En Mardröm Blir Sann! Del.1 |
Familjen Krok bor i ett litet område i Stockholm.
De bor i en lägenhet med 2 sovrum.
Elina och hennes föräldrar bor lyckliga tillsammans.
De brukar alltid vara med varandra utan några bekymmer.
Men så en morgon vid frukostbordet blir allt annorlunda.
Saker börjar hända, och Elinas liv blir allt svårare och svårare. Hur ska det gå för Elina nu?
Elina och hennes föräldrar sitter och äter frukost.
Det är tyst, ingen säger ett ord.
Elina brer en ostmacka som hon sen knaprar i.
Hon tittar på hennes mamma som bara sakta rör om i tekoppen. Sedan tittar hon på hennes pappa som bara tittar ner på bordet. Mamman Lina fäller en tår. Elina stod inte ut, utan frågade direkt.
- Vad har hänt? Sa Elina och tittade på hennes föräldrar.
- Elina…sa Lina och la hennes hand över Elinas.
- Vi ska skilja oss! Sa Morgan (Elinas pappa)
Elina bara stirrade på de med stora runda ögon.
- Va’ fan, sluta skoja nu det är inte roligt! Sa Elina argt.
- Vi skojar inte Elina, det är allvarligt! Sa Lina och grät.
Nu visste Elina att det inte var skoj längre.
- Varför?! Allt var ju så bra, ni hade inga bekymmer och bråkade aldrig! Sa Elina och blev ännu argare.
- Jag vet Elina! Men det är mer komplicerat än så! Du skulle inte förstå! Sa Lina och la återigen hennes hand över Elinas.
- Jo det skulle jag! Jag är 14 år! Jag är tonåring! Sluta förstör mitt liv! Jag vill inte att ni ska skilja er! Sa Elina och skrek.
Hon ryckte bort hennes hand från hennes mammas och ställde sig upp så att bordet skakade lite.
- Du använder inte den tonen mot oss, unga dam! Nu sätter du dig ner annars blir det problem! Sa Morgan till hans dotter Elina.
- Nej jag vill inte sätta mig ner! Jag är fri att göra vad jag vill! Och om det är såhär det ska fortsätta, ska jag fan inte slösa bort mitt liv på erat jävla liv! Elina rasade ut ur huset och smällde till dörren. Morgan och Lina tittade på varandra.
- Jag sa ju att du inte skulle berätta det för henne nu direkt på morgonen! Vem vet vart hon ska ta vägen nu?! Sa Morgan till Lina.
- Men hon måste i alla fall få veta! Sa Lina och skrek.
- Jag är fortfarande din man, och du ska fan visa respekt och inte skrika åt mig sådär! Sa Morgan och ställde sig upp.
- Varför är det bara jag som ska visa respekt och inte du?! Varför är det alltid jag som måste hålla käften när du får babbla på som jag vet inte vad! Jag är trött på det här! Och jag orkar inte leva med dig längre, va fan! Från och med nu ska jag flytta härifrån och vill inte se ditt fula jävla monkey face! Sa Lina och bankade på bordet så att lite av teet spilldes. Hon gick till hennes rum och tog fram hennes väska från garderoben. Lina kastade hennes kläder på väskan som en galning. Morgan gick till rummet med ilskna steg. Han tog tag i Lina och skakade henne. Lina grät.
- Din jävla häxa! Jag vill aldrig se ditt häx-face i hela mitt liv! Försvinn från mitt liv! Ut ur mitt hus! Vilket stort misstag jag gjorde som gifte mig med dig! Sa Morgan och kastade Lina på sängen. Hon grät ännu mer.
Där på trottoaren gick Elina med tunga steg. Vart skulle hon ta vägen?
Hon kände den kalla vinden blåsa hennes långa, mörkbruna hår.
Elina tog upp mobilen från hennes ficka. Hon kanske kunde gå till hennes bästa vän Johanna? Elina knappade in Johannas nummer.
Johanna svarade.
- Hej Johanna, kan jag komma till dig? Frågade Elina.
- Nu? Sa Johanna förvånat.
- Jag vet att det är för tidigt, men jag har ingenstans att ta vägen för där hemma har det hänt en massa saker!
- Åh Elina! Om du bara hade sagt det första gången! Självklart kan du komma till mig! Jag väntar på dig.
- Tack Johanna! Jag är på väg, hej då!
