Åh jag blir så glad om ni kommenterar :)
Ni får gärna kolla andra verk som jag har gjort också, och kommentera. Det är det bästa jag vet! :)
Jeremy
Klart det inte kunnat undgå mig vad som hände hela den dagen. Att ingen ens såg åt Johannas håll. Klart som tusan att det inte undgått mig. Och allt var mitt fel.
Och från början kanske jag ville ha det så. Det borde vara det i alla fall, att jag velat ha det så. Det var jag som hade börjat. Det var jag som först sa hora till henne. Det var jag som gjorde saker som var helt likt mig. Det var jag som tappade behärskningen. Det var jag som var egoisten och bara tänkte på mina egna känslor. Utan att tänka på konsekvenserna.
Utan att jag var beredd hade allt plötsligt blivit så komplicerat. Så invecklat och jobbigt.
Jag försökte undvika Johanna hela dagen. Jag visste att det var fegt. Att det var precis tvärt emot vad jag borde göra men jag visste inte bättre. Jag orkade inte se henne i ögonen. Inte de där guldögonen som tappat sitt glitter. De som var som Sofias.
Så fort jag såg Johanna kom också Sofia instörtandes i min hjärna. Och kom Sofia kom ännu mera gråtklumpar som växte i magen och uppgivenhet som dränkte mig som plötsliga tsunamis.
Sista lektionen var det knappt jag orkade sitta kvar. Det kändes instängt i klassrummet, tryckt och kallt. Jag hade gåshud över hela kroppen och rysningarna gick som snabba stötar längs ryggraden. Hjärtat hamrade hårt i bröstet på mig. Jag kunde inte koncentrera mig.
Inte ens med musik spelandes på högsta volym och hörsnäckorna intryckta så långt in i öronen det på något vis kunde jag stänga ute allas ord. Johannas närvaro, precis där bakom mig. Ett fåtal meter. Bakom mig. Jag kunde känna fartvinden tog tag i mitt hår då hopknycklade lappar regnade genom luften för att störta ner över Johanna. Jag ville inte veta vad som stod på dem. Men såklart visste jag.
Fast jag inte tittade på henne en enda gång den lektionen visste jag precis hur hon såg ut. Hur hon satt nedböjd över matte talen och jag visste att hon precis som jag inte räknat ett enda ett. Bara klottrat på sidorna i ett försök att framstå som lugn och fokuserad.
När Ann-Sofie lämnade klassrummet för att dra några kopior var ingen tyst längre. Lina, en kompis till Yacmina reste sig upp så häftigt att stolen föll i marken med en ljudlig smäll. Hon slängde hårt kring axlarna, sträckte på ryggen och drog in magen en aning. Log överlägset.
- Johanna. Jag undrar en sak. Sa hon. Alla riktade såklart sin uppmärksamhet till de två och väntade spänt på fortsättningen av samtalet.
Jo, hur många liv har du förstört egentligen? Jag menar, titta på stackars Jeremy. Tycker du han ser glad ut?
Lina putade med läpparna, gjorde en snabb nick mot mig och blängde ilsket på Johanna. Jag ville inte titta då. Jag försökte stänga ute alla de röster som skrek i huvudet på mig för att hela tiden försöka överrösta varandra. Den ena sa att jag skulle ställa mig upp och säga ifrån. Jag visste såklart att den rösten var den enda rätta. Ändå var det den som dränktes först i huvudet på mig och bleknade bort. Jag valde att stirra ner i bänken. Inte tänka, inte tänka. Johanna fixar det här. Lina är inte seriös. Såklart hon inte är. De skulle aldrig göra såhär. De slutar nog snart, det är nog snart över. Det.. det måste vara det för..
Jag visste att det var meningslöst att tänka sådär. För det var att ljuga, och det var en dålig lögn. En sån som man kunde genomskåda nästan utan att ha hört. Hur kunde det bli såhär fel? Såhär jättefel som det aldrig skulle bli?
Som tur var kom Ann-Sofie in i rummet innan Lina hann kläcka ur sig något ännu mer elakt. Nej, elakt var fel ord. Vidrigt, fegt, äckligt, oansvarligt, omoget, oacceptabelt var vad det var. Ändå såg jag bara på. Eller nej, jag såg inte ens. Jag försökte stänga ut allt. Jag, som var orsaken till allt det här hade hänt från början. Och Johanna och jag hade inte ens legat med varandra.
Det blev plötsligt så självklart för mig. Det träffade mig som en blixt, slog ner i mig. Träffade som ett knytnäv slag rätt i magen. Hennes blick sa ju allt. Det var ju sant. Vi hade aldrig gjort det. Och hon var oskuld. Ändå var det hon som just var kallad hora.
Jag gick hem som i trans. Jag visste på riktigt inte vad jag skulle ta mig till. När jag gick där på vägen hem i snöslasket började plötsligt väldigt välbekanta toner strömma ut ur hörsnäckorna.
Det var min och Sofias låt.
Den som började med vackra pianotoner som hela tiden ökade i styrka. Blandades med en akustisk gitarr och en ljus röst. En röst som sjöng om evig kärlek. Om undret att finna den rätta och om löftet att aldrig lämna. Aldrig svika..
Och så var tårarna där igen.
Vissa sa att killar inte skulle gråta, men det spelade ingen roll. För när livet liksom vänds upp och ner och allt på ett ögonblick inte är som det var. Så som man trodde att det alltid skulle vara.
