~ Keep breathing for me ~ Del 1 |
Okej, det här är då början till en lång historia om Kimberly Brie och Cat – två helt olika personer som möts och bygger något nytt tillsammans. Typ förlåt för en sådär haltaskig början, men min inspiration verkar ha övergivit mig *sätta sig i hörn och sörja* Kommer dock bli bättre, promise! Läs, enjoy… öh, ja xD
Jag brukar inte skriva. Egentligen skriver jag inte alls, jag är inte typen som skriver. Eller, jag är väl ingen typ alls. Eller alltså… kan man kalla osynlig för en typ? I så fall är jag nog en typ; en osynlig alltså. Fast kan man kalla sig en osynlig typ när man syns ibland? För vad kallas man om man för det mesta inte finns; folk går förbi utan att se en, går in i en utan att märka något, men ibland kan stanna för att hånle, peka finger eller skrika åt en? Vad är man för typ då? Eller är jag bara en nörd? Kanske jag bara är helt enkelt. Jo, det är nog jag: jag är.
Fast jag brukar inte skriva, vare sig jag är en typ eller bara är. Jag målar. Du vet det. Tror jag.
…
Vet du det, mamma? Vet du att din yngsta dotter målar? Att det är vad hon gör på sitt rum; målar? Har du sett hennes porträtt, har du tänkt att de är vackra, att hon har talang? Har du det, mamma!? Eller har du som alltid bara sett Henne… henne och hennes jävla målningar… För det är väl vad du ser…mamma, när du ser på mig eller på mina verk. Det är inte mitt långa platinablonda hår du ser, ej heller mina isblå ögon (brukade du inte förr säga att de var som blåklint?), min ljusa hy eller den där skrattgropen i min vänstra kind jag vill minnas du kallade för charmig. ”Kimberlygumman, kan du inte le mot mig så att det känns som solsken fast det regnar ute?” Var det inte vad du brukade säga? Eller du kanske har glömt det också, som allt annat. För när du ser på mig ser du bara Henne… Hennes jävla blå ögon, hennes jävla blonda hår och hennes ljusa hy med de där fräknarna som jag inte har. Minns du ens vad jag heter, mamma? När sa du senast mitt namn ens, när kallade du mig senast Kimberlygumman? Like never… För när du för en gångs skull pratar med mig är det Jenny du ser, Jennys namn du uttalar och Jennys väsen du saknar. Inte Kimberly, aldrig Kimberly…
Jag brukar skrika inombords, vet du det, mamma? Fast jag skriker tyst, ändå tycker jag du borde höra. Jag brukar slå på kuddarna, riva undan täcket, kasta saker på golvet och skrika inombords. Och efteråt sätter jag mig på sängen och väntar spänt på att höra dina springande steg då du kommer för att ta mig i famn, stryka mig över håret, pussa min panna och viska små sagor i mitt öra tills jag somnar i din famn. Som förr, mamma, förr då jag var Kimberly.
Men du kommer aldrig, mamma, även fast jag skriker det värsta jag kan kommer du inte. När berättade du senast en saga för mig, mamma? Jag vill att du ska berätta den om flickan och elefanten; jag älskar den fortfarande förstår du. Vad hände med flickan och elefanten; vad hände med Kimberly…Kimberly Brie..?
Jag målar just nu, mamma, jag målar min historia. Det ljusa är jag, det mörka är de andra. Men de vinner inte, de kommer aldrig vinna över mig för jag är inte Jenny! Jag ser dem som en sjukdom förstår du; en mörk äcklig sjukdom som äter mig inifrån. Men den ska inte ta mig, den ska inte göra mig kall och död som den gjorde med Jenny. Just därför jag inte är henne, mamma! Jag är stark, jag är starkare än henne! Hon lät sjukdomen döda henne, mamma, hon lät sjukdomen ta henne ifrån oss! Så därför är jag Kimberly, mamma, Kimberly Brie! För sjukdomen får inte ta mig, inte förgöra mig som henne. Därför skriker jag inombords, för att förgöra dem, för egentligen om de är sjukdom så förgjorde de Henne.
…
…
För jag saknar henne, mamma… Jag saknar henne så… Se på mig, mamma, se mig Kimberly! Då kan vi sakna henne tillsammans, mamma, vi kan sakna tillsammans…
Vet ni hur lugnande det är att höra ljudet av mjuka, lite frasiga penseldrag mot en vit duk? Vet ni hur känslan av att hålla i skapande känns; veta att under dina fingrar trädet något nytt fram, en ny historia, en ny berättelse, ett nytt äventyr bara du vet? Att sluta ögonen och lyssna till penselns viskande; för de berättar, de sjunger små sånger endast du kan höra och ber dig förverkliga dessa små visor på den tomma duken du har framför dig. Kanske är det därför jag kan kalla mig författare, berättare, ni förstår; för jag berättar penselns sånger för mig, penselns sagor. Ni ser dem på duken fylld av färger jag visar för er, för omvärlden. Så jag är en författare, en konstnär, en skapare. Och konsten gör mig lugn.
