På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

våldtagen [del 6 & del 7]

här kommer ennu 2 delar läs och komentera :)
glöm inte skriva mejla mig ifall du vill jag ska mejla när nästa del kommer ^^

Del 6

Först såg jag bara svart. Sedan började konturer återskapas och jag insåg att jag låg på rygg med huvudet lutat in mot en vägg av betong. Gatlyktorna hade tänts och mörka moln täckte himlen. Långsamt kravlade jag mig upp på knä och kollade ner på min kropp. Jag hade fortfarande bara bh:n på mig men hittade tröjan en bot bort och tog med möda på mig den. såret hade blivit ordentligt infekterat och antagligen behövde sys, på flera ställen kunde man se att huden hade fräts upp. Men det ända jag tänkte på just nu var att komma hem så fort som möjligt så att inte morsan insett att jag varit borta. Såret brände medans jag i så fort som möjlig i mitt tillstånd gick hemåt. Väl hemma vid vårt hus kände jag på dörr hantaget och andades ut, det var låst. Jag låste upp dörren och klev in i den mörka hallen. Jag slängde snabbt av mig skorna och sprang upp tillmitt rum. Men längre än till mitt rum hann jag inte förrän benen vek sig under mig och jag kollapsade på golvet. Mödosamt tog jag mig upp på knä och satt sedan med ryggen lutad mot sängkanten tills jag hörde morsan kliva innanför dörren.
”Hej mamma”, sa jag och förvånades över hur stadig min röst lät med tanke på dagen.
Som vanligt gav hon mig inget svar men jag förväntade mig inget annat.
”Jag har inte ätit i dag, du får fixa middag till mig och se till att du inte bränner något”, sa hon och jag skyndade mig ut i köket för att göra som jag blivit tillsagd. Efter tjugo minuter hade jag stekt en köttbit och ris till henne och gick sedan ut med matbrickan i vardagsrummet. Hon tog bara maten och jag lämnade rummet. Hon sa aldrig tack, inte för något. Mitt sår sved fortfarande och jag insåg att jag skulle bli tvungen att gå till en läkare nästa dag men för nu försökte jag ignorera den brännande känslan och la mig i sängen.

Veckarklockan pep och jag stängde snabbt av den. Det var helt mörkt utanför och månen stod fortfarande högt på himlen. Jag var öm i hela kroppen efter gårdagen och såret bultade och det hade börjat komma ut gul var ut såret. Jag på mig ett par jeans och ett linne och gick sedan ner till köket för att ta en macka.
Halv 9 var jag färdig och redo att gå. Jag satte på mig ett par svarta högklackade skor och tog på mig en tunn jacka. Precis när jag skulle öppna dörren kom morsan ner för trappan med en morgonrocken.
”Jag kommer inte hem ikväll. Vi ska på en konferens i en annan stad. Det ligger pengar på bordet för mat”, sa hon och jag nickade till svar.
Det var kallt ute och jag gick med raska steg till skolan. Jag hoppades att inte folk skulle märka något från gårdagen. Snabbt slängde jag in väskan i skåpet och gick till den första salen där jag hade svenska. Vår lärare var en barsk lärare med rak näsa och grått hår.
”Varför är du sen?”, sa han och kollade ilsket på mig.
”Jag älskar dig också”, svarade jag bara och gav honom en slängkyss och blinkade med ena ögat.
Alla i klassen skrattade och jag gick med ett överlägset leende till en ledig bänk och satte mig.
Efter lektionen kom mina kompisar fram och vi gick gemensamt till nästa lektion. Jag försökte ignorera smärtan i såret så mycket som möjligt men varje gång någon råkade stöta till mig så gick det en smärtvåg till såret och jag bet ihop tänderna för att inte skrika.

