So long Jimmy, so long [oneshot] |
Hellu 8D
här kommer jag med en utav mina oneshots again. ._.' jaja, tycker ni ska läs & kommentera som vanligt (a) :D M/M varning i denna också ;P
Låten är: So long Jimmy - James Blunt (:
köss :*
2 juni 2008
James granskade sin spegeltvilling med kritiska ögon. Det svarta, färgade och annars så platta håret var inte tillräckligt fluffigt i hans ögon. De blåa ögonen var alldeles för blåa, och ingen fin blå heller - i hans ögon. De var isblåa med inslag utav grått desto närmare pupillen man kom blev det gråare. De var kantade utav tjocka kajal streck och mascara färgade ögonfransar. Också svarta. Han hatade att de var så ljusa utan mascarans hjälp. Hans smala midja var dold i en alldeles för stor t-shirt med en snirklig text på: So long Jimmy, so long.
Hans hand for upp till hans egna hals och han började leta efter halssmycket han alltid bar. Snabbt och vant fick han tag i det och började leta efter berlocken som satt i ena änden utav den, innanför tröjan. Den kalla, tunna och rundformade berlocken fick hans ögon att tåras.
Invisible friend stod det inristat i den och han fingrade lätt på den innan han lät den falla ner emot hans bröst, och den svarta t-shirtens tyg.
[Flashback/ 1 juni 2007]
Solen stod högt uppe på himlen. Parken låg nästan helt öde. De flesta elever var på sina lektioner eller i matsalen för att äta lunch på skolan som låg inklämd mellan radhus och villor ungefär en kilometer bort. Ingen av de elever hade en tanke på att gå ner till parken. Förutom en.
James gamla jag gick där, hans skor knastrade på de sommarvarma gruset. Hans hår var blont och inget ett uns utav smink fanns i hans ansikte. Hans klädsel var enkel, med ett par shorts som gick ner till knäna på honom och sedan ett vitt linne över hans solbrända överkropp. Om en vecka var det sommarlov och nästa termin skulle hans klass splittras och han skulle börja på ett gymnasium som låg bakom skolan han gick på nu. Han gillade trygghet och rutiner. Plötsliga händelser och saker som bröt hans rutiner gjorde honom stressad och osäker. Vilket han hatade.
"Hey! Jamie!" ropade en mörk stämma en bit bort och James stannade och kollade upp på denna person.
"Jimmeypoken!" ropade han tillbaka och en lång muskulös kille kom gående emot honom.
"Vad gör du här?" frågade James sin kompis.
"Skulle precis fråga dig detsamma," skrattade Jimmy till svar och drog en van hand genom de bruna rufsiga håret. Hans ljustbruna ögon glittrade inte lika mycket som de brukade.
"Har det hänt någonting?" frågade James oroligt och Jimmy skrattade till - ett nervöst skratt.
"Du låter som min mamma," sa han och fyrade av ett brett flin. James kinder hettade till, men rödnaden la sig snabbt igen, "Kom," sa Jimmy som inte verkade ha lagt märke till James röda kinder.
De satte sig under en utav de stora ekarna och granskade omgivningen. Men efter bara någon minut var dem igång med att prata igen. Det fanns inget intressant i parken.
Efter tio minuters intensivt prat kom kompisarna inte på någonting mer att prata om och det blev tyst.
"Du... James?" började Jimmy plötsligt och kollade på sin vän. James mötte hans blick och en rynka hade bildats i hans panna. Något i hans väns ögon berättade att han tänkte berätta någonting allvarligt. "Jag vet inte hur jag ska förklara," viskade Jimmy och skakade på huvudet. Han började granska sina fingrar i sitt knä.
James hade aldrig sett Jimmy så nervös eller rädd. Inte i deras 7 åriga långa vänskap hade han aldrig sett honom så här.
"Jag är kär i dig James,"
2 juni 2008
James skakade på huvudet så de svarta håret flög. Fortfarande kunde han höra honom säga det. Säga de orden. Varför? Tårarna rann nu ner för hans kinder. Han minndes hur han först trott han Jimmy skojat med honom, men när han sett in i hans ljusbruna ögon såg han hur sanna orden var. Allt det som hänt de senaste månaderna, när Jimmy plötsligt rodnade när han såg James med baröverkropp, hur han stammat när James sagt vissa saker. Tagit avstånd ifrån honom överhuvudtaget. De hade träffats mycket mindre än tidigare. Även fast de gått på olika skolor hade de träffats regelbundet och minst fem dagar i veckan i sju år.