Vet ni vad jag skapar nu? Jo, jag skapar lycka. Inte från mig, från penseln; jag känner ingen lycka längre, var nog länge sen jag kände den. Men penseln vet och vägleder mig över duken då jag med mjuka, ljusa färger skapar lycka och…
”Glöm nu inte läxan i konsthistoria tills nästa vecka. Jag förväntar mig ett strålande MVG från er alla. Och Dennis: vi ska nog ta oss ett snack om huruvida man kan…jämföra…dina ädlare delar med konst i din senaste uppsats..”
Nånstans där slutade jag lyssna till lärarens tal samt lämnade min lilla drömvärld gällande viskande penslar, sjungande målardukar och mitt eget tomma sinne, istället betraktade jag skeptiskt min ljusa skapelse samtidigt som klassrummet fylldes av ljud från penslar som rengjordes, stafflin som flyttades, svordomar då folk bumpade in i varandra och slutligen ljudet av elever som förväntansfullt strömmar ut för att möta rastens nya löften. Själv stod jag fortfarande kvar och bittert betraktade det jag just målat. Jag skulle få skämmas om jag satte dit min namnteckning på den där… den där…katastrofen! Den var ljus, den var glad, den var hej-jag-älskar-glass-sommar-sol-och-armar-utan-sk ärsår… den var med andra ord förskräcklig!
Ilsket slet jag loss den från staffliet och vände mig om för att ta sikte på närmaste papperskorg, bara för att rusa rätt in i en massiv kroppshydda bestående av min lärare, och även mentor, Wendela. Och direkt när hon gav mig det där leendet visste jag vad som skulle komma, vilket genast fick mig att ändra uppfattning om tavlan i min famn vars öde nyss varit papperskorgen och total förstörelse.
”Jag tänkte kalla den anti-emo!” utbrast jag som från ingenstans, tryckte tavlan i hennes famn och kostade på mig ett brett solskensleende som inte kunde ha varit mindre jag. ”Jag la verkligen ner min själ i den och jag är sååå nöjd!” Och med de orden flydde jag innan Wendela hann komma med sitt snack om stundande IG: n i diverse andra ämnen.
”Ska jag behöva ringa din mamma igen?” var det hon hade sagt sist förra gången innan jag lyckats leda in henne på bättre spår. Osynlig eller ej men jag kan manipulering förbannat bra.
Ringa mamma, jovars! Och vad ska hon säga då; att hennes dotter förbleknar mer och mer för varje dag, att hon själv inte minns när hon åt senast, att den yngsta i husets far varit försvunnen sen länge och att hon själv låser in sig i sin döda dotters rum för att be för henne? Att det är därför den yngstas betyg dalat ner i ingenmansland? Kyss mig i arslet, av mamma lär hon inte få mer än tystnad och förvirrad andhämtning.
Ute i korridoren var luften sval och bar med sig spår av upphetsning från andra ungdomar som antingen villat bort sig, sökte ensamhet, behövde göra toabesök eller bara dragit sig tillbaka med några vänner för att ha en pratstund. Själv var mina avsikter inget av det ovannämnda. Skita behövde jag inte, jag hade slutat gå vilse redan andra veckan jag börjat på skolan och vänner hade jag inga, så mina val bestod av att gå ner till cafeterian och än en gång bevisa för hela skolan att jag är en mobbad liten mus, gå hem och därmed låta mina betyg rasa ännu längre ner i graven, eller bara sätta mig i ett hörn och försöka smälta ihop med väggen.
Jag valde det sistnämnda och slog mig ner i en lugn vrå, lät det ljusa håret falla fram och dölja mitt ansikte medan jag bara försökte få tiden att gå. Det är väl egentligen det man kan säga om mitt liv: jag bara låter tiden gå. Det är ju inte som så att jag har något att leva upp till egentligen. Mamma slutade bry sig om mig när Jenny dog, farsan stack kort därefter och sen dess har jag bara sett röken av hans underhåll som dyker upp en gång i månaden, några djur har jag inte och på vännerfronten har det varit tomt ända sen jag gick på dagis, jag vet väl inte ens hur man umgås med folk längre. Jag kan måla, det är väl egentligen det enda jag kan. Så borde jag leva, jag menar egentligen?
