DEL 3 [TERMINATOR FF] |
Jag har fortfarande inte kommit på något namn till berättelsen, så ifall ni har något förslag, speak up! : )
Läs och kommentera! : )
2007, sommar
”John!” skrek jag medan jag kastade omkring tröjor runtom mig och bet mig på underläppen.
John kom in i mitt rum men gjorde sedan en u-sväng för att stanna vid dörröppningen med ryggen mot mig.
”John?” frågade jag förvirrad över hans beteende.
”Du är halvnaken”, sa han sakligt och jag tittade ner för att sedan börja rodna och snabbt rå åt mig första bästa tröja att trä över huvudet.
”Så, jag är anständig nu, du vågar titta på mig”, skämtade jag och när han vände sig om hade han spår av lite rött på hans kinder vilket fick honom att se söt ut.
”Vad ville du?” frågade han och jag förstod att han blev lite nervös när jag stirrade så på honom.
Jag skakade på huvudet och smålog mot John. ”Har du sett min Metallica t-shirt?”
Han svarade inte utan han försvann snabbt ut ur rummet, jag rynkade på pannan och tänkte just ropa efter honom innan han kom in igen och slängde t-shirten på mig. Sen gick han ut igen och jag kunde höra att han klampade ner för trapporna.
Jag ropade ett tack efter honom innan jag tog av mig tröjan jag hade på mig för att sätta på Metallica tröjan.
Nu hade jag varit med dom i tre månader och jag var bekväm med dom. I alla fall så mycket som det gick att vara bekväm med någon som du bara hade känt i några månader.
Jag följde efter John och snubblade nästan ner för trapporna, och det var inte heller första gången.
”Cecilia, skjutsa John och Cameron till skolan”, sa Sarah Connor och gick förbi mig när jag kom ner för trapporna.
Jag grinade åt henne men sa inget och fortsatte in mot köket för att sno åt mig någon pannkakorna. Deras frukostvanor var förfärliga. Till frukost kunde dom äta lika mycket som dom åt till middag. Jag förstod inte hur dom kunde få ner så mycket mat, och så tjock mat också! Själv åt jag knappt en yoghurt tallrik med bananskivor förut, och då var det mycket.
När jag kom in i köket satt både John och Cameron vid bordet, både hade en tallrik framför sig men bara John åt. Jag antog att den andra var till mig och jag grimaserade när jag såg hur mycket sirap John hade hällt upp på pannkakorna. Garanterat för att retas med mig så att jag inte skulle äta.
Just som jag skulle klaga på det kom Derek in genom bakdörren med en hand i en påse. Han tog upp något från påsen och kastade det mot mig.
Jag tog emot det klumpigt mot bröstet och tänkte just svära åt honom när jag såg vad det var.
Ett äpple.
Min sura min förändrades snabbt till ett stort leende och Derek skrattade.
”Varsågod”, sa han samtidigt som jag snabbt högg in i äpplet.
Cameron reste sig upp och gick mot bakdörren, reflexmässigt flyttade sig Derek från Cameron. Det gjorde han alltid, han kallade henne också får en metallburk och vägrade röra i henne ens knappt tillkännage hennes närvaro.
”Första lektionen börjar om tjugo minuter”, sa Cameron i en mekaniskt röst som hade mer än en gång skrämt mig ur vettet.
”Okej, vi far nu”, sa John och reste sig upp för att gå mot dörren men för att sedan vända sig om och titta på mig. ”Nycklarna?”
”Hmph, din mamma kommenderade åt mig att köra er”, sa jag och tog nycklarna som låg på köksbänken för att samtidigt rycka åt mig min väska som också låg på köksbänken från gårkvällen.
Derek skakade på huvudet när John började säga emot genom att säga att han var en mycket kvalificerad förare och han kunde mycket väl hantera den svarta Volvon. Cameron väntade inte på att jag ens skulle svara innan hon gick ut för att garanterat vänta vid bilen.
Jag svarade inte heller, utan jag gick bara mot John tog tag honom i armen och drog ut honom genom dörren. Bakom mig hörde jag Derek ekande skratt och jag kunde inte själv låta bli att le.
Hela bilturen klagade John på att hans mamma inte litade honom nog mycket för att ens köra en bil. Direkt efter började han klaga på Cameron och sa åt henne att försöka se ut som en vanlig flicka, vilket fick henne att titta oförstående på John.
”Jag är ingen vanlig flicka, jag är en…”
”Jaja”, avbröt jag och gav John en blick som betydde håll munnen stängd.
John lydde mig hela resan till skolan och när dom klev ut ur bilen så gick Cameron mot skolan men vände sig om när hon märkte att John inte följde efter. Han motionerade åt henne att gå och han vände sig mot mig. Jag höjde på ögonbrynen åt John och såg roat på när Cameron inte rörde sig ur fläcken. John suckade när han tittade tillbaka för att se vad jag såg på innan han ännu en gång tittade tillbaka på mig.
”Derek har aldrig varit och handlat mat till någon även fast man har bett honom”, sa han leendes och stängde bildörren för att lämna mig med ett förvirrat ansiktsuttryck som tydligen hade roat han mycket.
Jag förstod inte vad han menade och tillslut ryckte jag bara på axlarna innan jag tittade i backspegeln för att försäkra mig så att ingen bil var i närheten när jag svängde ut på vägen och körde tillbaka till huset.
Inte en enda gång hade jag tänkt på mitt gamla liv den här månaden. Jag hade snabbt puttat undan mina gamla minnen för att bygga upp nya, som kanske inte var lika bra och lika säkra men ändå nya. Det var faktiskt tack vare dom som jag levde idag.
