Alltid din del 5 |
Det tog rätt länge att skriva denna del, men det har varit rätt mycket i skolan. men nu har jag lov så troligtvis kommer det fler delar under veckan. Fortsätt läs och kommentera.
Tom
Jag kan inte fatta att det verkligen var hon, att hon är här, alldeles i närheten. Men att höra hennes röst i telefon fick mig att flippa ur helt och hållet, det var som att uppleva det förflutna en gång till. Jag menade inte att låta så hemsk när jag pratade men jag kunde ändå höra hennes gråt i bakgrunden när Elyon tog telefonen, vilket inte var vad jag hade planerat. Det var bara en stor chock att veta att hon var tillbaka och troligen här för att stanna. Det blir ju inte bättre av att hon är Alex styvsyster.
”Hallå, är du hemma Tom?” jag väcks ur mina funderingar av att Elyon kommer in genom dörren och ropar på mig så jag går ner och kollar vad det är hon vill, även om jag redan vet vad.
”Ja jag är här”
”Förlåt för att jag inte sa direkt att det var hon, men jag ville prata med dig ensam först eftersom jag inte visste hur du skulle reagera”
” Det är okej. Hur är det med henne?”
”Okej tror jag, hon kanske inte var på sitt bästa humör men det är nog ingen fara.”
”Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde, men det har nog något att göra med att jag fick höra hennes röst igen. Och jag ångrar verkligen hur samtalet slutade. Tror du att hon någonsin kommer att vilja prata med mig igen?”
”Du kan vara lugn skulle jag tro. Hon vet att det var länge sedan det var något mellan er och hon vet att du har tjej. Så jag tror inte att du behöver oroa dig.” Trots att jag vet att det var länge sedan vi var tillsammans kan jag inte tycka att det låter konstigt när någon pratar om henne och sedan nämner att jag har tjej. Visserligen gillar jag Emmie väldigt mycket, men Lee kommer alltid att ha en del av mitt hjärta, vad som än händer.
”Du kanske borde låta bli att träffa henne ett tag, låta allting sjunka in. Umgås med Emmie istället, då kanske det känns lättare.” Jag tänker på det hon säger och inser att det är så det måste bli, det kan aldrig bli vi två igen.
”Du har rätt. Jag borde nog ringa henne nu.”
”Gör det, jag går nu men du vet att du kan prata med mig om du vill.” Säger Elyon och lämnar rummet samtidigt som jag tar upp telefonen och börjar slå in ett nummer. Precis när jag sätter luren mot örat inser jag att det inte alls är Emmies numer jag slagit, på displayen ser jag ett välbekant nummer jag ringt många gånger för flera år sedan, hur kan det fortfarande sitta kvar i mitt minne. Jag funderar på att trycka på gröna luren och prata några ord med Lee men ångrar mig eftersom jag nyss pratat med henne och gjort bort mig totalt.
Alex
Jag fattar inte vad som är fel, men något är det. Lee har suttit tyst bredvid mig ända sedan vi lämnade av Elyon och jag ser att hon inte vill prata om det, men hur hemskt kan det egentligen vara?
” Hur är det? Är allting okej?” Säger jag och kollar mot Lee som sitter med hörlurar i öronen och kollar ut genom fönstret. Hon svarar inte och jag bryr mig inte om att fråga igen, vill hon prata så gör hon det och vill hon det inte så får jag stå ut med det också.
Lee
Jag hör hur Alex försöker prata med mig men orkar inte lyssna, han måste förstå att det inte är enkelt. Han har ingen aning om vad som hänt och hur mitt liv sett ut efter det, men någon gång, kanske senare idag kommer jag att berätta precis allting. Tom kommer säkert ändå att berätta för honom när de träffas nästa gång.
Alex kör upp mot huset och jag kliver ut och tar min bruna Karen Millen väska, en present från min moster, och slänger den över axeln innan jag smäller igen dörren en aning för hårt. Jag vänder mig inte om men känner ändå Alex brännande blickar i ryggen när jag går upp mot dörren.
”Lee, Alex, är det ni?” Är det första jag hör när jag öppnar dörren och ser mamma komma gående från köket. Hon har som vanligt det långa blonda håret uppsatt i en hästsvans och uppvikta jeans med en enkel svart t-shirt till, så har hon många gånger mött mig i dörren efter skolan och tydligen tänker hon fortsätta med det även här, enda skillnaden är väl att nu har hon två att hälsa välkommen hem istället för en, eller okej hon har ju Dean också så det blir väl egentligen tre. Men annars är allting som vanligt.
