Torsdag morgon |
Torsdag. Idrott första timmen.
Jag hade precis vaknat och var inte precis pigg på att röra på mig.
Jag bytte om, fixade håret, tio minuter försenad som vanligt.
Jag rafsade åt mig mina saker och gick långsamt upp för trappan till idrottssalen.
Där inne hade klassen redan börjat värma upp men jag knöt mina skor så jag behövde inte springa med dem.
Det var en massa bänkar fram ställda så jag gissade på spökboll. När uppvärmningen var slut snackade jag med min
kompis om en massa olika saker som hade hänt när hon varit bortrest.
Idrottsläraren blåste i sin visselpipa och vi samlade ihop oss. Precis som jag hade gissat så skulle vi spela spökboll.
Jaja, man behöver i alla fall inte röra så mycket på sig. Vi blev uppdelade i lag och jag hamnade tillsammans med min
kompis Nadja och min före detta bästa vän. Eller vi hade egentligen aldrig varit vänner, det vara bara som hon trodde.
Stackars tragiska flicka.
Jag brydde mig inte ens om att titta åt hennes håll.
Jag snackade med Nadja och flörtade med killarna. Sen började vi spela och bollarna flög.
Åh, den jäkla tragiska flickan stod bara helt stilla och gjorde ingenting! Vad var det med henne?
Fattade hon inte att hon var i vägen? En tjej sade något till henne men jag lyssnade inte. Sedan sade
Nadja något till henne men hon pekade bara fingret mot henne. Jag stirrade på henne och undrade varför hon gjorde sådär och då såg
jag att tårar började falla från hennes ögon. Hon låtsades stryka bort luggen och drog samtidigt med fingret under ögonen. Jag såg att hon darrade
lite på handen. Vi spelade ett tag till och hon bara stod där när en boll flög förbi. Plötsligt gick hon och satte sig på en bänk vid sidan av planen.
Jag såg hur hon satt där med armarna liggandes i knäet och tårarna strömmade nedför hennes kinder. Jag kände hur medkänslan inom mig förtärde irritationen och
jag gick fram till henne. Jag frågade henne hur hon mådde och självklart svarade hon att hon var okej, precis som hon alltid gjorde när någon ställde liknande frågor.
Då såg jag det. Jag var tvungen att kolla två gånger men till slut reagerade jag och förstod vad det var jag såg. På vänstra armen hade hon flera nya skärsår och ännu flera läkta, rosa ärr.
Jag drog efter andan, chockad av min upptäckt. Jag avslutade snabbt samtalet och gick bort till Nadja på andra sidan planen för att berätta vad jag sett. Viskande och med våra huvuden ihop bestämde vi
att vi skulle prata med henne efter lektionen.
Hon satt där helt ensam på en bänk och grät hela lektionen.
Efter lektionen lämnade vi våra saker där vi brukar sitta och gick för att konfrontera henne. Eftersom jag var kamratstödjare så visste jag vad som förväntades av mig i sådana situationer.
Jag drog allting rakt upp och ner. Frågade varför, hur länge och sade den klassiska frasen ”jag finns där för dig”. Jag såg i hennes ögon att hon tyckte att situationen var obekväm och jag är heller
inte säker på att hon trodde mig. För trots allt så menade jag inte ett enda ord jag sade och jag brydde mig heller inte om ifall hon så dog. Vi var trots allt inte vänner längre och hade heller aldrig varit det.
|
|
|
|