När jag körde upp på uppfarten kunde jag se in genom fönstret till vardagsrummet att Sarah och Derek hade en livlig konversation på grund av alla handrörelser och deras arga ansikten. Jag tvekade halvt med handen på spaken och skulle just lägga in backen när Sarah tittade ut och log ett ansträngt leende och jag var påkommen i bar gärning så jag vred om nyckeln och gick in i huset med tunga steg.
Normalt så tror man att när någon kommer och stör i ett bråk så slutar man bråka. Det gör inte folket här, dom fortsätter, om inte ännu högljuddare och oftast tar dom in andra parter med i bråket som inte ens har något med det att göra. Det var det jag var mest orolig för, hamna i bråk med någon av dom. Jag och Sarah bråkade nog mycket som det var.
”Hon är en av dom”, sa Derek med hetta i rösten. Det här var ett uttjatat ämne och jag tänkte inte medla mellan dom som jag vanligtvis alltid gjorde. Dom var vuxna, dom kunde gott och väl lösa det här själv. ”Dom har inga känslor! Dom är metall och dom är farliga!”
”Cameron har räddat oss mer än en gång och jag vet att hon är farlig med John skickade tillbaka henne och då måste vi lita på John!” grälade Sarah som stod mitt på golvet med en ilsken blick fäst på Derek.
Derek suckade som om att han talade med en treåring. ”John kanske inte vet allt!” anmärkte Derek torrt och fick en mördande blick från Sarah.
”Ingen, och jag menar ingen tvingar dig att stanna kvar här!” sa Sarah och indikerade mot dörren.
Nu hade jag inget val utom att hoppa in och få dom båda två att lugna ner sig. Jag förstod inte hur dom hade klarat sig förut.
”Derek, följer du med mig och handlar”, stressade jag fram innan någon av dom hann säga mer och något skulle bli gjort som dom skulle ångra efteråt.
Derek vände sig mot mig och rynkade på pannan. ”Men jag har ju just…”
”Jag märkte att du inte hade köpt bananer och jag fick ett märkligt sug på glass”, fortsatte jag snabbt och gav honom en blick som sa ”gör-som-jag-säger-eller-så-jävlar”.
Derek förstod och gick mot ytterdörren. Jag tittade på Sarah och jag såg henne stirra småsurt på mig.
”Vad?” fräste jag innan jag gick ut ur huset för att möta en garanterat sur Derek. ”Varför måste ni alltid bråka?” frågade jag när jag mötte honom vid bilen och låste upp den.
Han blängde bara på mig till svar innan han öppnade bildörren och satte sig i bilen, jag suckade och gjorde detsamma.
Jag var bara arton, men ändå var jag så mycket mer mogen än dom ibland. Det var frustrerande ibland hur dom kunde leta efter varandra bara för att bråka. Det var tröttsamt att alltid hamna i mitten och vara tvungen att gå emellan och ibland till och med välja sida.
”Hon började”, sa han lågt och lät som en barnunge, fel, han var en barnunge ibland.
”Börja inte ens”, sa jag hotande och växlade in fyran så att jag kunde köra förbi en lastbil. ”Gud vet vad som skulle hända ifall ni inte hade hittat mig. Tredje jävla världskriget hade startat, det är en sak som är säkert.” Den sista meningen sa jag lågt så att han inte hörde.
Derek hörde dock den första meningen och han lyfte högt på sin haka och flåsade till. ”Hmph, vi hade antagligen tagit bort metallbiten.”
”Derek!” skällde jag på honom och svängde in på parkeringen till frukt- och glassbaren.
Tillsammans gick dom in i ”baren” och jag beställde sju bananer och en chokladglass låda. Derek och jag stod vid kassan både två vägrade att prata med varandra, ännu mindre titta på varandra. Om någon hade tittat på dom som en utstående hade dom enkelt kunde säga att dom hade haft en dispyt och inte blivit vänner efter den.
Ett feminint skrik fick både två att rycka till och Derek direkt efter att framför mig som för att täcka mig. Jag fnyste till och puttade bort Derek när jag såg vad han gjorde och för att se vem som skrek.
Bakom oss satt det en unge i en barnvagn och skrek sin hals ut efter sin mamma och barnets mamma kom springandes mot barnet för att sedan lyfta upp den och hålla barnet tätt mot sin kropp.
”Sju bananer och chokladglass”, sa kassören för att få min uppmärksamhet och jag vände mig mot den manliga kassören, (som var en finnig pojke som var i min ålder) för att le och ge honom pengar.
”Behåll växeln”, sa jag och räckte mig efter bananerna och glassen men ett par händer kom och tog dom innan.
Jag tittade åt sidan och såg varorna i Dereks händer som vände sig om och gick mot utgången. Innan jag gick efter honom gav jag kassören ett sista leende till kassören,- vilket fick honom att rodna- för att sedan gå ut affären.
Vi körde tillbaka under tystnad, ingen ville ta upp om vad som hänt i affären, mest för att jag inte ville veta varför han ens hade gjort så. Ställa sig framför mig som om någon skulle anfalla, och varför? Det gick inte ihop i mitt huvud och jag ville inte ens försöka få ihop det så jag lät det vara, och Derek ville tydligen inte heller ta upp det för han satt tyst bredvid mig hela tiden, hans käke spänd och hans ögon smalnade.
”Snälla, bråka inte nu”, vädjade jag när jag körde upp på uppfarten en andra gång den här dagen.
|
| Kommentarer | | cissilarsson_ - 10 mar 09 - 13:12 | | Hur bra somhelst! Förstår inte att ingen läser och kommenterar! Hur sjukt bra som helst! |
|
|
|
