Vindspel del 21 |
Du är döende
Mina hjärtslag sa ditt namn och dina fingrar tryckte mot min hals för att söka efter pulsen. Rollerna var ombytta. Du kom för att ta hand om mig, få mig att överleva, och du skulle antagligen misslyckas.
”Vad är det för fel! Kan ni inte säga vad som har hänt och fixa det! ”
Mammas röst var trasig av tårar. Den gled okontrollerad omkring bland tonarterna och sprack då och då. Silver satt tyst på en stol och skakade. Blondie försökte tysta lilla Isa som bara skrek.
”GÖR HENNE BRA IGEN! HON HAR GÅTT IGENOM SÅ MYCKET, NI ANAR INTE HUR HON HAR FÅTT KÄMPA FÖR ATT KOMMA HIT! OCH SÅ TAR NI DET IFRÅN HENNE IGEN!”
” Det finns inget mer vi kan göra. Tyvärr. Nu måste vi vänta och se, resultaten kanske kommer tillbaka bättre än vi trott. Vi kämpar hårt för henne”
Mammas desperata skrik fick mina ögon att tåras bakom ögonlocken. Ögonfransarna lyftes försiktigt. Ljuset gjorde så det kittlade i näsan, musklerna kunde inte riktigt spänna sig rätt, mitt kisande blev en ful min. Det pep
”Kom! Jag tror hon vaknar! Isa? Kan du höra mig?”
Jag kunde inte riktigt se honom, men hans röst var klar och ekade i mig. På något sätt lyckades jag få fram ett ljud samtidigt som jag drog in ett djupt andetag. Det kliade i halsen, något satt där och hindrade mig från att prata.
”Isa? Isa!”
Mamma trängde sig fram och böjde sig över mig. Hennes hår träffade mig i ansiktet samtidigt som jag öppnade ögonen tillräkligt för att möta hennes blick. Jag mådde illa.
”Min älskade, älskade dotter” hon grät. Jag förstod inte.
” Försök inte prata” sa en mansröst.
Han gick fram och kontrollerade något på min högra sida, jag kunde inte riktigt vrida huvudet.
”Isa…” läkaren böjde sig över mig från andra sidan och lade sin hand över min. Jag kände det knappt.
”Ditt hjärta… ” han harklade sig ” Vi väntar på resultaten, men det kommer antagligen behövas en transplantation.”
Vad är det för fel på mig tänkte jag men läkaren såg frågan i mina ögon.
” Isa, ditt eget hjärta vill inte längre slå. Vi vet inte vad det är för fel på dig”
Blondie kom fram och satte sig på min säng. Isabella hade slutat skrika och drog mig i håret. Jag log så gott jag kunde men det satt fast slangar och rör i mig. Jag kunde inte andas. Mitt hjärta kunde inte slå. Det hade hänt på 3 dagar. Jag var helt säker på att jag skulle dö såhär. I en säng i ett vitt rum, utan röst eller fungerande inre organ.
”Resultatet visar inga fel. Det enda vi vet är att ditt hjärta har slutat fungera. Flera organ håller på att ge upp. Isa, det är lika bra att jag säger det nu. ” läkaren tystnade och drog efter andan. Mamma tryckte handen mot sin mun.
”Du kommer aldrig få ett hjärta när du lider av en okänd sjukdom. Tyvärr finns det inget vi kan göra än att ta fler prover och vänta. Jag är ledsen…”
Jag förstod inte.
”Isa… du kommer antagligen att dö”
”NEJ! NEJ FÖR HELVETE!”
Det var Silvers röst. Det rann tårar nerför hans kinder när han föll ihop på golvet. Mamma satte sig bredvid och jag har nog aldrig sett något så sorgligt, de grät mot varandras axlar, kramade om varandra och bara skrek rakt ut. Förtvivlade.
Jag förstod inte…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Aliki - 15 apr 09 - 19:31- Betyg:  | Den här novellen är den bästa jag någonsin har läst! :O
den är så j*vla braa! | | honheterjenny - 5 mar 09 - 19:08- Betyg: | herregud.
jag älskar denna novellen något otroligt,
det är verkligen något av det bästa jag läst! |
|
|
|
