Sagas sanna saga 7 |
Åh nej, nu är det bråttom. Måste verkligen verklien av!
Nadinn tittar förskräckt på Johny, hon flyger ur hans knä...
-Gumman gumman asså shit, de går inte å förklara de va inte meninge asså hjärtat mitt kom här!
hon försökte krama henne när bussen precis stannade och öppnade sina dörrar.
Saga sprang ut.
Hon sprang fortare än hon någonsin förut gjort...
Hon snubblade säkert ett par hundra gånger och måste sett helt sinnessjuk, men vem bryr sig! Hennes liv är förstört.
Den enda hon bryr sig om och har kvar är mamma, den ända som förstår henne och vad hon menar.
Hon som Saga nyss behandlat som en skit. Hon springer in i porten och tar i handtaget. Låst. Hon plingar och plingar och plingar.
Inget svar... ingen kommer, mamma måste sova
Hon börjar rota i sina jackfickor, där ligger den.
Hon tar upp nyckeln och låser upp. River av sig skorna och ropar:
-Mamma mamma! förlåt mig förlåt mig! Hon går in i sovrummet och säger tyst
kan vi prata mamma, det är bara du som förstår. älskade fina lilla mamma, hon drar upp täcket.
Men mamma? vart är hon!? Ett hopp sprider sig i Sagas kropp, tänk om hon hade haft fel, idag kanske inte alls var en av de värsta dagarna som hennes mor brukar ha, hon kanske orkat gå till affären!
Bäst att ringa till hennes mobil och fråga hur det går.
Storleendes slår hon nummret och väntar ton efter ton.
Då hör hon hur det ringer i lägenheten. Hon följer ljudet och stannar upp i badrummet.
Hon sätter sig ner på huk, gråtandes avslutar hon samtalet med mamma och slår 112
|
|
|
|