Han minndes hur de träffats på en kupp. De hade blivit vänner direkt. De delade samma brinnande intresse för fotbollen och de hade spelat jättebra tillsammans när Jimmy bara någon vecka efter kuppen bytt lag till James. De hade blivit lagets bästa spelare och flera timmar hade de kunnat stå och bara skjutit en boll på en vägg. Sett vem som kunnat träffa en viss punkt, eller kört någon utav deras lekar.
När de blivit äldre hade deras tycke för tjejer gjort dem till stans populäraste killar. Alla visste vem dem var, både vuxna som barn. Deras lov hade de spenderat på fotbollsplanen och när de inte spelade själva hade de tagit sig an mindre barn i sju-åtta års åldern. Samma ålder som de som dem hade haft när de träffats.
James slöt ögonen och minndes - allt.
[Flashback / 1 juni 2007]
Den gamla James kollade förvånat på sin vän. Vad hade han precis sagt? Att han var kär i honom. Nej, så kunde det inte vara? Han måste ha hört fel. Jo, så är det. Han måste ha hört fel.
"James, snälla säg någonting," sa Jimmy och hans ögon blänkte utav tårar.
"Kär... i.. mig?" James liknande en guldfisk där han satt med gapande mun och blicken fäst på någonting osynligt förbi Jimmy.
"Förlåt," viskade Jimmy och reste sig upp. James kollade efter sin vän. Visste inte om han skulle rusa efter honom - men vad skulle han säga? Jimmy var han bästa vän, helt klart. Men var han.. kär i honom?
Jimmy försvann snabbt men James satt kvar. Länge satt han där. Men tankar som virvlade omkring i hans huvud.
Han hade reste sig och gått hem, struntat i resten utav skoldagen. Det hade inte varit någon hemma hos honom ändå.
Han satt framför sitt skrivbord med händerna slappt liggandes i hans knä under skrivbordet. Sedan drog han plötsligt upp sin högra hand och fattade en bläckpenna. En liten pappers lapp rev han av ifrån sin engelska skrivbok innan han började skriva.
2 juni 2008
James öppnade ögonen. Han vände sig om för och gick fram till det lilla fotot som stod på hans nattusbord. Det var på honom och Jimmy när de var små och med en fotboll vid bådas fötter. Deras ögon glittrade och deras lyckliga grin bredde ut sig ifrån öra till öra.
Han log sorgset åt bilden. Men välte ner kortet och tog fram en lapp som låg mellan kortet och skivan som höll kortet på plats. Lappen ifrån hans gamla engelska skrivbok där texten stod. Texten han så gärna velat ge till Jimmy. Men inte hunnit. Tårar lämnade hans blåa ögon ännu en gång.
[Flashback/ 2 juni 2007]
Efter att James skrivit lappen hade han faktiskt kunnat sova. Men efter att ha sovit i två timmar väckte väckarklockans gälla signal honom och han var tvungen att gå till skolan. Han hade tänkt på att säga att han var sjuk men då skulle han inte kunna ge Jimmy lappen.
Men när han kom till skolan var inte Jimmy där. Hela skoldagen längtade han efter att den skulle ta slut så han kunde gå hem till Jimmy för att ge honom lappen.
Efter flera lektioner var äntligen den jobbiga skoldagen slut och James skyndade sig allt han kunde till Jimmy.
Solen lös som vanligt och fåglarna kvittrade. Musik dånade ut genom fönstren i de olika husen. Oftast var de samma låtar då de lyssnade på radion. När han kommit fram till Jimmys gula hus sprang han upp för trappan. Snabbt knackade han på och backade ett steg för att någon på andra sidan, förhoppningsvis Jimmy, skulle kunna öppna dörren utan att slå den i James ansikte.
Men ingen öppnade.
En rynkade bildades i James ansikte och han knackade igen. Ingen öppnade den här gången heller.
Försiktigt kände han på handtaget. Dörren var öppen. Han puttade upp den på glänt och steg in.
