Nindë Silverdolk - Del 026 |
Tro nu inte att jag sprang ned så fort jag kunde för att inte komma för sent.
Drottning Galadriel, som bland annat undervisat mig i vett och etikett, hade lärt mig att en dam har rätt att komma för sent, och en sen ankomst är bra om man vill göra intryck med en effektfull entré.
Så jag satt lugnt kvar på mitt rum och väntade - eller kanske inte så lugnt, min mage var i uppror av tanken på att jag snart skulle presenteras bör en hel bosättning på ett formellt sätt som jag aldrig gjort förr.
När klockan ringde en andra gång kikade jag försiktigt ut genom draperiet som skiljde mitt rum från balkongen.
Både Vattnadal och Lórien har förvånansvärt få glasfönster. Alvernas uppfattning om fönster är tydligen bara ett hål i väggen, gärna med en vackert dekorerad list och fönsterbräda. En del av fönstren i mitt rum var ganska djupa, och det fanns ett som man faktiskt kunde sitta och betrakta livet när det jäktade förbi.
Men jag måste hålla mig till saken. (Påminn mig när jag gör sådana utsvävningar!)
Jag såg de sista alverna skynda in från gårdsplanen, och någon minut senare såg jag mig i spegeln en sista gång, och gick sedan ned till matsalen.
På vägen ned funderade jag på om jag skulle göra något effektfullt när jag gick in i matsalen, men bestämde mig för att låta bli.
Jag väntade ännu en halv minut i trappan, betraktande matsalens dörr från skuggorna, och så snart hallen var tom lösgjorde jag mig från mörkret.
Inne i matsalen pladdrade många röster, och ljudet av det gjorde mig så nervös att jag allvarligt funderade på att vända och gå tillbaka till mina rum.
Jag drog ett djupt andetag, och tvingade mina händer att sluta darra. Sedan ställde jag mig i mitten av ingången till matsalen och började gå.
Ungefär som jag väntat mig var matsalen uppbyggd så att ett huvudbord stod längst in, på en slags låg scen, två trappsteg upp. Vinkelrätt från huvudbordet gick flera långbord, vid vilka soldater, tjänstefolk, besökare utan särskild grad och personer med andra, vanliga yrken satt - som till exempel bibliotekarier och skomakare.
Från dörren gick en bred gång mellan ett par av långborden, upp mot huvudbordet, och längs den gick jag nu, och försökte hålla min gång långsam och värdig.
Jag höll blicken stint fäst på huvudbordet, där Lindir gjorde en liten gest mot en tom stol - när han hade stängt sin gapande mun.
Tystnaden som spred sig där jag gick fram var riktigt smickrande, och jag log, men bara litet grann. Strax var hela salen tyst, och bara ljudet av mina klackar mot stengolvet hördes.
”Mamma, mamma, titta, hon har…”
En liten pojke hyssades häftigt ned av sin mor, och jag log litet mera.
”Nej, Mairos, kom tillbaka!”
En alvkvinnas röst den här gången, i en tydlig viskning, och ljudet av snabbt trummande barnfötter.
Jag vred på huvudet och såg en liten alvpojke som inte kunde ha varit mer än sex år springa mot mig med stora ögon. Han saktade ned, tydligen för att stanna vid gångens sida och titta, men snubblade, som sexåringar ofta gör, på sina egna fötter och hade kanat rakt ut framför mig, om jag inte böjt mig ned och fångat upp honom.
Som ni säkert vet brukar man vara litet skakad när man har varit nära att snubbla, och det var pojken också. Jag slängde min mask av värdighet åt sidan, och lyfte upp honom på höften där jag inte hade silverdolken, och såg mig om efter hans mor.
En kvinna med silverfärgat hår skyndade mot mig, och jag såg på Mairos.
”Gjorde du illa dig?”
Han ruskade på huvudet, och såg från mina ögon till min panna. Hans ögon blev stora när han insåg att mina stjärnor faktiskt satt fast i min hud, och inte var någon form av smycken. Jag log mot honom, och knackade på stjärnan i mitten, och min nagel mot vad-det-nu-är-för-material åstadkom ett klickande ljud.
Pojken började skratta, om det var åt ljudet eller min min vet jag inte, och sekunden efter det var han mor framme vid oss.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, min dam, Mairos är…”
Jag höjde min lediga hand.
”Det gör ingenting. Det enda som blev förstört var min storstilade entré, och den klarar jag mig utan.” Jag gav henne också ett leende, för att försäkra att det inte var någon fara, och sedan lämnade jag över barnet till hennes famn.
”Tack så mycket, min dam.”
Kvinnan tog emot Mairos, och när hon skyndade iväg vinkade han till mig över sin mors axel. Jag vinkade tillbaka, och hans ansikte lystes upp av ett leende.
Sedan gick jag de sista metrarna fram till huvudbordet litet mer ledigt, och satte mig i stolen som Lindir visat mot.
|
|
|
|
