En resa för livet. -Alexander. [del 1] |
Nu hade jag tänkt att lägga ut min "novell" om Alexander här.
Jag visste inte riktigt om jag skulle göra det tidigare, men men. Jag får väll lägga ut början och se om ni vill ha en fortsättning.
Kommentera gärna!
Jag känner mig så utsatt. Alla blickar jag får, alla som viskar om mig, alla som skriker åt mig.
Alla som kastar saker, och spottar på mig, alla som skrattar åt mig.
Men jag är stark.
Jag klarar mig. eller hur?
Mitt namn är Alexander, men kallas Alex. Jag är 15 år, och jag är homosexuell.
Det är ingen som vet det, förutom jag.
Jag är annorlunda, jag ser annorlunda ut, och jag blir mobbad och trakasserad för det. Jag klär mig svart, jag har svart hår, och jag har sotigt svart smink runt ögonen. Jag plattar och stylar mitt hår.
Och för en gångs skull är jag stolt över att jag bara är mig själv.
Jag stod vid mitt skåp och tog ut mina engelskaböcker. "JÄVLA EMOÄCKEL!" hörde jag någon ropa bakom mig. Med en hård klump i magen vände jag mig om och var beredd på att bli träffad av ett slag. Han som ropade, Sahlström, kastade någonting mot mig.
Jag han precis ducka och smälla igen skåpet när den blöta pappers klumpen träffade skåpet.
"Vad fan Sahlström..." sa jag lågt och vände mig mot skåpet igen. Jag var less på det här. Varje dag var det likadant, så nu var jag van. Jag vågade inte käfta emot, då vet man aldrig vad dom skulle göra. Jag tittade efter Sahlström och sen låste jag bara skåpet och gick.
Jag hade mitt skåp i ena änden av korridoren och engelskalektionen var på andra sidan. Jag spanade runt och försökte se vilka som satt i korridoren. Jag såg ett gäng, men jag lyckades inte se vilka alla var. Det var många där, nästan hela nian. Jag fick en hård klump i magen och jag blev nervös. Jag vågade inte ens gå igenom min egen korridor. Jag funderade på att gå ner för trappan, genom cafeterian, sen genom sexornas korridor, sen upp för en trappa till och sen genom sjuornas korridor, för att sen komma till klassrummet. Allt för att slippa gå igenom vår egen korridor. Precis då såg jag hur våran lärare gick och låste upp klassrummet och gick in.
fan.. tänkte jag. Nu hann jag inte gå runt, så jag var tvungen att gå genom korridoren. Det var ingen runt mig som skulle gå, så jag var tvungen att gå igenom själv.
Klumpen i min mage växte sig större när jag tog mina första steg genom korridoren.
Jag tittade ner på böckerna i min famn hela tiden. Jag ville inte absolut inte att någon skulle tänka på att jag gick förbi. "Emojävel..." Viskade folk medans jag gick förbi.
Det gjorde så ont. Jag hatade det här, och just nu önskade jag faktiskt att jag var osynlig.
Plötsligt knuffade någon till mig så jag tappade balansen, och eftersom att jag var väldigt späd och smal, så föll jag rakt ner mot golvet och slog i hårt. Jag tänkte inte på att det gjorde ont, för en våg av skam sköljde över mig. Alla i hela korridoren började gapskratta och jag tittade sakta upp. Jag hade ramlat precis framför Sahlströms gäng. Ca femton killar satt och gapskrattade framför mina ögon. Jag började nästan få panik, vad ska jag ta mig till? Det här fick bara inte vara sant!
"Är du lite vinglig för att du har tappat så mycket blod?" Sa en av dem retsamt och alla skrattade till lite extra. En kille som hette Jesper klev fram till mig och slet mig upp på fötter.
Jag tittade lite skrämt på honom då han tog tag i min arm och drog upp min ärm.
Han blottade mina handleder så alla kunde se. Jag hade inga skärsår där såklart, varför skulle jag ha det? Jag skar mig inte. Jag fann inget värde i det, eftersom att smärtan ändå var lika stark. Han gjorde likadant på andra armen. Alla skrattade fortfarande. Deras skadeglädje gjorde så ont, jag ville bara springa där ifrån, men jag kunde inte röra mig ur fläcken.
Det kändes som om jag kvävdes inombords. En kille som hette Erik var snabbt framme med en röd permanent penna, och han började rita en massa röda sträck på mina handleder, så att det skulle se ut som skärsår. Jag slet och drog, och jag kämpade för att få dom och sluta. Jag kunde inte göra någonting, dom var för starka och för många.
"Men släpp mig!" Skrek jag förtvivlat. "Hahaha, vi ska bara göra så folk kan se dina skärsår." Ropade någon. Jag kände att tårarna var nära. NEJ! jag får inte börja gråta framför alla!..
Jag kämpade för att hålla tårarna borta. Jag var nära på att bryta ihop, och rädslan steg inom mig med rasade fart. Mitt hjärta slog hårt i bröstet, och jag ville bara skrika på hjälp. Det här var någonting av det värsta som kunde hända, kändes det som.
Tillslut släppte Jesper taget om mina händer och jag plockade snabbt upp mina böcker. Jag kunde känna hur mina kinder blossade upp och jag skakade. Jag gav Erik och Jesper korta sårade blickar, men dom brydde sig inte. Jag gick vingligt därifrån. Skratten hördes fortfarande när jag gick in i klassrummet. Allas blickar vändes mot mig när jag kom in.
"Förlåt att jag är sen." Sa jag snabbt och satte mig på min plats längst bak i klassrummet.
"Värst vad lång tid det tog att skära sig idag." Sa en kraftig kille som hette Rasmus och tittade på mig med retsam blick. Han hade snaggat hår och han hade alltid t-shirts med något roligt citat på. Jag la ner böckerna på bänken och märkte att mina ärmar fortfarande uppdragna till armbågarna. FAN! Tänkte jag och skämdes ännu mer. Jag drog snabbt ner dem igen och jag hoppades innerligt att ingen hade hunnit se det.
Under hela lektionen kunde jag känna alla smygande blickar runt mig. När jag tittade upp märkte jag många som satt och stirrade på mig med avsky, och jag kunde höra hur alla viskade om mig.
Jag hade fått nog. Vad hade jag gjort dom? Jag bara fanns här?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -Cute - 9 jun 09 - 19:03- Betyg:  | | Vad Hampus sa *peka* :> | | Belive - 3 mar 09 - 11:16 | | Tack! kul att höra! |
|
|
|