- Hej då, Elina! Sa Johanna och la på.
Efter 10 minuter.
Elina plingade på Johannas dörr. Johanna öppnade dörren.
- Hej Elina! Sa Johanna och kramade henne.
Elina grät i Johannas varma famn.
- Åh, Elina! Det är förfärligt! Jag var rädd att det här skulle hända med mig! Grät Elina. Johanna smekte Elina på ryggen.
- Kom så går vi in till mitt rum så kan du berätta alltihop! Sa Johanna.
Elina släppte taget om Johannas famn och flickorna gick in till Johannas rum.
De satte sig ner på sängen bredvid varandra.
- Så, berätta! Sa Johanna.
- Jag vet inte hur jag ska säga det! Det var en fruktansvärd morgon. Jag satte mig ner på frukostbordet och där satt mina föräldrar. Det var helt tyst. Mamma rörde sakta runt i hennes tekopp. Pappa bara glodde på bordet. Jag frågade vad som hade hänt, och det visade sig att de ska skilja sig! Sa Elina och grät.
- Varför då?! Johanna lade armen om Elina.
- Hur ska jag fan veta?! Jag frågade varför men den där jävla tanten sa bara att jag inte skulle förstå! Såklart jag skulle förstå, jag är fan 14 år!
- Elina…allt kommer bli bra! Visst finns det vissa nackdelar, men det finns fördelar också! Det är bättre för dina föräldrar! Om de inte skulle skilja sig skulle du se våld i ditt hus varje dag. Din pappa skulle slå din mamma blodig, din pappa skulle dricka varje dag och din mamma skulle bara sitta och gråta! Det är bättre att de kommer ifrån varandra! Sa Johanna och tröstade Elina.
- Men om bara de sa varför de skulle skilja sig, skulle jag ha förstått!
- Det är uppenbart! De kanske inte vill att du ska veta? Eller det kanske är för stort för dig?
- Vad menar du? Frågade Elina.
- Jag menar att det kanske är en sak som är för komplicerat för dig. När du blir lite äldre så berättar de säkert! Sa Johanna.
Det blev tyst i rummet.
- Hur är det att leva med föräldrar som är skilda? Frågade Elina.
- Tja…det bästa att bo hos sin mamma är att vi alltid kan göra tjejgrejer tillsammans! Men det dåliga är att man inte får träffa sin pappa! Jag menar…hos en pappa kan man ha roligt utan sin mamma som man kan ha roligt med sin mamma utan sin pappa! Förstår du hur jag menar? Sa Johanna.
- Mmm! Men varför får du inte träffa din pappa? Undrade Elina.
- Mamma är rädd att pappa ska ta med mig till ett ställe där bara jag och han bor, och jag inte får träffa mamma! Johanna suckade.
- Beror det inte på att din pappa är gift och bor med sin nya fru?
- Joo, det också! Förresten hatar jag pappas nya fula fru! Sa Johanna och gjorde en äcklad min.
- Hur vet du att hon är vidrig om du aldrig har träffat henne? undrade Elina.
- Jag har träffat henne!
- Vart då?
- I en galleria en gång. Jag tänkte köpa en tröja och så börjar hon komma från ingenstans och bara säga: ”Hej jag heter Taylor! Förresten så är den där tröjan för ful! Om jag spydde på den skulle den bli finare!” Jag ignorerade henne totalt. Så hon gick iväg.
- Bara för det? Elina ryckte till.
- Det kommer mer! Sa Johanna och började berätta.
- Efter typ 20 minuter skulle jag titta mig på spegeln och då kom hon och puttade till mig så att jag ramlade. Sen började hon titta sig själv på spegeln och puta med läpparna och sminka sig i fan en timme!
- Wow, wow wow! Vänta lite nu! Hur vet du att det är hon som är din pappas fru?
- Jo, jag frågade henne vem hon var så hon svarade: ”Jag heter Taylor Angel! Jag är gift med en man som heter Elias Kvist! Jag har två barn, en 6-årig tjej som heter Analeigh och en 3-årig kille som heter Andreas! Båda är så vackra och begåvade! Tjingeling!” Min pappa heter ju Elias Kvist! Det var så jag visste! Hon kränkte ner mig med hennes fula ord och taskiga kommentarer!
Det blev återigen tyst i rummet. Plötsligt började Elina och Johanna falla i ett skratt. De skrattade och skrattade tills de fick ont i magen.
