Nindë Silverdolk - Del 029 |
Alven sade ingenting medan han ledde mig genom ett antal korridorer och passager för att till sist komma ut i en oanvänd flygel och genom en dörr till en gammal rosenträdgård. Stenlagda gångar var halvt övervuxna med murgröna och gräs, och platsen var allmänt vacker.
Efter att tysta gått omkring i trädgården en liten stund ledde alven mig åt sidan till en stenbänk vars gavlar var klädda med murgröna. Han väntade medan jag satte mig, och satte sig sedan själv, på behörigt avstånd.
”Jag har nog inte presenterat mig”, sade han efter ytterligare några minuter av tystnad, under vilka man kunde höra en fågel sjunga på avstånd. Jag - som vant mig vid hans tystnad - ryckte till och såg på alven. Jag blev faktiskt förvånad. Hans hår såg i månljuset ut att vara av spunnet guld. Ögonen var klara och midnattsmörka, de ädla dragen unga, men i ögonen fanns en omätlig vishet. En spenslig hand vilade på hans bröst, och han log mot mig när jag som hypnotiserad stirrade på hans hår. ”Jag är Glorfindel”, han rörde vid en glänsande slinga och skrattade till - halvt generat och halvt roat, ”det betyder ’Gyllene hårlock’.”
Jag kände mina läppar krökas i ett leende, men samtidigt rasade frågor i mitt huvud. Varför hade han inte sagt något tidigare? Vad förväntade han sig av mig? Vad hade han tyckt och tänkt när han fick höra om mig? Kom han verkligen från Gondolin, det Gömda riket? Hade han stridit mot balrogen som man sade?
Min kusin måste ha sett alla dessa frågor på mitt ansikte, för han skrattade och sade lugnt:
”Fråga du. Jag bits inte.”
Allting vällde ur mig. Han hade inte sagt något om vem han var för att han ville se mig först, se till att varken han eller jag blev besviken. Av mig förväntade han sig ingenting, mest var han nervös inför vad jag skulle säga, tycka och tänka om honom. Ja, på sätt och vis kom han från Gondolin, men han hade dött medan han stred mot balrogen, och sedan hade han kallats tillbaka från Mandos salar. Historian med balrogen hade blivit tämligen överdriven med tiden. Saker som sjungande svärd och hetta som kom hans rustning att smälta hade inte skett - mest så hade han kämpat för sitt liv, och liven hos de som bodde i Gondolin och ännu inte hade hunnit fly från staden.
När jag hade fått svar på min första flodvåg av frågor log han mot mig igen, och när han gjorde det fylldes en liten del av det hål som min döde far lämnat i mig. Här fanns en del av mitt ursprung, min släkt sedan generationer tillbaka. På en plötslig ingivelse lutade jag mig fram och kramade honom. Jag kände hur Glorfindel förvånat ryckte till, men hur han sedan slappnade av och lade armarna om mig.
|
|
|
|
