3 bokstäver - KÄR [23] |
Först vill jag bara säg förlåt för att det dröjt. men jag har verkligen inte haft tid. Hade ju lov den här veckan och det är inte en enda dag som jag varit hemma i lugn och ro efter 22.00 på kvällen, så jag hoppas ni förlåter mig! Nu drar vanlig skolvecka igång och då kommer jag ha mer tid! Så ja, nu ska jag inte tjata mer. Glöm inte att besöka min blogg, och hoppas ni gillar den här delen! kram kram
Jeremy
Hon såg inte att jag stod där. Tack gode gud för det. Men jag såg henne. Jag stod halv vägs upp i en av trapporna längst ner i korridoren. Det var stimmigt av prat, musik och fotsteg som blandades i det vanliga morgonsorlet. Jag var på väg till lektionen. Intalade mig själv att jag skulle stå ut med att se Johanna idag. Försökte intala mig själv att hon nog inte tagit åt sig så mycket, och att jag kanske inte gjort så fel ändå. Men jag visste ju att jag hade gjort det. Innerst inne visste jag att jag sårat henne, så som jag sårat Sofia. Men det var ju lite Johannas fel, var det inte det? Jag ville så gärna tänka så. Att det kanske var lite lite hennes fel. Men varje gång sa en liten ljus röst inom mig att jag gjort lika fel. Att det var lika mycket mitt fel. Och fortfarande slingrade sig oroligheten runt i mig, för vad hade egentligen hänt? Jag hade bara några få steg kvar upp till lektions salen, såg att dörren stod öppen med att ingen ännu var där. Så plötsligt blev det tyst. På ett fåtal sekunder var det som att varenda människa i hela byggnaden lagt sig ner och dött, som att jag plötsligt fått ett allvarligt fel på öronen och tappat hörseln helt, som att världen stannat. Jag backade några steg för att kunna se ut över korridoren som alldeles nyss varit en blandning av toner som studsade mellan väggarna och knappt gick att urskilja. Det blev tomt inom mig när jag insåg att alla just vänt sina blickar mot en enda punkt. Att alla stannat och verkade granska en enda person från topp till tå. Jag tog ett fast grepp kring det kalla trappräcket och hukade mig ner.
Johanna. Johanna i en vinterjacka som såg något för tunn ut, håret uppsatt i en slarvig knut och med böjd rygg. Johanna med skor som såg ut att blivit blöta, Johanna som just upptäckt att det var ovanligt tyst. Johanna som stod med ryggen mot mig. Johanna som faktiskt, precis som jag höll på att inse att det var hon som skapat tystnaden. Mina fingrar darrade. Kunde det verkligen vara så? Att alla tystnat på grund av henne? Tiden verkade släpa sig fram. Nästan som att den stannat. Det låg något främmande i luften. En spänning man borde kunnat ta på. Frågor utan svar. Alla verkade vänta på något. Men alla var tysta, ingen sa ett ljud. Ingen av de som gapade av förvåning stängde ens sina munnar. Det gick rysningar genom hela mig. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Kanske borde jag ha gjort något men min kropp var i chocktillstånd och jag kunde inte röra mig en millimeter. Inte tänka klart. Tystnaden fyllde mig från topp till tå. Drog genom mig som en kall, ond vind. För det var ingen bra stämning som just fyllt varje millimeter av den nedklottraqde, dunkla högstadiekorridoren. Ingen hade någonsin kunnat ana att det faktiskt befann sig närmare hundra elever i korridoren, för det fanns inte ett ljud att höra. Det låg en vrede i luften. Jag kunde inte förstå över vad. Hade Johanna gjort något? Mina tankar var inte klara. Tystnaden kröp så nära, hoppade på mig från alla håll. Ingen rörde sig. Alla verkade ha fastnat i golvet. Alla väntade. Väntade och väntade men ingen verkade veta på vad. Jag kände hur alla förvirrade tankar bara snurrade ihop sig i min hjärna. Jag frös. Utan att veta varför, men det var plötsligt kallt. Kallt och tyst. Alla verkade veta vad det här handlade om förutom jag.