”Ska du med på Jontes fest på lördag eller?”, frågade Karin.
”Jag vet inte” svarade jag och skrev snabbt ner det som läraren skrivit på tavlan. Kemi var inte mitt starkaste ämne men jag hade ändå inga problem med att hänga med.
”Kom igen.” Karin kollade på mig med en bedjande blick. ”Festen kommer inte bli kul utan dig.”
”Okej då”, svarade jag. Det ringde ut och jag tog snabbt med mig mina böcker och lämnade salen med de andra.
På lunchen satt vi som vanligt tillsammans allihop vid ett bord och pratade om Jontes fest.
”Lisa, är det sant att din morsa slår dig?”, frågade Nicklas plötsligt och jag blängde argt på honom.
”Är du rubbad eller? Tror du på vad den där bitchen Tove säger eller?” Jag hoppades att han inte skulle märka min lögn.
”Lisa ta’t lugnt, det är ingen som egentligen tror på det. Alla vet att Tove ljuger för att stjäla uppmärksamheten från dig.”, skyndade han att försvara sig och jag knyckte lätt med huvudet för att visa att jag förstod honom.

När alla lektionerna var avklarade gick jag till mitt skåp och tog väskan. Jag vände mig om och ryggade förvånat när Tove stod och tittade kaxigt på mig.
”Flytta på dig Tove”, sa jag och försökte tränga mig förbi.
”Inte en chans, din jävla hora.” Jag kollade föraktfullt på henne.
”Asså, vad fan är ditt problem, du är ju helt sjuk i huvudet”, svarade jag och puttade till henne. Det hade bildats en liten folksamling och killarna fällde onödiga kommentarer hela tiden.
Tove kom fram för att ge mig en örfil men jag tog tag i hennes händer och höll dom fast.
”Släpp mig din jävla slyna!”, skrek hon och försökte sparka mig men jag hoppade kvickt undan.
”håll dig borta från mig Tove, ingen vill ha en sådan som dig i närheten”, sa jag och släppte hennes händer. Hon kollade på mig men jag gick bara förbi och vidare ut genom skolportarna. Killarna ropade efter mig men jag orkade inte bry mig om dom för tillfället. Undertiden medans jag tjatat med Tove hade smärtan kommit som en kniv och det hade vart med nöd och näppe jag lyckats hålla mig på fötter.

Bussen som skulle ta mig till sjukhuset skulle komma om 10 minuter så jag slog mig ner på en av bänkarna. Jag började få riktigt ont nu och grimaserade lite lätt.
”Hej Lisa!”, hörde jag någon ropa och såg att Tobias var på väg mot mig. ’Fan’, tänkte jag för mig själv men vinkade tillbaka och han kom fram och slog sig ner bredvid mig.
”Vart ska du? Du bor väl åt andra hållet?”, frågade han.
”Ja ska till en kompis”, ljög jag och såg att bussen nu var på väg mot oss. Vi ställde oss upp och smärtan högg tag i mig så att jag tappade balansen och jag var tvungen att ta tag i en lycktstolpe för att hålla mig upprätt. Självklart såg Tobbe det och han kollade oroligt på mig.
”Vad är det?”, frågade han och jag kunde inte undvika hans blick.
”Inget svarade jag och klev på bussen. Han suckade men sa inget mer. Vi satt båda tysta under bussturen men när vi närmade oss sjukhuset tryckte jag på stoppknappen och reste mig upp. Smärtan blev värre och värre och jag gnydde lite när jag gick fram till dörrarna.
”Skulle inte du till en kompis”, frågade Tobbe och kollade skumt på mig.
”Jag ska ta vagnen härifrån”, svarade jag snabbt. Jag vinkade hejdå till Tobias och klev av bussen innan han skulle hinna säga något. Sedan väntade jag tills bussen försvunnit och började gå mot sjukhuset. Luten av sjukhus slog emot mig, 2 låga bord stod i ena hörnet tillsammans med en stor soffa. Jag gick fram till receptionen och undrade ifall det fanns någon tid ledig snart. Som tur vad fanns det de och jag satte mig ner och väntade i den stora soffan.

