Himlen finns |
Jag går här utmed stranden som så många gånger tidigare. Men
nu går jag ensam och lider. Jag ser stenen med alla ljusen och
undrar om det finns ett liv efter detta. Det vill jag tro men
jag kan inte. Jag har aldrig kunnat göra det.
Man kan väl kalla mig cynisk eller elak, men jag är varken
eller. Man kan kanske säga att jag är realistisk. Jag ser på
livet med fröjd på ögat, men man lever endast en gång. Efter
livet kommer döden, och döden är döden. Det är ungefär som
att släcka ut ett ljus. Det bara slocknar, inget mer händer.
Mångagånger har jag sårat folk med att krossa deras drömmar.
"Jag vill bli skådespelare", lilla vän, på vilka grunder?
Du är lat, kan inte dölja känslor, ännu sämre visa falska
känslor. "Jag ska till England och studera". Men älskling,
med vilka pengar? "Mamma fick det nog bättre dit hon kom nu".
Raring, tror du verkligen på det tramset?
Jag blickar åter på stenen med alla ljusen. Åter vill jag
tro på en himmel, en himmel där du nu är, men jag kan inte.
Det hugger till inombords. Jag kan inte tro! Aldrig har jag
kunnat tro på något inte ens mig själv. Det var inte ditt fel,
utan hans. Pappas.
Jag var alldeles för kort i jämförelse med de andra. "Åh Nea,
du tror väl verkligen inte att du kan bli basketspelare!" hånade
han alltid mig. Jag kom gråtande hem från skolan med en femma i
ett prov. "Trodde du verkligen att du skulle få bättre?" skrattade
han åt mig. Jag hade problem med att läsa. "Du är bara för dum!"
hånade han mig. Förstår du varför mitt självförtroende vacklar?
Förstår du varför jag inte kan tro? Jag har aldrig haft någon som
stöttat mig.
En kvinna vandrar emot mig på stranden, hon är snart nära döden
hon med. Hon kommer fram till mig där jag står framför stenen.
- Vännen, hon har det bättre där on är. säger hon till mig.
Jag ser på henne och skrattar bittert.
- Hon kom ju ingenstans, hon slocknade bara ut.
- Du tror inte på en himmel, inte på att det finns ett liv efter
detta.
- Varför skulle jag tro det? Det finns inga bevis.
- Behöver du bevis för att tro? Vännen, då kommer du inte långt!
Kvinnan skakar på huvudet och ser sorgset på mig.
- Lilla du, himmeln finns om du bara tror på den.
- Hur ska jag kunna tro! Jag vill, men jag kan inte!
En tår rinner nerför min kind.
- Slut dina ögon och föreställ dig ett paradis.
Jag sluter mina ögon och får fram en bild av en trädgård full
av sjungande fåglar och fjärilar.
- Ser du något?
Jag nickar och fortsätter att fantisera. Den är så ljuvlig,
trädgården!
- Det du ser, är himmlen. säger den gamla.
Jag slutar fantisera och ser tvärt upp.
- Du bara driver med mig! snäser jag.
Den gamla skakar på huvudet.
- Himlen, är den plats där du vill vara. Det vackraste du kan
se i din fantasi. Allt du behöver göra är att tro.
Jag tror inte mina öron. Himlen finns ju! Jag blir nyfiken
och frågar den gamla hur hennes himmel ser ut. Hon ler mot mig.
- En trädgård full av blommor och fjärilar. Solen står högt på
himlen och fåglarna sjunger för mig. Det, mitt barn, är min himmel.
Jag häpnas över hur lika våra himlar är.
- Varför är din och min lika? frågar jag henne.
- Vi vill se sammma, min vän. Vår himmel är den samma, för vi sätter
vikten på skönheten.
Kvinnan vänder sig om och går vidare utmed stranden. Jag ser en lång
stund efter henne innan jag börjar springa efter henne. Jag vill veta
mer om den ljuvliga platsen.
Men jag finner henne inte. Hon är som uppslukad av jorden. En tanke
slår mig. Först vill jag slå bort den, men jag låter bli. Tanken fyller
mig med glädje. Hon var en ängel! Hon kom med uppdraget att hjälpa mig
tro. Och hon lyckades. Aldrig mer ska jag tvivla. Varför skulle jag?
Himlen finns.
|
|
|
|