Eftersom svaret på den frågan var ett svar jag inte ville höra stängde jag hellre öronen för möjligheten, satt av tiden i korridoren och stängde in mig i min egen blonda värld där ord som ”hora, tönt, jävla slampa, nörd” osv inte fanns. Där jag var accepterad som den jag var – Kimberly Brie – och kanske omtyckt en smula dessutom. Hade ju varit trevligt som omväxling.
Jag vet inte varför egentligen som jag alltid haft svårt att få vänner. Det har liksom bara varit så. Jenny var alltid den som alla älskade; en typisk Fröken Sverige-brud som var vacker både på utsidan och insidan. Hon var alltid omgiven av vänner som alla tiggde om hennes uppmärksamhet, gick alltid på fester där hon var medelpunkten, hade en drös med killar som suktade efter hennes hjärta (och hennes kropp med för den delen) samt mammas och pappas fulla kärlek och uppmärksamhet. Lång, snygg, kurvig och alldeles fantastisk. Och sen var det jag; lång, tanig och tyst samt förbannat klumpig. Mamma brukade sucka om att Jenny föddes med naturlig grace, jag med naturlig klumpighet. Man kunde inte lämna mig ensam i en affär med fina saker, för då visste man att det skulle sluta med en förmögenhet att betala eftersom jag haft sönder det mesta som kom i min väg.
Jag har bara aldrig funkat socialt; varken förr eller nu. Jag brukar säga som så att ”jag gillar inte människor och de brukar inte gilla mig”, så har det alltid varit helt enkelt. Kanske är jag helt enkelt bara född till att leva i skuggan av min syster, både när hon levde som nu när hon är död. Kanske jag inte ens är osynlig, kanske jag är ett spöke. För det är ibland jag undrar om jag verkligen existerar eftersom jag för det mesta inte finns. De gånger jag finns är det för Wendela, men med tanke på hur knasig hon är i bollen så skulle det inte förvåna mig om hon kan se de döda; mig. Tänk om bara någon kunde se Mig! Inte en hora, inte en slampa, inte en nörd eller något annat sånt de kallar mig; liksom mig, bara mig! Se mig, röra mig, vara min vän. För jag må försöka få världen att tro att jag klarar mig utan värme, kärlek och socialt umgänge, men det är inte så, det är en lika stor lögn som min tavla. Jag vill se, jag vill vara, jag vill känna, jag vill älska. Det är bara ingen som vill älska mig.
Som sagt så kan jag inte skriva, så därför fann jag inte svenskalektionen jag nu hade framför mig speciellt fantastisk. Istället lät jag mig sjunka ihop på min stol och försvinna in i min egen värld; skärmade av mig från de andras hånleenden och att då och då få en pappersboll kastad i skallen när läraren antingen lämnade klassrummet eller vände ryggen mot oss. I min värld fanns de inte mer än som en mörk massa av sjukdom och sånt bekämpar jag varje dag. Och kanske hade allting fortsatt så om det inte varit för… Henne!
För plötsligt sparkades dörren upp (jag menar bokstavligen!) och in kom en lång tjej klampandes. Likt resten av klassen lyfte jag huvudet för att se vem som gjorde en så dramatisk entré, och från första anblicken var jag som förtrollad. Hon var lång, säkerligen längre än jag med en otroligt smal och slank kropp som hon prydde i rosa leggings, benvärmare, en lång t-shirt och diverse armband, armvärmare och annat jag lät mina ögon sluka. När min blick slutligen tillät sig att vandra uppåt fann jag två bröstlånga slingor och ett kort, ruffsigt fluff bak på huvudet med en snedlugg fram, allt detta prytt i färgerna svart, blont och rosa. Till håret kom ett ansikte där ett par stora, svartsminkade bruna ögon stoltserade, en rak näsa och fylligt sensuella läppar med en ring i vänster sida. Herregud, vem var hon, en gudinna?
Vår lärare såg upp från whiteboarden och direkt kom ett nervöst leende på hans läppar.
”Åh, du måste vara Cat!” utbrast han och i samma stund han uttalat varelsen namn gick ett sus genom vår lilla skara. Cat? Katt? Vadå Cat? Vem fan blir döpt till Cat!?
Ändå kom ett stråk av förståelse över mig när jag återigen tog mig en titt på hennes kattliknande bruna ögon. Cat… Katten, Katta…Cat…skönhet…
”Beror på vem som frågar”, stötte den vackra varelsen fram, blåste en tuggummibubbla mot läraren och smällde den triumferande en bit ifrån hans näsa, fick honom återigen ur balans.