”Vad bra att ni kommer nu, jag började bli lite orolig” Säger hon när hon ser mig i dörren, sedan vänder hon och går in till köket igen. ”Kom och ät, maten är klar.” Hör jag henne ropa strax efter. Jag tar av mig min svarta jacka och mina grå converse innan jag gör som hon säger och sätter mig vid bordet med Alex tätt bakom.
”Var är Dean?” Hör jag Alex fråga när han tar fram Cola flaskan ur kylen.
”Han var tvungen att jobba så det blir bara vi tre idag” Säger mamma och sätter sig ner.
”Förväntar ni er att maten ska serveras av sig själv lär ni få vänta länge, nu är det självservering som gäller” Säger hon och skrattar.
”Vad blir det?”Undrar Alex som ställer sig upp och går bort mot spisen.
”Tandoori kyckling, Lees specialitet.” Säger Jamie och fnittrar som en liten unge. Hon kanske menar det som ett skämt, men det är verkligen inte något att skratta åt. Jag känner att jag inte kommer att få ner en enda matbit, hur hungrig jag än är.
”Gumman hur är det?” Säger Jamie och kollar rakt emot mig.
”Det är okej, jag är inte hungrig bara. Vi var på stan och fikade just innan vi kom hit så jag orkar inte äta” Jag ser att Alex kollar på mig, men han säger inget utan sätter sig bara ner, den här gången med en tallrik full med mat.
”Okej du kanske kan äta senare.”
”Ja kanske det, jag tror jag går upp och vilar ett tag.” Säger jag och lämnar bordet för att gå upp och sätta mig på balkongen ut mot vattnet, den korta stund jag bott här har jag lärt mig att den absolut bästa plats att tänka på är just här på balkongen där färgglada blommor trängs med 2 trästolar och ett bord. Jag sätter mig ner och kollar ut över det öppna havet framför mig, på något sätt känns det lugnande och jag kan absolut säga att det är en av de vackraste platser jag någonsin sett med det blå havet i bakgrunden där en segelbåt precis glider förbi och där fåglarna seglar en bit ovanför vattenytan. Nu är det bara en sak som fattas, någon som sitter i stolen bredvid och delar denna stund med mig, nu och för alltid.
”Får jag sätta mig här.” Jag vänder mig inte om när jag hör rösten men pekar på stolen bredvid och ber Alex sätta sig. Det kanske är dags att berätta ändå, han verkar vara en sådan person som verkligen kan lyssna.
”Är du okej?” Frågar han med en aning oro i rösten.
”Ja, eller nej inte precis.”
”Vad hände där nere egentligen?”
”Den maten går mig att tänka på en del saker jag inte vill tänka på”
”Vill du berätta?”Säger han och vänder stolen så att han sitter med ansiktet mot mitt.
”Jag lagade den maten en gång när jag och Tom var ensamma…”
”Vänta lite nu. Du och Tom?” Säger Alex och jag ser att han inte förstår vad det här handlar om.
”Ja alltså Tom var hemma hos mig och jag hade lovat att laga mat men den blev misslyckad och just då var det bara roligt, och vi skrattade en lång stund efteråt, det slutade med att vi ringde och beställde pizza. Men nu när jag tänker tillbaka på den tiden känns det bara hopplöst och långt borta. Därför reagerade jag som jag gjorde” Medan jag berättar känner jag Alex armar runt mig och hans varma andedräkt mot min hals. Jag borde kanske känna mig illa till mods att sitta där med hans vältränade armar runt mig, men det känns faktiskt helt okej. Jag har bara känt honom några veckor, men han har redan en stor plats i mitt liv och i hans famn känner jag mig trygg.
Han släpper taget om mig och sätter sig ner på golvet innan han frågar. ”Finns det något jag kan göra?”
”Låt mig slippa träffa Tom, inget annat.” Säger jag och tvingar fram ett leende.
”Ska bli” Säger han och ställer sig upp i givakt innan han drar upp mig på fötter och lägger armarna runt min hals. När vi står där hopslingrade lägger jag huvudet mot hans bröst och tvingar fram ett tack innan jag slingrar mig ur hans grepp.
”Du vet att du alltid kan prata med mig om det är något.”
”Visst”
”Jag hade gärna suttit här och pratat mer med dig, men jag måste verkligen skynda mig för Nathalie väntar .” Säger han och går in genom dörren.
När han lämnat balkongen sätter jag mig ner och känner hans lukt, antagligen Armani, sitta kvar som ett bevis på att han faktiskt varit här alldeles nyss.
|
| Kommentarer | | livskraft - 2 mar 09 - 23:08 | åh, bra !
Skriv när nästa är ute |
|
|
|
