DEL 2 [TERMINATOR FF] |
2007
(Alla konversationer är på engelska ifall inget annat sägs.)
Mitt huvud kändes som om att det var betong och min panna värkte. Min hand flög dit rent reflexmässigt och jag kände något mjukt luddigt där. Bandage.
Nu märkte jag också att jag låg på något hårt, och jag öppnade ögonen försiktigt rädd för vad jag än skulle se. Om jag hade ramlat och slagit mig borde jag ju ha hamnat på sjukhus, inte sant? Och sjukhus hade inte hårda sängar, eller inte så här hårda i alla fall.
Var jag än låg så var det mörkt, men inte så mörkt att man inte kunde se något. Jag satte mig upp försiktigt så att jag inte skulle få yrsel, för jag var säker på att jag hade fått en hjärnskakning. Mina fötter hamnar på golvet och jag märker att jag är utan strumpor för golvet är alldeles kallt mot fötterna.
Det var ett kök märkte jag nu. Och jag låg på en köksbänk. Det första jag märker när jag tittar på köksbordet är ett par knivar och vapen. Vapen?
Om jag inte var rädd tidigare så är jag det nu i alla fall.
Jag såg en ytterdörr när jag ställde mig upp och jag började genast gå mot den. Men innan jag ens var i närheten av dörren så ramlade jag ihop på golvet och min hand flög upp till huvudet och ett ljud av smärta kom ut ur min mun.
Då kände jag hur någons armar kom runt min midja och lyfte upp mig. Jag började sprattla omkring och gjrode nästan intill omöjligt för vem den än var att hålla fast mig.
”Var stilla!” skrek en mansröst på engelska men jag var alldeles för rädd för att ens överväga att vara still. ”Jag försöker ju hjälpa dig!”
Även fast jag ville stå emot och försöka få bort honom från mig kunde jag inte göra något, för mitt balanssinne var rubbat och jag hade nog en hjärnskakning. Så jag lugnade ner mig i hans arm och han lyfte upp mig igen för att sätta ner mig på en av köksstolarna. När han sedan vände sitt ansikte mot mig såg jag att det var mannen som hade sett just innan allt hade blivit svart.
Vad hade hänt egentligen?
”Vem är du?” frågade jag och han böjde sig ner så att hans ansikte var i min höjd och hans gröna ögon tittade in i mina bruna.
”Derek Reese”, svarade han och ställde sig upp för att gå till kranen och ta ut ett glas från ett skåp ovanför för att sedan fylla det med vatten och sedan räcka det till mig.
Jag tömde det på fyra klunkar, han log lite åt det och gick för att fylla på det igen. Den här gången tog jag små klunkar och bara någon enstaka innan jag enkelt bara höll i glaset.
”Och du heter Cecilia Karlsson”, sa han och jag tittade som hastigast upp vid användandet av mitt namn. ”Eller?”
”Mm”, mumlade jag och ställde en ny fråga. ”Vars är jag?”
”Det är jag inte riktigt säker på”, erkände han och såg en smula ledsen över det faktumet.
Först nu tittade jag på honom ordentligt och jag blev förvånad. Han var snygg, nej, det var inte ett bra ord nog. Han var het! Solbränd hy, muskler på alla dom rätta ställen såg det ut som och hans mörkbruna hår som var klippt kort. Det var tydligt att han inte var från Piteå. Det var ju det stora faktumet att han pratade engelska, men han var också alldeles för brun för att kunna vara från Piteå eftersom det hade just börjat knoppa och det var fortfarande lite snö ute kvar. Och, jag hade aldrig sett honom förut och tro mig jag hade märkt honom ifall han hade bott i Piteå.
”Derek? Är hon vaken?” hördes en kvinnlig röst och en kvinna uppenbarade sig uti en dörr som Derek säkert hade kommit in från tidigare. ”Tydligen.” Hennes leende var tight och det nådde inte upp till hennes ögon riktigt. ”Hur mår hon?” frågade hon och nickade mot mig.
”Bra, tack som frågar.” svarade jag tillbaka och gillade inte att hon inte hade frågat mig.
”Du kan engelska?” Hennes röst innehöll förvåning och humor.