Och det värsta var, att jag hade sårat två personer nu. Inte bara mig själv. Och det fanns inget värre. Det fanns inget värre än att skada någon annan. För om jag bara fick lida, visst då kunde jag säga att jag fick skulle mig själv. Men Sofia då, min älskade Sofia.. hon som inte längre var min men som ändå alltid skulle vara där inom mig. Som ett stort tomrum av saknad. En skuld och en smärta. Hon, Sofia kunde inte säga att hon fick skylla sig själv. För allt var mitt fel. Ändå satt hon säkert och la skulden på sig själv. Sofia som jag lovat att alltid skydda från allt ont..
Jag stängde av låten. Det blev för mycket. Orkade inte höra mer.
När jag kom in ringde telefonen. Jag hade inte ens hunnit stänga dörren bakom mig. Jag rusade in i hallen med skorna på. På nummerpresentatören stod riktnumret till Göteborg. En stöt gick genom hela mig och slog för en stund ut allt inom mig.
Sofia?
Jag ryckte upp luren.
- Hallå?
- Tja, det är Marco.
Marco. Min bästa vän från Göteborg. Han som funnits där i ur och skur. Hans röst fyllde mig av värme och för en kort stund kände jag mig inte längre ensam.
- Hur är läget? Fortsatte han.
- Sådär. Det suger här. Jag längtar hem..
Jag sparkade av mig de blöta skorna som landade borta vid dörren. Det stänkte vatten från dem.
- Hur är det själv?
- Det är väl som det alltid varit här. Förutom att du saknas.
Marcos grova göteborska fick mig att bara vilja öppna dörren och ta mig till Göteborg så fort det bara gick. Spola tillbaka tiden. Få pappa att vända tillbaka till Agneta. Agneta som blivit som en ny mamma. Hon som kramat mig godnatt varje kväll. Och han, han som blivit storebror och sovit bara en tunn vägg från mig. Skolan och alla klasskamrater, fotbollslaget. Jag ville bara tillbaka. Men i stället stod flyttkartongerna här i en ny lägenhet med beiga väggar och fönster som vätte ut mot gråa moln och nya obekanta vägar.
- Du, brorsan. Vad är det som händer egentligen? Sa sedan Marco.
- Vad menar du?
- Är det slut mellan dig och Sofia? Eller är hon bara otrogen?
Just då förstod jag inte vad han menade. Otrogen? Det enda jag fick ur mig var ett pipande va och jag kunde höra Marco dra efter andan innan han svarade mig. Jag visste inte om jag ville höra för en stort obehag och en oro hade fått hjärtat slå på högvarv och rusa i bröstet och modet att sjunka genom golvet.
- Hon är med Elias. Mannen, vad pågår?
Så, vad tror ni händer?
Johanna som tog en burk med piller i förra avsnittet, svalde hon dem?
Och Jeremy, vad gör han nu, har Sofia verkligen en ny?
Varför har hela skolan plötsligt vänt sig mot Johanna?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
jagkanintegunga - 21 mar 09 - 14:58- Betyg:  |
| Åh<3 kan inget säga<3 |
| LouizeNyman - 7 mar 09 - 18:01 |
| SPÄNNANDE:) |
| NotJoyJustSorrow - 6 mar 09 - 22:48- Betyg: |
| Skiiitbra!! verkligen!! mejla när nästa del kommer :D |
| Niz0 - 6 mar 09 - 21:22- Betyg: |
| SUPER BRA! Mejla nästa? ;) |
| Notchii - 6 mar 09 - 18:47- Betyg: |
Aaaahh.. Sluta det blir u bara värre och värre..
Men sluta inte föresten^^ Vill veta mer. Skicka nästa!
Vill veta vad som händer!!!!! |
| JessicaKarlsson - 5 mar 09 - 20:51- Betyg: |
meeeeen du är ju duuuuuum ;( du kan ju inte bara sluta sådär :O
nu får du fan skynda dig ;D <3
mejla (: |
| DracoLove - 5 mar 09 - 07:43- Betyg: |
Så otroligt bra !!
Sofia behöver ju inte ha en ny, bara för att hon umgås med den där Elias, för de kan ju vara kompisar också.
Johanna kanske svalde tabletterna, jag har ingen aning.
// Polly |
| muia - 4 mar 09 - 21:48- Betyg: |
| bra Mia ;) skulle aldrig ha sagt som jag tyckte för nu vill jag bara höra resten xD blir ju galen. skriv, skriv skriiiiv <333 |
| Miccq - 4 mar 09 - 21:17 |
det får ju inte söluta såhär helatiden
jag får ju panik när delarna komemr upp med så stora mellanrum
måste veta mer |
| Sarisens - 4 mar 09 - 21:04- Betyg: |
| SÅ BRA! Mejla Nästa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! |
| tjoh - 4 mar 09 - 21:02 |
oooooooooooooooooooooooooj :O
men action action!!! SNÄLLA LÅÅÅT HENNE INTE DÖÖÖÖÖÖ :(
jag pallar inte det :( haha , i min drömvärld så inser såklart jeremy att han inte älskar sofia mer utan är kär i johanna 8) hehe, they are meant to be<3 och därför traskar han hem till henne o ringer på dörren precis när hon ska ta tabletterna och tadaaaaa de lever happily ever after :)
eller asså, typ . :) du får gärna skriva mer än så för annars blir det inte så kul att läsa ;) men du vet vad jag vill att du ska göra i af, skriv snabbt och mejla när delen kommer uuuut <3 |
| __naaatta - 4 mar 09 - 20:12- Betyg: |
Den här novellen är bland dom bästa jag har läst, du skriver
så sjukt bra! Nu vill jag bara ha mer :D så skynda dig,
med nästa del <3 |
