With an ending of love, del 7 |
uh herregud. inte bra del, inte alls. men ÅR sedan jag lade ut något från den, skulle bli förvånad om någon kommer läsa av den :s hoppas det iaf :s (a) kommer inte ut delar så ofta heller, sry för de :s
men det första, kursiva innan sjuan, är slutet av del 6, så man kommer ihåg LITE iaf (a) menmen, kommentera!
POUSSS!
"Kan du bli utvald?" frågade jag Alex flera timmar senare då vi satt hemma vid köksbordet. Hemma, ja, det var så jag kallade det nu. Detta var hemma för mig, detta kändes rätt.
"Ja, någon dag. Men inte ännu, jag är fortfarande för ung", svarade Alex med bekymmerselöst tonläge. Jag kollade förundrat på honom. Hur kunde han vara så lugn? Hur klarade han av att inte få panik av att tänka på att han en dag kunde bli den utvalde, att han en dag kunde bli den som fick det hemska ödet över sig. Att han en dag, kunde bli som min syster.
"Vem var den senaste som blev utvald, jag hann inte riktigt uppfatta vad du sa i skolan?" frågade jag honom och avfyrade ett snett leende. Han log smått tillbaka.
"Alexandra Miller, dotter till rektorn. Dock så adopterades hon bort redan samma dag de fick reda på att det var hon som var den utvalde", svarade han. En bekymrad rynka växte fram i pannan på honom och han tuggade fundersamt på läppen.
"Jag kände henne", sa jag lågt. Han kollade förvånat upp på mig, avbruten i sina tankar.
"Kände du henne?" frågade han och höjde på ena ögonbrynet. Han tror antagligen att jag skämtar med honom, tänkte jag för mig själv. Jag förstod honom. Hur stor var egentligen sannolikheten att jag skulle ha känt henne? Inte stor, men hon hade trots allt varit min syster.
- 7 -
Alex
Varenda sekund av dagen ångrade jag att jag faktiskt berättade historian för henne. Nej, inte själva historian, utan att jag berättade den där lilla detaljen, det där lilla extra. Det som skulle få henne att tvivla på mig, det som skulle få mig att framstå som en idiot. Kanske inte tvivla, men i alla fall ändra sin åsikt. För egentligen, jag hade inte talat sanningen för henne.
Rädslan som hade spridits på skolan under de senaste dagarna började att släppa. De hade inte gjort något mer besök, vilket var ett tecken på att de hade bestämt sig för vem som var redo, för vem som var den rätta. Men fortfarande visste ingen vem det var, och alla kunde bara fortsätta på att hoppas att det inte var dem. Samma sak gjorde jag. Nog kunde jag bli vald, allt. Det var bara en lögn det jag sagt till Mel. Fast egentligen undanhöll du ju bara sanningen, det var ju inte riktigt en lögn, viskade en röst i mitt huvud. Jag ruskade förtvivlat på det. Skulle jag börja höra i syne nu också? Inte nog med allt som redan var på gång, utan jag skulle bli tvungen att handskas med ännu ett problem.
Dagarna gick, och inget ovanligt verkade ske. Men så en dag kom de igen. De marcherade förbi oss alla fram till rektorns kontor, så som de brukade göra. Dörrarna stängdes hårt igen efter dem och alla i korridorerna stod på helspänn. Ingen vågade tala och att bara andas blev jobbigare och jobbigare. Som om att de skulle välja en om man andades mer än två andetag i minuten. Stämningen var tryckt. Enstaka prassel från stora regnjackor hördes då någon besvärat skruvade på sig, men annars var det tyst. Så tyst att om man hade tappat en knappnål skulle man hört den falla.
Det sprakade till i högtalarna. Jag hoppade förfärat till, liksom många andra i min närhet. Tystnaden hann börja lägga sig igen innan en hes röst ekade i högtalarna.
"Alexander Edwards, var snäll och stig in på kontoret."
Melanie
Med paniken krypandes längs ryggraden såg jag hur Alex steg ut ur raden av elever tryckta mot korridorsväggen och med ett fåtal långa steg kliva in på kontoret. Än en gång var tystnaden kompakt, så att jag knappt hörde mina egna andetag. Ingenting verkade hända på evigheter och de flesta började otåligt skruva på sig.
"Antingen kommer de välja honom och då kommer de ut samtidigt som honom, eller så är det han som ska hämta in den som de ska ha", sade Felice lågt i mitt öra. Jag kollade storögt på henne. Han? Hämta någon? Varför skulle han göra det?
"Varför?" frågade jag med bruten röst.
"Sådan är seden. Ingen kommer undan den. Om man nu inte frivilligt ställer upp istället för den som de ursprungligen tänkt välja", svarade hon med tankfull röst. "Fast det har ingen gjort på flera hundra, om än tusen, år! För rädda för vad de måste göra, antar jag."
"Men.." började jag, men kunde inte fortsatte. Jag svalde upprepade gången för att åter få styrkan i min röst. "Vad händer om han blir vald, då?" Felice kollade besvärat på mig innan hon tog till tala.
"Han kommer få utföra de mest vidriga uppdragen de kan komma på, allt för att plåga oss."
"Sen kommer de att låta oss veta hur outhärdligt det är för honom", fortsatte Josh efter henne. "Ingenting kommer någonsin att bli sig likt, egentligen, även om man kommer att försöka få det tillbaka på ungefär samma plan. Vi hade lyckats riktigt bra nu, de senaste tre åren. Synd bara att de var tvugna komma nu."
Alex
De cirklade, kretsade, runt omkring mig såsom ett djur kretsar runt sitt byte för att fånga det. Och det var så jag kände mig. Precis som deras byte. En liten mus som ingenting kunde göra för att undkomma vargarna som ville ta mig. Ta mig till fånga och göra mig till deras slav. De kunde hellre sluka mig levande, det skulle omöjligt ge samma smärta.
"Alexander Joseph Edwards, vad tror du att vi vill ha dig till?" frågade ledaren med hes röst. Ett hånande skratt undslapp honom och jag kände hur ilskan långsamt steg inom mig.
"Antingen vill ni att jag ska tjäna er, eller att jag ska hämta den som ska göra det", svarade jag genom sammanbitna tänder. De hade slutat cirkla och stod nu stilla, en på varje sida om mig. Osäkerheten verkade än en gång knacka på men jag sköt undan den. Jag hade inte längre tid att vara osäker.
"Och vilket av de alternativen tror du?" frågade ledaren ännu en gång. De lekte med mig, njöt av att se mig lida.
"Det sista."
"Och varför tror du det?" frågade ledaren, märkbart förvånad över säkerheten i min röst. Jag bet mig på läppen, funderade över mitt nästa svar. Varför hade de kommit nu? Hade det hänt någonting som skulle ha gjort så att deras förra inte längre klarade av uppdragen? Jag vred och vände på situationen men fick inget självklart svar, förutom.. Melanie.
"För att jag inte är den ni söker", svarade jag leende.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | hanochhon - 8 mar 09 - 16:33 | Åhå. MADDE. Så bra :D
Men du får INTE sluta så ! uschusch. FORTSÄTT SKRIVA NU:DD
saknar dig <3 | the-rose - 5 mar 09 - 18:13- Betyg:  | det var ju länge sedan ^^
rikigt bra skrivet och jättespännande hoppas att du forsätter med den snart =) |
|
|
|