Jag nickade till svar och drack sedan upp resten av vattnet i glaset innan jag ställde ner det på bordet bredvid mig.
”Mamma?” frågade en annan röst och killen som hade dragit ut mig ur klassrummet kom in i köket med en flicka bakom sig. ”Jag har bokat flygbiljetter. Planet går om tre timmar. Vi mellanlandar på Arlanda och där måste vi vänta en timme innan planet till New York lyfter.”
Kvinnan log och smekte killen kärleksfullt över kinden. ”Tack.”
Killen nickade lite besvärad över den visade affektionen och vände sig sedan mot mig.
”Hej, hur är det?” frågade han och hoppade upp på köksbänken för att sitta.
”Peachy”, svarade jag och tittade lite skrämt mot tjejen som fortfarande stod där och gjorde ingenting.
Alla hade åtminstone rört sig lite men hon hade stått blickstilla med sina ögon fästa på mig. Derek förstod att jag var lite rädd för flickan så han sa åt henne att sätta sig ner och han såg på henne med rent hat. Det störde mig lite och jag undrade vad hon hade gjort mot honom. Flickan svarade inte utan gick bara mot bordet och satte sig ner mittemot mig.
”Har ni hämtat hennes kläder?” frågade Derek pojken men höll sin blick fäst på flickan.
”Ja, vi tog allt som fanns i hennes garderob och Cameron tog med det som fanns i tvättkorgen i en påse som ligger i tvättmaskinen nu.”
”Bra”, sa Derek och vände sig mot mig sedan. ”Det där är John, Sarah och Cameron.”
Han pekade på dom i tur ordning och jag nickade. Jag förstod fortfarande inte vad dom pratade dom. Och varför hade dom varit i någons hem och tagit deras kläder? Var dom tjuvar?
”Jag är tacksam för eran hjälp och så, men jag måste nog fara hem nu”, började jag men blev avbruten av kvinnan, som hette Sarah.
”Du kan aldrig mer fara hem, ser du Cameron där?” frågade hon och nickade mot den stela flickan som hade sitt blick fäst på kvinnan, jag nickade. ”Hon är en robot och…”
I en hel timme förklarade hon för mig varför hennes son John hade hämtat mig från skolan och hur jag var i livsfara. Hur John skulle bli någon sorts ledare i framtiden och hur robotar som Cameron skulle försöka döda alla som skulle kämpa mot robotarna.
Flera gånger skakade jag på huvudet åt alla fånigheter dom sa och sa att det var omöjligt. Men när Cameron tog en kniv och skar upp sin arm för att visa ett robotskelett kunde jag inget annan än tro dom. Jag hade alltid tålt blod bra och så, men när jag såg det så blev jag alldeles svimfärdig. För vad hon gjorde, det var bara helt stört!
Det var när Sarah förklarade sista delen, att jag var tvungen att följa med dom till USA för skydd, för att dom inte kunde stanna här för att det var för öppet som jag fick panik och började pladdra på svenska så att ingen förstod mig.
”Men Jenny och Christoffer, dom kommer bli galna av oro. Ringa polisen kommer dom göra, spärra in mig när jag säger att det finns robotar. Kan aldrig mer visa mig, blir fast på mentalsjukhuset i Öjebyn. Okej!”
Dom hade stirrat på mig helt galet innan dom hade förklarat att det var bäst för mig att ta om det hela på engelska så att dom kunde svara på mina frågor.
Både Derek och John hade antytt på ett litet smil medan Cameron och Sarah hade haft ett likgiltigt uttryck.
Bara en timme senare hade dom kört mot närmaste flygplats, som vilket hade varit i Skellefteå, så jag antog att det var där vi hade gömt oss för tillfället.
KOMMENTERA IFALL NI VILL HA FORTSÄTTNING! ;P
Förresten, hur Cecilia ser ut i den här berättelsen. http://llnw.image.cbslocal.com/1/2007/12/27/320x24 0/leighton_meester.jpg
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Swejk - 3 mar 09 - 00:40- Betyg:  | | Jättebra fortsättning! Maila nästa? ^^ <33 |
|
|
|