- Hahaha, du är den bästa kompisen jag någonsin har haft! Du får verkligen en att bli glad igen! Sa Elina och torkade bort hennes tårar som hon fick när hon skrattade.
Tjejerna kramade varandra.
- Kom, vi äter frukost! Jag har inte ätit ännu och jag vet att du inte heller har gjort det! Sa Johanna.
Hon höll Elinas hand och de gick till köket för att äta frukost.
Klockan 21.00 hemma hos Johanna.
- Det har varit jättekul hos dig, men jag måste faktiskt gå nu! Sa Elina och satte på sig hennes vinterskor.
- Va? Du kan inte gå nu! Vart ska du ta vägen? Undrade Johanna.
- Jag får väl gå hem igen! De kanske kan förklara hela grejen lite bättre nu! Sa Elina och tog på sig hennes jacka.
- Okej! Men om det händer något, och du går ut ur huset igen, är du alltid välkommen hos mig! Sa Johanna och kramade Elina.
- Tack Johanna! Hej Då! Elina öppnade dörren och gick ut ur huset.
Hon gick ner för trapporna i lägenheten för hissen var trasig.
Efter 3 minuter var hon framme på trottoaren och gick sakta vägen hem. Elina träffade fula typer på vägen. De drack och var skitfulla.
Hon var rädd att något skulle hända henne.
- Tjena snygging! Får vi bjuda på en drink? Ropade en full kille till Elina.
Hon blev livrädd och sprang hem så fort hon kunde. Bakom henne sprang 4 fulla killar. Hon visste inte vart hon sprang, allt var kolmörkt.
Tårarna brände hennes ögon. Efter 10 minuter fick hon håll och kunde inte springa mer. Hon satte sig ner på marken och grät. Killarna hade redan gett upp och gått en annan väg. Hon grät och grät. Hon visste inte om hon grät för rädslan eller för smärtan. Hon grät och ropade på hjälp.
Klockan 02.00 på natten kom en läskig man bärande på många kassar.
Elina var kvar där på marken helt frusen och hon visste inte vad hon skulle göra. Hon tittade på mannen och blev rädd.
Mannen tittade på henne.
- Nämen…vem är du? Och vad gör du här såhär sent på kvällen? Och varför sitter du ner på marken?! Res dig upp för sjutton gubbar! Sa mannen.
Elina grät. Hon grät så fruktansvärt mycket.
- Vart bor du? Undrade mannen.
- Plommonvägen 33…sa Elina och torkade bort tårarna.
- Kom, jag följer dig hem! Seså, res dig upp! Mannen tog tag i hennes hand och bar upp henne på hennes fötter.
De gick sakta på vägen hem till Elin.
Utanför Dörren Till Elinas Hus.
- Du måste plinga på! Sa mannen. Elina grät.
Hon visste inte vad hennes föräldrar skulle göra med henne.
Elinas pekfinger trycktes in i dörrklockan.
Ingen öppnade. Hon plingade på fyra gånger.
Efter 5 minuter öppnade Morgan dörren. Han tittade ilsket på sin dotter.
- God dag herrn! Jag hittade er dotter på trottoaren klockan 02.00 på natten och jag ville hjälpa henne hem! Sa mannen vänligt.
- Vem fan sa att du fick röra min dotter?! Vem har sagt att jag vill ha henne?! sa Morgan väldigt ilsket. Mannen tittade på honom.
- Såklart att ni vill ha henne, hon är er dotter! Mannen tittade fundersamt på Morgan som bara blev argare och argare för varje sekund.
- Hon må va min dotter, men jag vill inte varken se henne, höra hennes namn eller ens prata med henne! Och jag vill låtsas som om hon bara var en främling! Stick iväg innan jag hämtar min piska! Sa Morgan och smällde till dörren. Elina tittade på mannen som suckade.
- Jaha, vad ska du göra nu? Frågade Mannen. Elina fällde en tår.
- Jag ska gå till min bästa vän! Sa Elina. Och tack för att du tog dig hela vägen hit för att ta mig hem. Trots att min pappa inte ville ha mig! Mannen log.
- Det var så lite så! Sa Carl och lyfte på hatten och gick iväg.
Elina gick raka vägen till Johannas hus.
- Fan vilket jävla skit! Sa Elina.
|
|
|
|
