Desperat |
Okejj, jag erkänner det - jag börjar fan bli desperat!
Jag behöver verkligen ett råd.. För jag har ingen aning om
vad jag ska göra.
Situationen är den -
Jag kommer bli utkastad från min skola, och inskickad på någon
skola för hopplösa losers, eller helt enkelt hamna på psykhem.
Min framtid är allt annat än ljus.
I början var allt okej, jag kom ensam från min gamla skola, men
skapade ett nytt umgänge, och trots att jag inte hade några
förhoppningar lyckades jag ändå på något sätt bli populär.
Jag lämnade mitt förflutna som deprimerad bakom mig helt enkelt.
Jag har hört någonstans att depressioner kommer i perioder, så
det var väl något sådant som hände med mig. Min hemmiljö är inte
den bästa - och jag blev rätt så 'nedstämd' pga detta. Jag har
alltid haft ätstörningar, men aldrig tänkt på det riktigt.
Mina vänner och mina lärare märkte av detta, och lärarna på
skolan kallade mig på samtal efter samtal, tjatande om att
"Det finns hjälp att få, du är inte ensam om den här sjukdomen"
Vad? Mitt liv vändes uppochner. Plötsligt trodde alla att
jag hade anorexia, och var deprimerad. Tänkte de efter så
la de ju märke till alla de där småsakerna - att jag försvann
ibland, och var borta från skolan, och kom tillbaka efter dagar, veckor.
Och att jag skippade måltid efter måltid i skolan. Men herregud,
det gör väl alla? Var mina tankar. Jag var bara en helt normal
jävla tonåring.
Detta har gjort mig agressiv, och jag får ständiga utbrott.
Jag käftar mot lärarna, och en gång slog jag faktiskt sönder en dörr,
svårt att tro det om lilla klena mig..
Jag har även väldigt låga betyg. Jag är aldrig med på gympan, och jag
har tappat räkningen på alla mina frånvarande dagar.
Och nu planerar lärarna på skolan att sparka ut mig - om
detta inträffar kommer allt bara att förvärras. Det sista
mina föräldrar behöver oroa sig för just nu är att deras dotter
misslyckas totalt.
Hela mitt liv faller samman, och det är inget jag kan göra åt det.
Ångesten kommer krypande varje natt, och ibland vill jag bara försvinna.
Jag har övervägt att ta livet av mig flera gånger.
Jag vet allvarligt talat vad jag skulle göra utan mina vänner, och
att jag och mina 'gåvor' (därmed min sångröst, utséende m.m).
Någon som upplevt något liknande? Som vet hur man tar sig ut ur
en situation som denna? Jag är fan desperat, därför vänder jag mig patetiskt
nog till er.
Jag vill inte se självmord som den sista utvägen.
|
| Kommentarer | | jisatsu - 9 mar 09 - 19:42 | "depressioner kommer i perioder".
Antingen är du helt överdeprimerad och klarar inte av att se på dig själv eller så klarar du av det och ser vad du behöver förändra på i din tillvaro.
Liksom, ät mer. Det är bland annat en sak att tänka på. Skippa inte måltiden - ät istället. Du går inte upp 100 kilo.
Och andas istället för att dra ut din agressivitet på en dörr - exempelvis. Andas, svälj dina ord, och fortsätt.
Du måste försöka tänka till!
Annars säger jag som de övriga här nedan,
"psykhem" är blir nog bättre med tiden, alltså, du förstår nog senare. Sen kan man ju alltid börja om igen!
Du misslyckas ju inte - du lyckas ju! Du vill ju klara det. Det är inte misslyckat. | | aspiration - 9 mar 09 - 17:23 | mh,
säger som de under | | Maadelen3 - 9 mar 09 - 17:19 | som de andra säger,
antar jag. | | meplicious - 9 mar 09 - 15:49 | Du ska hålla ut, det du bäst kan göra är att hjälpa andra att hjälpa dig! Låt dem sparka ut dig, låt dem skicka dig till "psykhem", du kommer må bättre sedan.
Tänk på det som en början på en ljusare framtid! Genom att gå igenom allt det hemska, kommer du nå till något bättre!:--)
kämpa! | | LikeBefore - 9 mar 09 - 15:28 | Kämpa, till den yttersta gränsen. Dom har ju iaf upptäckt att du mår dåligt. Håller med "Sidewinder" även fast det låter hårt.
Ta hand om dig. Kram <3 | | Sidewinder - 8 mar 09 - 22:47 | Du kanske skulle tänka om över vad psykhem är - det är knappast personerna som vistas där som är hopplösa loosers - snarare personalen.
Annars tycker jag att det faktiskt låter som att du behöver hjälp och att du borde vara tacksam att folk ser att du mår dåligt och att dom också agerar på det - dom bryr sig ju för fan om dig!!! - sluta vara så omogen och skärp dig istället. Var inte rädd för hjälpen, har du inte dom problem dom tror att du har så kommer dom ju märka det, vård är så jävla dyrt så dom behandlar ingen i onödan ska du veta. |
|
|
|
