ensam.
Vi höll kontakten, våran kontakt var starkare än innan vi träffades. Jag kände mig älskad även fast jag visste att han var den enda i hennes ålder som gjorde det. Det kändes inte lika tungt längre. Jag hade min Daniel. Mamma blev väldig glad över att se mig hemma igen, även lycklig att jag hade hittat min lycka. En vän som gjorde mig glad. Jag visste inte direkt ifall vi var mer än bara vänner, jag hoppades men ville inte vara säker.
Vi hade kommit in i December och det hade gått några månader sedan vi sågs. Vi hade planerat att ses under jullovet. Jag hade redan bokat biljett eftersom det var jul och biljetterna skulle ta slut snabbt. Det var morgon och jag kände mig pigg. Jag hade precis kommit ut från duschen när jag kollade ifall jag hade fått något SMS eller ifall någon hade ringt.
”5 missade samtal”
Jag kollade vem det var, det stod ”Daniel hem”. Jag kände hur lyckan spred sig genom hela kroppen. Jag hade saknat hans röst. Jag tryckte snabbt på ”ring”. Hans pappa svarade efter två signaler.
- Nylén, sa hans pappa Tommy nedstämt.
Hej, det är Hannah, är Daniel hemma?, sa jag glatt.
Nej .. Han är på sjukhuset, sa han och jag hörde hur hans grät.
Va? Vad har hänt?, sa jag chockat.
Daniel blev svårt misshandlat i natt, vi vet inte om han överlever, sa han och allting brast för honom.
Jag la på luren och grät och grät. Jag kunde inte sluta. Aldrig har jag känt mig så tom som jag gjorde i det tillfället. Mamma kom upp, jag fick inte fram ett ord. Jag kunde inte prata, jag kände mig stum. Ingenting fungerade för mig. Jag låg och skakade och skakade. Jag kunde knappt röra mig. Jag förstod inte hur han kunde bli misshandlad. Han var så underbar och snäll. Jag kände hur mamma la täcket över mig och hon satt kvar bredvid mig och smekte bort mina tårar. Hon förstod mig lika bra som jag förstod henne. Det kändes som jag var i en annan värld, jag hoppades innerligt att detta skulle vara en mardröm jag snart skulle vakna upp ifrån.
Telefonkontakten mellan mig och hans familj var väldigt stor. Jag pratade med dem hela tiden när jag hade tid. Hans stabiliserade sig flera gånger ändå kunde de inte göra någonting. Känslan att läsa hans dödsannons 2 veckor senare fick mig tom och i mitten. Jag hade aldrig haft en sådan bra vän som honom, kommer nog aldrig få heller. Hans begravning skulle äga rum den 22 december. Jag visste inte om jag gjorde rätt eller fel, men jag åkte ner.
Jag hörde hur kyrkklockorna slog. Det kändes inte rätt att se hans kista där framme. Jag satt mig längst bak för att inte vara i vägen. Flera kollade emot mig. Hans föräldrar satt längst fram, de hade inte sett mig ännu. Jag kände mig i vägen, men jag lovade att aldrig lämna honom. Då skulle de kännas som jag bröt vårat löfte att inte gå på hans begravning. Jag satt på träbänken. Jag kände hur mina tårar rann, de rann under hela ceremonin. Jag förstod inte riktig vad som hände omkring mig. Jag visste vars jag befann mig och varför, men inte riktigt vad som, hände. Jag blev inte klar i huvudet. Det var först när de gick förbi med hans kista jag fick panik. Jag kände hur paniken spred sig genom hela kroppen. Jag kunde inte sansa mig. Inom mig skrek det, jag ville bara springa fram och skrika ”lämna mig inte”. Jag kände mig helt förstörd. Jag satt mig ner igen, la mig på bänken och sedan kommer jag inte ihåg mycket mer. Det enda jag kommer ihåg är när jag satt ner min röda ros och läste upp min dikt.
”När regnet droppar
Ned för fönsterrutan
Vet jag att
Någonting sorgligt
Händer
Änglar gråter
När vattnet rinner
Nedför gatan
Vet jag att
Någonting har
Lämnat mig
När vattnet rinner
Nedför mina
Kinder
Vet jag att
Min ängel har
Lämnat mig
Ibland är det
Tyvärr
Det käraste man har
Ibland är det ens
Bästa vän
Daniel,
Du är den
Vackraste ängeln
Som finns däruppe
Även fdst du inte finns
Längre
Finns du för oss,
För mig
Du har en helig plats i
Mitt hjärta
Det kommer du alltid att ha
Även fast du har lämnat mig
Vi ses i Nangijala
Jag älskar dig
Vila i frid”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ord - 18 apr 09 - 21:55- Betyg:  | Så himla underbart skriven,
så otroligt gullig.
Men så sorligt slut.
Och dikten, dikten var fin! | | JagSomjagE - 16 apr 09 - 13:49 | | .....:') Gråter.... | | z_irri_z - 11 mar 09 - 18:01 | | aaaaaw så gullig, jag bara älskar den <333 | | enannansak - 11 mar 09 - 15:51 | *ryser*
Klockrent! |
|
|
|
