En resa för livet. -Alexander. [del 2] |
När lektionen var slut väntade jag tills alla hade gått och klassrummet var tomt. Jag samlade ihop mina böcker, klev av stolen och hängde upp den. Min lärare, Ulrika, som alltid skulle lägga sig i kom fram till mig. "Alexander..." sa hon försiktigt.
Jag tittade upp på henne. "Du vet att du alltid kan prata med oss lärare eller skolpsykiatrikern om du har det svårt. Jag vet att tonåren inte alltid är så lätt, speciellt nu när alla har kommit i puberteten och pojkarna vill visa sig lite tuffa sådär. Säg till dom att du inte tycker deras skämt är roliga, så slutar dom nog." Jag kunde inte tro mina öron. Hade hon verkligen sagt det där? Jag visste att Ulrika var sådär barnslig och hon trodde inte att tonåringar var seriösa på något sätt. Hon behandlade alla som tioåringar. Hon log lite mot mig också, lite sådär som om hon var mycket bättre än mig, och som om jag var ett barn som grälade om en plastbil i sandlådan. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var slagen av häpnad. "Va?" frågade jag stött. "Hur kan du bara säga något sånt?! Jag mår bra! Helt jävla fucking underbart! Förutom faktumet att jag är mobbad som FAN av alla, ALLA elever, och att jag blir trakasserad och utsatt så jävla mycket att jag inte ens vågar gå igenom min egen korridor! Det finns inte EN morgon som jag inte har tänkt att bara stanna hemma och gråta!” Ulrika ryggade förvånat bakåt och tittade på mig som om jag var en utomjording. Jag kokade av ilska och jag tog mina böcker och bara gick därifrån. Nu hade jag fått nog! JAG KLARAR DET INTE LÄNGRE!
Jag halvsprang genom korridoren och jag stängde ute allt ljud. Jag visste att många skrek och skrattade åt mig, men jag stängde ute allt. Jag skyndade mig till skåpet och rev ner den blöta klumpen på golvet. Med min blöta hand öppnade jag skåpet och slet åt mig min väska, sen sprang jag förtvivlat ner för trapporna och rusade ut till min cykel.
Sadeln var blöt av allt regn, men jag brydde mig inte. Jag kunde inte tänka klart. Jag låste hastigt upp den och cyklade hem det snabbaste jag kunde.
Mitt rum var en enda röra.
Gitarren mitt på golvet, papper liggandes överallt, och kläder spridda över hela rummet.
Jag satte mig tungt på sängen med min laptop, och loggade in på Bilddagboken. Jag skakade fortfarande. Hur fan kunde allt bli såhär… Allt som var så bra när man var liten.
Fyra nya kommenterade bilder. Jag hade inte hoppet uppe, jag visste att jag inte skulle få någonting viktigt eller ens intressant. Kommentarerna var på de fyra bilderna jag la ut i morse. De var bilder som jag tog dagen innan, och jag hade inte redigerat de alls. Mitt svarta rufsiga hår var perfekt stylat och mina piercingar var i. Jag hade två piercingar i nedre läppen på varsin sida, snakebite. Jag kollade länge på den första bilden. Mina ögon var ljusblå och jag hade lite svart utsotat smink runt ögonen. Jag bläddrade ner och läste kommentarerna.
Två kommentarer var av mina online-vänner, som skrev saker som: "Gud vad snygg du är!" och "HETING!” Resten var anonyma kommentarer, som skrev hur ful och äcklig jag var. En person hade skrivit: ”FY FAN JÄVLA EMOÄCKEL GÅ OCH DÖÖÖÖ!” Jag fick en hård klump som vred sig i magen. Någon önskar mig död. Någon har mage att säga, att jag borde dö. Mina tankar for igenom huvudet om det var någon jag kände, eller någon okänd, det kanske var Sahlström eller Jesper… Kanske Erik… Jag läste fler liknande kommentarer, och alla kommentarer gjorde så jävla ont! Jag klarade bara inte av det längre.
Jag försökte tänka på annat och klickade på en bra låt på datorn, och gick in på dikta.se. Jag satt länge och skrev en dikt, om ångesten och ensamheten. Jag visste att det bara var en massa tioåriga småtjejer som skrev där, och att ingen av dom gillade dikter med äkta känslor, men jag skickade in den i alla fall. Jag fick inga kommentarer alls.
Jag skickade in samma dikt 30 minuter senare, då fick jag en kommentar, "fin dikt!". Suck.
Jag orkar inte mer. Varför är det värt att kämpa om ingen bryr sig? Varför fortsätta vara stark när ingen ser det?
Jag smällde igen datorn kraftigt och lutade mig tillbaka i sängen. Tårarna tryckte fram, men jag pressade bort dom. Jag tog upp min kudde och tryckte den för ansiktet, jag ville inte ha det såhär! Jag ställde mig själv samma fråga om och om igen, VARFÖR?
Jag la ner kudden igen och fick en idé. Jag sneglade mot lådan på mitt nattduksbord och tog fram en nyckel och låste upp lådan. Jag la handen på handtaget. Ska jag göra det?
Jag blundade och svalde hårt medans jag sakta öppnade lådan.
|
|
|
|