Så hörde jag steg komma närmre. I vanliga fall hade man aldrig kunnat urskilja en enda persons steg mot det kalla betong golvet. Det hade dränkts bland så många fler. Men de här stegen verkade eka och dåna ofattbart högt. Alla vände vi på våra huvuden och såg med spänning efter vem som närmade sig. Alla såg vi samtidigt att det var Malin. För en sekund kunde jag se Johannas ansikte. Hennes ögon var som vidöppna dörrar in till en känslostorm. Jag kunde läsa henne som en öppen bok. Jag hann se all ord och lagra dem inom mig på en hundradels sekund. Jag kunde se förtvivlan, förvåning, undran, uppgivenhet. Men jag kunde också se ett ljus som tändes då Malin plötsligt dök upp. En lättnad. Något att greppa efter. Allt som verkade rymmas i Johanna fanns plötsligt också i mig. Och de där ögonen borrade sig in i min näthinna och var plötsligt det enda jag kunde se. Det enda jag kunde tänka på. Men så såg jag Malin bara gå förbi. Hur hon ökade takten, böjde huvudet och gömde sig under hårsvallet som föll ner över hennes böjda axlar. Jag kunde känna hur Johanna sjönk mot marken i en faslig fart.
Jag knöt mina händer hårdare kring det kalla räcket. Malin gick. Malin gick förbi. Jag blinkade flera gånger, men sanningen var där precis framför mig. Malin hade just lämnat sin allra bästa vän. Hur mycket jag blinkade var det hon som försvann där. Det var hon som just dödat det som skulle föreställa hennes bästa vän. Så skar plötsligt en gäll röst genom allt det tomma. Jag blev skrämd och hoppade till. Hade nästan glömt att ord existerade.
- Där är hon ju, vår älskade lilla hora. Hej, Johanna. Orden träffade mig som pilar. Det var Yacmina.
Då insåg jag att allt det här var mitt fel.
Och när jag såg på Johanna som stod där nere, mitt i folk klungan. Mitt bland alla de som just haft vett att stänga sina munnar och nu med avsmak drog sig undan ville jag bara dö. Jag tappade mitt grepp om räcket.
Hur kunde det bli så fel?
Johanna
Jag gick till mitt skåp. Försökte fokusera på att få fötterna att gå. Såg ner mot de våta skorna då de mötte det grå smutsiga betongolvet. Jag var fylld av något som inte var gråt, inte ilska, inte hat, inte uppgivenhet och inte besvikelse. Eller kanske var det alltihopa. Kanske var det en blandning av alldeles för mycket känslor, kanske kände man sig bara tom och död när allt krockade. Jag hade aldrig känt så förut. Jag hade aldrig känt hur blickar kan bränna hål i huden och fortsätta in till en bit av sig själv som man inte visste fanns.
Jag kunde inte känna tiden gå, för allt hade stannat på något vis. Och när jag gick förbi folk tvingade jag mig själv att inte titta på dem. Jag visste att de stirrade ut mig, jag kunde känna deras blickar överallt. Men jag hade ett litet mål. Jag skulle ta mig till ett skåp. Det var nästan som att sväva fram till det, jag kände mig nog mest som ett känslolöst spöke. Jag vet faktiskt inte. För allt var bort kopplat då. Avstängt, för annars hade jag nog kraschat. Rätt in i väggen och gått i tusen bitar.
Men tillslut stod jag där, vid skåpet och fumlade efter nycklarna. Slog upp skåpluckan och försökte att glömma att Malin alltid stått brevid mig. Öppnat sitt eget skåp. Hennes röst susade i mitt huvud. Hon brukade alltid fråga vilken lektion vi hade. Och jag brukade alltid titta efter på schemat som satt fast tejpat på insidan av mitt skåp. Fast jag egentligen visste så var jag alltid tvungen att dubbelkolla. Malin brukade alltid kommentera det. Sucka, men samtidigt le och fråga mig varför jag alltid var tvungen att vara så säker. Varför det inte räckte med att lita på det jag faktiskt visste. Ibland kastade hon retsamt ett sudd i huvudet på mig innan jag svarade henne. Efter att ha kollat, så som jag alltid gjorde. Jag hade alltid dubbelkollat, vad det än handlade om. Bara för att vara säker. Bara för att undvika till hundra procent att göra fel. Var hade den Johanna tagit vägen? Hon som suttit här för bara lite mer än en vecka sedan?