Huset som han så många gånger vistast i. Som han kunde lika bra som sin egna hand.
Men huset såg annorlunda ut den här gången. Alla persiener var nerdragna för fönstren och alla lampor var släckta. Huset badade i ett mörker. James gick försiktigt in och började gå emot Jimmys rum men stannade då en liten glipa utav ljus föll ner på golvet. Han vände på huvudet och fick se badrumsdörren som var öppen bara någon centimeter, men tillräckligt för att ljuset där inneifrån skulle bryta mörkrets starka kontrast.
"Jimmy?" sa James försiktigt och puttade upp dörren. Synen han såg där inne fick gallan att stiga i hans hals och han rusade ut. Han kastade sig nästan bokstavligt talat ner för trappan och spydde i deras häck. Tårar strömmade ner för hans kinder. Bilden han hade på näthinnan försvann inte hur många gånger han än blinkade.
Hur Jimmys livlösa kropp hängde i ett tjockt rep kring halsen med andra änden fäst i en krock i taket. Hur hans bruna, livlösa ögon lös i kontrast till hans likbleka hy. Hur hans händer och ben hängt slappt ner längs hans sida.
James vände sig om. Snart skulle Jimmy komma ut sprinagande och skratta åt honom. Detta var bara ett skämt eller?
2 juni 2008
James slöt ögonen i ett klent försök att hejda tårarna som var på väg. Det var verkligen Jimmys kropp som hängt där. Livlös. Det hade inte varit ett utav Jimmys otroligt dåliga skämt.
James tog tag kring halskedjan igen och fingrade på den. Det hade varit Jimmys sista gåva till honom. Den hade legat på Jimmys säng, inslaget i papper med ett brev brevid. I brevet hade han skrivit att han inte klarade av att James inte älskade honom på samma sätt och lika mycket som han gjorde.
James vek upp pappersbiten han skulle gett till Jimmy om han varit i livet. Pappersbiten som troligtvis skulle gjort så att Jimmy suttit brevid honom nu och skrattat precis som vanligt. Pappersbiten var otroligt liten. Men orden som stod där på var otroligt kraftfulla och sanna.
Jag älskar dig också, Jimmy!
James kollade sorgset på orden. Varför hade inte Jimmy kunnat väntat i bara någon dag så han hunnit ge lappen till honom?
Han syftade till och torkade bort snoret som var på väg ut ifrån hans näsa. Försiktigt stoppade han tillbaka papperslappen mellan kortet och pappskivan. Sedan tog han upp in gitarr som stått lutad emot sängen. Han satte sig i sängen med gitarren i knät. Fotot vände han omsorgsfullt emot sig och det tjocka sterain ljuset tände han försiktigt.
Han satte sedan sina fingrar på rätt band och sträng innan han drog med sin andra hand över strängarna borta i andra änden utav gitarren. Skickligt spelade han ett intro och snart bröt han även ut i sång:
I just can't believe that it's over.
We were chilling out on the sofa.
Digging how the guitar goes,
in a song that no one knows.
Did you lick that line yourself,
or did the voodoo magic help?
Does everyone have a diffrent take?
Do you seem real but I seem fake?
Does everyone get hypnotized by your fire?
So long Jimmy, so long.
Thought you only stayed a moment,
we all know that you're the one. Singing,
so long Jimmy, so long.
Sure we're glad for the experience,
we miss you now you've gone.
We're just swimming in your soul 'caus,
we all wish we wrote this song.
Life goes on
_
tss, vad tyckte du? Ha, hö , eh?! <- *dampar sönder*
Vill höra just din kommentar :D:D *kollar menande på dig*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | tankenot10 - 27 apr 09 - 16:43- Betyg:  | | asbra. du är så duktig!!! sorgligt!5+ | | JuLiaxD - 10 mar 09 - 19:06- Betyg: | AHHHHH!!! :'( Det är bara för sorgligt! Arghh!
hur kunde du skriva något sånt!
du får skriva något lyckligt också!!
Det var suuuuuper braaa! <333
men om du inte skriver något lyckligt nu,
så kommer jag börja gråta..:/
Du är FÖR bra! :] | | Justmyfault - 9 mar 09 - 20:16 | oh.. no words.
helt perfekt. |
|
|
|
