VÄRM MIG |
Det var en vacker dag. Den omtyckta farbrorn stod på andra sidan häcken och var på väg att ta livet av några torra grenar. Det var en vacker dag.
Flickan stod på pallen som var lutad mot trädstammen med en alldeles för stor korg i famnen och försökte att nå upp till dom finaste löven.
Det var en sval höst dag och allt var precis som förr, precis när löven börjar falla.
Ändå stod flickan på den lilla pallen och försökte nå upp till dom löven som satt högst upp.
En envis flicka.
Farbrorn på andra sidan häcken la märke till flickan och hojtade till.
Plockar du äpplen? Sa farbrorn med en dalmasdialekt.
Flickan log och fortsatte att dra loss dom stora löven från trädet.
Plockar du äpplen? Upprepade farbrorn.
Flickan hoppade ner från pallen och landade smidigt på sina ben.
Jag plockar löv som jag ska ge till farfar. Sa flickan sjungandes och nynnade på en melodi.
Det var en vacker dag.
Flickan satte sig ner på det långa gräset bredvid den vänliga farbrorn och började sortera ut löven på marken.
Ska du verkligen skräpa ner här? Frågade farbrorn.
Flickan svarade inte och fortsatte kolla ner på sina stora löv.
Så.. Vill du se mina kossor? Undrade farbrorn och la till en hostning mot slutet.
Flickan sken upp och hoppade fram på sina solbruna ben. Farbrorn tog flickan snabbt i handen och lede henne mot ladan.
Utanför den stora rödrostiga dörren stannade flickan upp och blundade. Hon försökte minnas, det här hade hänt förr.
Kom nu. Farbrorn log mot flickan och genast kände hon sig mycket säkrare.
Flickan kisade mot solstrålarna som sipprade in genom taks gliporna. Flickan klättrade upp mot dom höga hö kullarna.
Vart.. vart är dom? Sa flickan med en ängslig röst och vände sig hastigt om.
Nu ska du bara vara helt tyst. Farbrorn visade tydligt med pekfingret tryckt mot sin mun.
Hängselbyxorna hängde nere vid knävecken och ett stort leende brede ut sig på läpparna.
Flickan drog ett djupt andetag och slöt sina ögon så hårt hon kunde. Det här hade hänt förut, men den här gången hade hon hoppats på att kossorna skulle dyka upp.
Farbrorn tog tag om hennes smala midja och la hennes nu nakna kropp försiktigt mot höet och följde med.
Flickan blev skräckslagen när farbrorns tunga flåss upprepades gång på gång, trängde in genom örat och sköt trumhinnan. PANG. Flickan knep igen sina ögon för att slippa känna smärtan. Bet sig själv i läppen, men endast kände doften av blod i munnen.
Flickan drog huvudet i snabba rörelser fram och tillbaka. Nu hade farbrorn tagit flickans envishet och tillit för resten av hennes liv.
Nu ville hon inte längre.
jag vill inte mer, jag vill inte mer.
Upprepade hon som en viskning för sig själv med en klump i halsen. Flickan slog huvudet hårt åt sidan och kollade upp mot glipan som satt längst in i hörnet. En tår rullade sakta ner för flickans rosröda kind.
Flickan kände ingen smärta längre. När man uppnått den starkaste smärtan känner man tillslut ingenting.
Jag vill dig inget ont. Sa den snälla farbrorn. Jag vill bara värma dig.
Flickan låg helt stilla och stirrade in i tomma intet. Hon stängde av omvärlden.
Flickan ville inte se, ville inte höra.
Flickan kände farbrorns vassa skäggstubb dra hårt mot flickans lena hals.
Farbrorn viskade någonting i hennes öra som hon inte kunde höra. När farbrorn var klar kysste han henne lätt på pannan, drog upp sina band på dom slitna arbetsbyxorna.
En obehaglig känsla spred sig i ladan när farbrorn gick ut och stängde den stora rödrostiga dörren bakom sig. Flickan kunde inte förstå, inte förstå sig på sina känslor.
Flickan kände ändå en viss lättnad. Det här hade hänt förut.
Utan en rörelse låg hon kvar mot det stickiga höet, kände hur håret reste sig av det kalla betong golvet som trängde igenom.
Bar om kroppen och ett barndoms minne förstört. Flickan kände krampen som rörde sig mot ögonlocken.
Tårarna strömmade ner på det ansiktet som inte gav ett enda uttryck ifrån sig. Flickan kände den kärlek hon fått, så som den snälla farbrorn talat om för henne. Men kärlek bör man aldrig tala om, bara uppleva.
För att vinna över ångesten använde hon sig av föremål som kunde övervinna den psykiska smärtan.
I alla fall för en stund. En kort sekund.
Den metoden bestämde sig flickan för att använda tills smärtan gett sig av.
Men värma flickan ska farbrorn aldrig få göra igen.
Det var en sval höstdag, men den här gången var ingenting som förr.
Det var en vacker dag. Smärtan försvann aldrig.
Novell Av Odinne Lindqvist
|
|
|
|