Jag tittade efter nu med. Drog handen över den gamla skrynkliga lappen. SO. Jag drog ut böckerna. Blundade ett ögonblick och försökte skjuta undan Malins röst från mitt huvud.
Jag kunde klara mig själv. Jag hade alltid kunnat stå på mina egna ben och jag skulle göra det nu med.
Jag stängde skåpet. Började gå mot lektionen. Började gå tillbaka fast vägen kändes oändlig. Folk stirrade. Viskade och skrek. Men jag skulle inte bry mig. Jag intalade mig själv att inte låta deras röster påverka mig. Men visst kändes det. Visst nådde det mig lite ändå. Fast jag stängt av för att kunna behålla fokus och inte gå under. För att ta mig igenom dagen.
Jag kunde inte se Jeremy. Visste inte om jag ville se honom. Jag borde inte vilja det. Jag började undra om han kanske inte skulle komma, men då jag öppnade klassrumsdörren insåg jag att han satt där.
Alla vände sig om och stirrade på mig, innan de snabbt rätade på mig. Bestämde sig återigen för att jag bara var luft.
Och jag satte mig allra längst bak. Ann-Sofie, vår mentor, såg för ett ögonblick förvånad ut, men petade sedan tillbaka glasögonen som glidit ner en aning och startade lektionen.
Jag skulle fixa det.
När jag kom hem igen var jag utmattad. Det var tyst och stilla i huset. Jag slängde väskan i golvet. Försökte stå rakt men det tysta huset blev för mycket. Jag sjönk på riktigt ner mot väggen och la mig på golvet. Tårarna strömmade ner och allt var svart. Det var bara svart och jag minns inte vad som hände.
Bara att jag just fick syn på en burk tabletter som stod precis tillräckligt nära för att jag skulle kunna sträcka ut handen och ta den.
Och att jag gjorde det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jagkanintegunga - 21 mar 09 - 14:52- Betyg:  | | Du är underbart bra<3 gråter fortfarande:) | | DracoLove - 5 mar 09 - 07:25- Betyg: | Håller med de andra, den här novellen är verkligen jättebra, den borde bli en bok !! ^^
Och förresten, döda inte Johanna.
// Polly | | woops - 3 mar 09 - 20:40 | wow
väldigt bra :) | | JessicaKarlsson - 2 mar 09 - 11:46- Betyg: | meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh, du kan inte sluta så :O
de är otroligt bra ;D
meeeeeejla :)) | | NotJoyJustSorrow - 1 mar 09 - 23:28- Betyg: | | Otroligt bra!! mejla när nästa del kommer :D | | Miccq - 1 mar 09 - 22:16 | | helt super. mer mer mer mer :D herregud | | MoRoTpOwEr - 1 mar 09 - 22:10- Betyg: | | FAN VAD BRA MEN SOM ALLA andra meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer !:PP men aja jätte bra vill vill veta vad som händer next | | tjoh - 1 mar 09 - 21:50- Betyg: | så bra! :D
jag blev jätteglad över att ett nytt kapitel kommit ut :D hoppas att nästa del kommer snart :D och du.. våga inte döda henne! :O jag tycker verkligen inte hon ska dö, så pleeeease dont ! ;( (A)
mejla när nästa del kommer ut as always så blir jag glad! :D <4 | | Niz0 - 1 mar 09 - 19:09- Betyg: | | Superbra! Vill bara ha mer :) Mejla nästa? | | Sarisens - 1 mar 09 - 18:52- Betyg: | | mejla nääästa | | LouizeNyman - 1 mar 09 - 17:39- Betyg: | | Hallå?? Nu får du ta och Skriva slutet jäklit fort!! :p | | LouizeNyman - 1 mar 09 - 17:35- Betyg: | | Hallå?? Nu får du ta och Skriva slutet jäklit fort!! :p | | Beea96 - 1 mar 09 - 16:26- Betyg: | | o shit va bra!!spännande maha. mejla gärna :] |
|
|
|
