Nindë Silverdolk - Del 028 |
Middagen förlöpte som förväntat. Maten var fantastisk, och jag kan faktiskt inte komma på några ord som kan beskriva den. Man måste pröva själv, men jag kan försöka.
Allt var så färskt att varje tugga jag tog i munnen verkade pyra litet grann, som om den fortfarande levde. Och ni vet när man smakar något riktigt gott, eller starkt med en litet konstig… nyans, i smaken? När man äter något sådant och ytterkanterna på tungan liksom ryser till?
Så kändes all dryck i Vattnadal, och när vi började på den stilfullt dekorerade efterrätten var jag lika uppfriskad som efter ett bad i kallt vatten.
Men nog om mat. Jag utbytte artighetsfraser med alverna som satt närmast mig, och jag visste efter ungefär halva måltiden att jag hade en god vän i Lindir, och en annan i lord Elronds dotter, Arwen.
Det som konfunderade mig var att jag inte blivit presenterad för min kusin, Glorfindel, ännu. Jag vågade inte fråga, i tron att det var meningen att jag skulle känna igen honom någonstans ifrån - och eftersom våra vänskapsband fortfarande var ganska nybundna ville jag inte göra bort mig helt.
Efter efterrätten hade Lindir och Arwen hamnat i en ganska häftig, men vänskaplig, diskussion, gällande någon politisk situation. Eftersom Lórien är tämligen isolerat hade jag ingen aning om vad de talade om, och jag satt mest och hade tråkigt, ritade små mönster på bordet med nageln.
Jag ryckte till en aning när en varm hand lades försiktigt på min axel, och en glittrande röst med musikalisk accent sade lågt i mitt öra:
”Min dam Nindë.” Jag vred på huvudet och såg in i ögonen på den högborne alven som tidigare saluterat mig. ”Jag tänkte ta en promenad i trädgårdarna. Det skulle vara en ära om ni ville följa med.”
Jag fattade ett snabbt beslut och kastade en blick mot Lindir och Arwen. Alven följde min blick och log roat.
”Gärna”, svarade jag, ”hellre än att sitta här och se dum ut.”
”Åh”, sade alven, och blinkade långsamt, ”det kan väl inte vara möjligt för er. Ni kan väl inte se annat än vacker och lärd ut.”
Jag log, och försökte låta bli att vända bort ansiktet när jag kände hur allt blod rusade upp i kinderna. Jag kunde inte komma på något passande svar, och alver verkade märka det. Han tog min hand och hjälpte mig upp.
”Tack”, mumlade jag.
Sedan bjöd han sig min arm, och jag lade handen i hans armveck på samma sätt som Galadriel visat. Lätt, men inte tillbakadraget.
Alven såg ut över rummet, log ett roat litet leende när hans blick föll på Arwen och Lindir, och såg sedan från långborden som var fyllda med skrattande, salongsberusade alver, till mitt ansikte.
”Bakdörren?” sade han.
Jag nickade, och han ledde mig bakom honnörsbordet till samma sidodörr som Arwen kommit in genom, och ut i en medelstor hall.
|
|
|
|