”Lisa Ericsson”, sa en sjuksköterska och jag reste mig upp. Smärtan var nästan outhärdlig. Jag följde med henne till ett rum och vi slog oss ner. ”Hej, jag heter Annika Lindstedt, vad är det som har hänt med dig?” Sa hon och lät sådär överdrivet glad. Jag svarade inte istället tog jag av mig min tröja och visade henne mitt sår. Hon stirrade på mig med fasa och gick genast för att hämta decivån.
”Men herre jösses?” utbrast hon och kollade bekymrat på mig. ”gör det ont?”
Jag bet ihop tänderna för att inte skrika. För varje sekund blev smärtan värre och om inte någon gjorde något snart skulle jag börja skrika.
”Hur gick det till?”, frågade sjuksköterskan. Jag öppnade munnen för att säga något men stängde den genast. ’Hur fan ska jag förklara det här?’ undrade jag för mig själv och övervägde att berätta sanningen.
”Jag kan inte berätta det. Men du måste få smärtan att försvinna”, sa jag och paniken växte. ”Få den att försvinna! Hon tvättade såret försiktigt med decivån. Det bränner mig!”, skrek jag och sjuksköterskan kollade förskräckt på mig.

Del 7

En halvtimme senare satt jag på en säng och mitt sår gjorde inte längre ont. Dom hade fått tvätta det ordentligt och sedan sytt 5 stygn. Jag hade också fått tabletter så att det inte skulle bli infekterat igen.
En skötare kom in i rummet och jag ställde mig upp.
”Du ser ut att må bra, jag tror du kan få åka hem nu”, sa hon och kollade igenom sina papper en sista gång. Jag tog min jacka som hängde på en galge och lämnade sedan sjukhuset. Det var en lättnad att få komma därifrån och jag gick med glada steg hemåt. Morsan hade inte kommit hem ännu och huset låg tyst. Jag drog av mig mina skor och gick upp på mitt rum. Snabbt gjorde jag klart mina läxor och ringde sedan Anna. Efter 3 signaler svarade hon.

”Aaa, det är Anna?”
”Hej, det är jag Lisa. Vill du hitta på något?
”Jo visst, som vad?”

Jag funderade en kort stund men frågade sedan om vi inte kunde dra ner på stan.

”Okej, jag kommer över till dig om 15 minuter”, sa hon och vi la sedan på luren.