”Eh”, kom han sig för att krysta fram, börja bläddra nervöst i sina papper innan han fortsatte. ”Ja allihopa, det här är er nya klasskamrat Cat. Du kanske vill berätta lite om dig själv?”
Cat vände sina bruna ögon mot oss, satte ena handen på höften och sa i stark ton:
”Heter Cat, kallas Cat, är Cat, så alla har det klart för sig. Jag har flyttat runt en hel del men bor tillfälligt här och därmed går jag i er klass. Jag målar förbannat bra och kommer utklassa er alla och jag är störst, bäst och vackrast.” De bruna ögonen svepte över klassen och själv lät jag blicken opassligt nog sluka hennes kropp samtidigt som jag försökte bortse från kommentarerna längst bak där några av killarna mumlade nått om att ”henne skulle man vilja sätta på”. Herregud vilken presentation och vilken tjej! Vad jag kunde läsa av hennes väsen var det där ingen man vare sig ville möta i en mörk gränd om natten eller få på fel sida. Men med tanke på mitt sociala misslyckande skulle hon säkerligen klå upp mig en dag vad det gällde. Nåja, det skulle väl om något i alla fall få mig att känna mig levande.
”Du kan slå dig ner bredvid Kimberly”, sa vår lärare, synbart nervös i den nya tjejens närvaro. Själv höll jag på att ramla av stolen och funderade febrilt på att antingen rusa ut och skrika i panik eller smälta ihop med väggen vid min sida, samtidigt som Cats bruna blick fastnade på mig och hennes kropp rörde sig i min riktning, damp ner på stolen vid min sida, gäspade och la demonstrativt upp benen på bänken framför sig under lärarens ogillande blickar. Sen gav hon mig en snabb sidoblick och levererade ett bryskt ”tja!” Själv kämpade jag starkt emot mitt hjärta som irriterande nog försökte bryta sig löst ur mitt bröst och landa på bänken framför mig. För något inom mig hade vaknat i samma stund som den där färggranna varelsen stampat in i klassrummet och in i mitt liv.
Cat, Cat med C. Katt, katten, spann hon om man kliade hennes under hakan?
Mina blå ögon sneglade åt min nya bänkkompis där hon satt och gav ifrån sig en högljudd rap som belönades med manliga applåder bakifrån klassrummet. Cat, Cat med C…
Kommentera liksom jävligt gärna, höhö :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NadaZero93 - 27 sep 09 - 08:17- Betyg:  | jag vill ha cat.
du har talang. mosade min hjärna lite. | | InTheShadows - 10 maj 09 - 14:38- Betyg: | ojojoj då. :) tänkte först inte börja läsa denna serien när jag såg hur
många delar det var, men nu för fan. har man läst den första kan ma inte sluta. | | sandruskapuska - 8 maj 09 - 02:17- Betyg: | | Seriöst. Du e bra. riktigt bra. Poetiskt, fängslande, målande... Riktigt bra. Intressanta karaktärer måste jag säga | | Madvis - 18 apr 09 - 12:15- Betyg: | Här har man gått miste om någonting ser jag!
Gud så vackert språk du har! Poetiskt, men ändå med inslag av plötslig råhet som liksom bara... passar! Och handlinge är intressant också, gillar verkligen huvudkaraktären. Hon tänker på ett sätt som känns naturligt, som det man själv brukar tänka på ibland.
Måste läsa de andra delarna när jag har tid! ^^ | | Ellienw - 2 apr 09 - 16:42- Betyg: | gud, du skriver som en ängel, eller nått.
kan du ge mej lite ideér? | | Mp3 - 24 mar 09 - 18:29 | | Väldigt väldigt bra! | | NeMriA - 19 mar 09 - 22:27- Betyg: | men alltså lgfdkjslsf!!!
hrm ursäkta. *HARKEL*
FATTARDUHURBRADETTAÄR!?!?!?
jag måste läsa vidare. fast det får jag nog göra i morgon för annars så somnar jag -.- och jag vill inte gå miste om något i denna novellen, för (ursäkta) FAN vad bra den är o.o
och jag har ändå bara läst första delen o.O
<3 | | _Live_life_ - 19 mar 09 - 19:02 | riktigt bra :D
gillar ditt sätt att skriva, du har talang! | | LikeBefore - 3 mar 09 - 11:43- Betyg: | | ojoj. du har skrivtalang! mejla nästa till mig också! :D | | _mos_ - 3 mar 09 - 08:58- Betyg: | | jäkligt bra. Mejla nästa? |
|
|
|