Jag kollade ner på mina kläder och kände för att byta till något annat så jag rotade i garderoben efter något och hittade tillslut en röd V-ringad tröja och ett par jeans som jag satte på mig. Såret var nu inlindat och jag tog på mig en svart kofta över så att det inte skulle synas. Jag skyndade mig snabbt ner för trappan och skrev en lapp till morsan om att jag skulle till stan. Efter en stund plingade det på dörren och jag gick för att öppna.
”Hej gumman”, sa hon och kramade om mig. Jag kramade tillbaka henne och granskade sedan hennes hår.
”Du har färgat det”, utbrast jag och tog tag i ett hårstrå. Det hade varit blont förut men nu låg det nästan chokladbruna håret platt mot ryggen.
”Tycker du det blev fint?”, frågade hon och studerade sitt hår.
”Ja, det blev jätte fint”, svarade jag samtidigt som jag tog på mig ett par högklackade skor och vi begav oss mot busshållsplatsen. Vi satte oss ner på bänken medans vi väntade..
Anna tog upp ett paket med cigaretter och tog en.
”Vill du ha?”, frågade hon och jag tog emot en.
”schysst”, sa jag och tände den. ”Ska du ha något speciellt i stan då?”, frågade jag och tog ett bloss.
”Ne, tror inte det, själv då?”
”Jag behöver egentligen inte en kjol till men jag vill ha en till så vi får väll se ifall jag hittar någon”, svarade jag och såg bussen närma sig. Vi fimpade cigaretterna och klev ombord på bussen. Efter 20 minuter var vi framme och vi började gå omkring i massa olika affärer. Jag hittade ganska mycket och eftersom inte pengar va något problem för mig så hade jag efter bara fem affärer tre påsare med nya kläder.
”kan vi inte gå och fika någonstans?”, frågade Anna och jag höll med. Vi hittade ett mysigt café, gick in och beställde varsin macka och Cola. Sedan gick vi och satte oss vid ett ledigt bord.
”Asså vad fan va det med Tove i dag? Hon är ju helt rubbad.” Jag ryckte på axlarna.
”Har ingen jävla aning, hon är alltid sådan mot mig”, svarade jag och bet en tugga av min macka.
”Jag lovar, det är för att hon vet att du är mycket populärare en henne och det kan hon inte hantera. Och det hon snacka om i går, lixom ofta?” Jag sa inget och nickade bara instämmande. Hade fortfarande inte listat ut hur hon fått reda på sanningen.
Efter en stund hade vi käkat färdigt och vi lämnade caféet.
”Jag vill kolla en grej i bokhandeln”, sa Anna och jag började protestera ljudligt.
”Nej, usch orka, fan jag hatar böcker.”
”Men gå till Zara så länge då och så kommer jag när jag är klar”, föreslog hon och jag begav mig iväg själv. Zara låg en bit bort så jag började promenera i rätt riktning.
”Inte så bråttom Lisa.” sa en röst och jag vände mig tvärt om.
”Vad fan vill du mig Tove”, suckade jag och kollade irriterat på henne.
”Asså, sluta vara så uppkäftig.”
”Är det jag som är uppkäftig?”, frågade jag sarkastiskt. ”Det är inte jag som hänger efter någon hela dagarna för att försöka få uppmärksamhet.”
”Och det är inte jag som blir slagen av min morsa”, kontrade hon och jag stirrade på henne med en arg blick.
”Du bara hittar på hela tiden, vad fan vet du om mitt liv egentligen? Du gör allt för att bli mer populär än mig, det är bara att inse Tove du kommer aldrig att lyckas”, sa jag och vände på klacken. En kall spetts i ryggen fick mig att genast stanna.
”För sök inte ens, då är du död”, sa Tove och tog tag i min arm.
”Varför gör du så här?”, väste jag och försökte hålla mig lugn. Jag visste att Tove mycket väl skulle kunna göra verklighet av sitt hot.
”Jag tänker visa världen att du inte är den självmalliga bitchen som du utgör dig för att vara”, svarade hon och ledde mig bort från alla butikerna och jag kände hur en kall våg av skräck sköljde över mig. Hon gick bakom mig med kniven hårt pressad mot min rygg och vi närmade oss det stället där våldtäcksmännen senast hittat mig. När sanningen gick upp för mig vände jag mig så snabbt att kniven rispade upp både tröjan och linnet.
”Det var du”, sa jag och stirrade shockat på henne. ”Det var du som sa till killarna att våldta mig.”
”så du börjar fatta nu. Ja, det var jag som sa till dom att våldta dig, hon log elakt. Fast det klart jag betalar dom för vad dom gör, ingen vill ju egentligen ha något med dig att göra, inte ens jag.”
”Erik, hon är din.” Hon puttade till mig och Erik tog tag i mig. Han låste fast mina armar så att jag inte kunde göra något.
”Vi ses.” Tove började gå därifrån.
”Varför!”, skrek jag och han stannade.
”Det sa jag ju förut”, sa hon och himlade med ögonen. ”Jag ska visa världen att du inte är den du utger dig att vara. Plus att jag får betalt för det.
Jag spärrade upp ögonen. ’så då var det inte hon som låg bakom allt egentligen’, tänkte jag innan Erik vände mig om och drog bort mig mot ett annat håll.
Dom förde mig till en bil och Erik knuffade in mig i baksätet medans de andra killarna satte sig bredvid så att jag inte skulle kunna rymma. Jag noterade att Markus satt i framsätet och han kollade stint framför sig som om han inte märkte att jag fanns där. ’Vem fan var det som låg bakom allt?’, mina tankar snurrade omkring i huvudet och jag undrade vad morsan skulle göra när jag inte var hemma i tid.
Vi fortsatte åka ett tag till men sedan stannade vi och en kille som jag inte förut sätt öppnade bildörren med ett ryck.
”Ut med dig”, sa han och grep hårdhänt tag i min arm. Ett stort gammalt hus, som troligen skulle kunna rasa vilken sekund som helst, bredde ut sig framför mig och killen knuffade mig i riktning mot det. Han ledde mig in i huset och ner för en lång trappa, En tjock dörr av metall visade sig och jag förstod att den nyss hade sats dit eftersom gångjärnen inte var rostiga som alla de andra i huset. Killen öppnade dörren och puttade in mig. Jag föll ner på marken men orkade inte resa mig upp igen. Dörren bakom mig smällde igen och jag hörde hur en nyckel vreds om.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

virroj - 25 apr 09 - 23:01- Betyg: