På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Våldtagen [del 4 & del 5]

Så, här kommer del 4 & 5 komentera och skriv mejla mig ifall du vill jag ska mejla när del 8 kommer

Del 4

Tystnaden mötte mig och jag gick långsamt in i vardagsrummet. Utan förvarning steg mamma fram bakom mig och tog tag i mina armar. Jag försökte slita mig loss men hon höll fast mig så hårt att jag tillslut var tvungen att ge upp.
”Fan, släpp mig”, sa jag medans paniken steg.
”Inte en chans”, svarade hon och puttade mig framåt mot mitt rum.
”Snälla mamma”, sa jag och försökte streta emot.
”försent. Du visste vad konsekvenserna skulle bli om du sprang iväg.” Hon knuffade in mig i mitt rum och stängde dörren. Jag kröp ihop i hörnet av mitt rum och väntade. ”Trodde du verkligen att du skulle kunna komma undan?”, frågade hon hånfullt och tog hotfullt några steg närmare. ”Snälla mamma, låt mig få slippa”, bad jag och rösten skar sig i slutet.
”Om du hade gjort som jag sagt till dig så hade jag inte behövt slå dig nu”, sa hon och jag kunde höra vreden i hennes röst. Hon grep tag i min och slog till mig över kinden med en knytnäve. Jag försökte komma så långt bort från henne som möjligt men hon tog ett fastare tag om min arm och jag kunde inte röra mig. Hon slog mig igen och jag kände blodsmak i munnen.
”Snälla!”, skrek jag. Hon släppte mig och jag sjönk ner på knä.
”Försent”, sa hon och slog mig i magen med foten. Mamma hade en tendens att alltid gå omkring med klackskor, även inomhus så jag fick hennes sko i magen och vek mig dubbel av smärta. Ilska lyste i hennes ögon. Hon vände sig plötsligt om och gick ut från mitt rum. Jag var förvånad att det var över så snabbt och kravlade mig försiktigt upp i sängen. Men efter bara en liten stund öppnades dörren och mamma stod med en stång i handen. Det såg ut att vara ett mikrofonstativ men jag hade ingen aning om hur hon fått tag på det. Det var av stål såg jag men just nu brydde jag mig inte. Jag flämtade ofrivilligt till och skräcken lyste i mina ögon.
Det såg ut som mamma märkte det och hon log elakt.
”Jag gör vad som helst, bara du inte slår mig”, vädjade jag i panik.
”Det skulle jag godtagit om du inte sprungit iväg förut”, sa hon och tog ett steg närmare. Hon ryckte tag i mig och tvingade mig att ställa mig upp.
”Vänd dig om”, sa hon och knuffade till mig. Jag hade inget annat val än att göra som hon sa. Röret träffade mig hårt på ryggen och jag bet ihop tänderna. Hon slog mig igen men jag lät bli att skrika för jag visste att det bara skulle göra saken värre. Hon slog mig om och om igen och tillslut så kunde jag inte stå emot. Jag skrek. Hon slog mig igen och jag ramlade ihop på golvet. Jag kunde känna hur röret hade slått hål på min hud och blodet rann långsamt ner för mig rygg. Hon fortsatte slå tills jag inte kände någon smärta och det svartnade framför mina ögon.

Långsamt återfick jag medvetandet och jag öppnade ögonen. Men med medvetandet kom också smärtan tillbaka och jag kröp ihop i fosterställning, vilket ledde till att de redan ömma såren gjorde ännu mer ont. Långsamt rörde jag försiktigt vid min rygg, den var kladdig av blod.
försiktigt försökte jag resa mig upp men smärtan tillät mig inte och jag sjönk tillbaka ner på golvet. Jag tog tag i en stol som stod bredvid mig och hävde mig upp på knä. På ostadiga ben reste jag mig men vinglade till så att jag var tvungen att ta tag i väggen för att hålla mig kvar på fötter. Stapplandes och med handen på väggen gick jag till badrummet. Ryggen visade sig vara ännu värre än jag trott. Överallt fanns djupa sår och såren hade börjat bli infekterade. Försiktigt tog jag fram en handuk som jag skvätte desivon på. Jag lyckades få bort det mesta av blodet och såren såg någorlunda rena ut. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum och tog på mig en tröja som satt ganska löst. Jag försökte lägga mig i sängen men såren på ryggen gjorde ont hur jag än låg så tillslut reste jag mig upp och satte mig vid fönstret.
Regndroppar föll utanför och de smattrade fenetiskt mot fönsterrutan. Länge satt jag ihopkrupen och stirrade ut i mörkret. Utanför syntes bara den svarta skogen. förr gillade jag mörkret, det var tryggt och man slapp se vad som dolde sig i skuggorna. Det var som när man var liten och så fort man blev rädd knep man ihop ögonen i tron om att det hemska skulle försvinna, man tänkte ’ Jag kan inte så monstret och då kan inte det se mig’ Men sedan våldtäkten har jag börjat tycka att mörkret blivit skrämmande.
Min klocka visade 04.05 och de röda siffrorna lyste i mörkret. Allt var lugnt i huset nu, det enda som hördes var morsans lätta snarkningar. Hon sov i rummet bredvid mitt och det var lätt att höra vad den andre gjorde. När jag var lite brukade vi ligga i varsitt rum och knacka olika melodier på väggen emellan oss, men det var då.
Jag tror inte jag sov något mer den natten men antagligen så slumrade jag till för jag vaknade av att min veckarklocka pep irriterat. Snabbt stängde jag av den och klev ur sängen. Morgonen var kall och man kände hur vintern var på väg. Minnen från gårdagen strömmade genom mitt huvud och jag kände försiktigt på ryggen. Tröjan hade klistrat fast sig i såren och jag drog försiktigt. Snabbt bet jag ihop tänderna för att inte skrika av smärta när vissa av såren gick upp igen och jag kunde känna hur blodet långsamt började sippra fram. Försiktigt, för att inte väcka mamma, tassade jag in i badrummet. De djupa såren såg rena ut men jag skvätte desivon på dom i alla fall och klev sedan in i duchen Vattnet var kallt men jag orkade inte bry mig. Efter en stund klev jag ur duschen och gick in på mitt rum igen. Jag tog på mig en kjol, nylånstrumpor under det och en polotröja som täckte alla sår sedan gick jag ner i köket och tog en macka. När klockan blev halv 9 gick jag till busshållplatsen och väntade på att bussen skulle komma och ta mig till skolan. När den väl kom klev jag på och satte mig längst bak. Efter 2 hållplatser klev Anna på bussen och satte sig bredvid mig.
”Hej Lisa, allt bra eller?”, frågade hon och tog fram ett läppglans ut väskan.
”Det är okej, själv?”, frågade jag.
”Jo, det är väl bra. Har du hört att Karin är ihop med Pontus igen?”
”Ja, visst är det sjukt”, utbrast jag. Karin och Pontus gjorde slut och blev tillsammans hela tiden. Ena veckan var de tillsammans och andra veckan hade de gjort slut igen.
Tillslut var vi framme vid skolan och genast när jag klev av bussen kom mina kompisar fram och kramade mig. Jag stack in naglarna i handflatorna och kämpade med att inte ge ifrån mig något ljud när deras armar pressades mot mina sår. När alla hade hälsat på mig så gick vi tillsammans in i byggnaden och mot den första lektionen.

Del 5

”Vad har du gjort i helgen då?”
Jag kollade upp från min tallrik där orörd köttfärssås låg. Elin satt mittemot mig och hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut.
”Inte, mycket förutom att gå på Johns fest såklart, visst var det bra?”
”Jaa, det var hur coolt som helst”, utbrast hon. De andra började snacka om festen men jag orkade inte delta. Minnen från den senaste veckan spolades upp och jag fick en så otrolig lust att bara strunta i resten av skoldagen.
”Vad är det med dig egentligen? Du brukar inte vara så tyst”, sa Anna och kollade på mig.
”det är inget med mig, kunde inte sova i natt så är bara lite trött”, sa jag och viftade bort kommande frågor med en gest.
Jag kollade på klockan och insåg att vi började snart så jag reste mig upp för att gå. En knuff i sidan fick mig att grimaserade av smärta.
”Jasså, är du för fin för att sitta med oss andra eller?”, Toves röst kom precis bakom mig.
Jag vände mig om och mötte hennes blick. Tove var den tjej som hade mest problem med att jag var den populäraste i skolan medans hon inte var det.
”Ja, för fin för att sitta med dig i all fall”, svarade jag och killarna vid bordet skrattade.
”Det är i alla fall inte jag som blir slagen av min morsa”, svarade hon och gav mig en överlägsen blick. Killarna kollade på mig men jag noterade det knappt.
Jag stod alldels förstenad och stirrade efter henne. ’Hur fan visste hon det?’ tänkte jag men för att inte visa något skakade jag på huvudet och gick därifrån med så säkra steg som möjligt. I ögonvrån såg jag hur Tobias tittade på mig med outgrundlig blick, innan jag vände bort mitt huvud.

Kanske inbillade jag mig alla blickar av de människor som jag passerade i skolkorridoren. Men för ett ögonblick kändes det som om alla blickar vändes mot mig och röster skrek högt ”Hon blir slagen av sin morsa!”. Jag sprang ut från skolbyggnaden och fortsatte bort till den lilla lekplatsen en bit bort. ”Hon blir slagen av sin morsa!” Jag sjönk förtvivlat ner i sanden och tårarna trillade sakta ner för mina kinder. Hela tiden skrek rösten ”Hon blir slagen av sin morsa!”. ’Sluta’, tänkte jag men rösterna fortsatte ”Hon blir slagen av sin morsa, Hon blir slagen av sin morsa!”.
”Sluta!”, skrek jag högt och slet förtvivlat i mitt hår. De barn som fortfarande var kvar på lekplatsen tittade på mig och gick därifrån med skrämda blickar.
En hand dök plötsligt upp och Tobbe stod med ett bekymrat uttryck i ansiktet. Jag torkade förläget bort tårarna men tog hans hand och ställde mig upp.
”vad har hänt Lisa?” Jag vågade inte möta hans blick i tron att han skulle kunna se rakt igenom min skäl.
”Inget Tobbe”, mumlade jag och började gå därifrån. Han tog tag i min hand och drog mig tillbaka.
”Du måste sluta försöka slingra dig undan, det kommer inte hjälpa dig”, sa han men jag vågade ändå inte kolla honom i ögonen.
”Ingen kan hjälpa mig Tobbe, allt kommer bara bli värre då”, sa jag och lyfte försiktigt huvudet för att se på honom. Tobbes bruna ögon mötte mina och jag kunde inte längre titta bort, hur mycket jag än ville.
”Berätta för mig”, sa han och kollade intensivt på mig.
”Jag kan inte, jag vill inte att du ska bli indragen”, försökte jag men jag visste redan när jag sa det att han inte tänka släppa saken hur mycket jag än försökte.
”Jag är redan inblandad. Det blev jag när jag hittade dig våldtagen i parken.” Jag blundade hårt och tårarna brände bakom ögonlocken. ”Förlåt, det var inte meningen att ta upp det igen, men jag vill hjälpa dig”, sa han och strök mig försiktigt över kinden.
”Det är sant.”
”Va? Vad menar du med det?” han tittade oförstående på mig.
”Det är sant som Tove sa, min morsa slår mig.” Det var allt jag sa innan jag slet mig loss ur hans grepp och började springa hemåt.
Jag stannade efter en stund för att hämta andan. Plötsligt drog någon in mig bland buskarna och en kall hand slöts för min mun.
”Nu är du jävligt tyst”, sa en röst och jag stelnade till och kände hur paniken tog tag i mig. De drog med mig till en bakgård där folk inte gick så ofta eftersom den leder till en återvändsgränd.
”Jag sa ju att vi skulle ses igen”, sa en av killarna och jag kände mycket väl igen honom från förra gången.
De puttade in mig mot gränden och ställde sig så att jag omöjligt skulle kunna springa därifrån. Jag tryckte mig mot väggen och försökte stå så stadigt som möjligt men jag gissar att om jag inte hade haft väggen där skulle jag ramlat ihop på marken.
”Snälla, låt mig vara”, sa jag och hörde själv hur patetisk min röst lät. Än en gång märkta jag att en av killarna höll sig lite i bakgrunden. Jag tittade på honom och efter en kollade han tillbaka på mig. Jag såg i hans blick att han inte gillade det dom gjorde men var för feg för att säga något. Min blick lämnade hans och jag tittade mig omkring.
”varför gör ni såhär?” Min röst var väldigt svag och jag tvivlade på att de över huvud taget hörde mig. De log elakt mot mig och närmade sig som stora hotfulla skuggor. En av killarna tog upp en kniv och höll den framför sig. En annan av killarna sprang fram och tog tag i mina armar och höll mig fast. Jag försökte slita mig loss men det var som att försöka rasera ett berg genom att endast blåsa på det.
De hjälptes åt att ta av mig min tröja och killen med kniven ställde sig precis framför mig. Han kollade ner på min överkropp och noterade alla sår jag hade sedan morsan slagit mig. Hans blick stannade vid mina bröst. Korset som jag fått från vårt förra möte var nu en sårskorpa. Han tog kniven och skar sedan upp det igen. Jag kved men ville inte ge honom det nöjet att skrika. Blodet rann och killen skvätte någon vätska på en trasa. Han pressade den mot såret och smärtan fyllde mig. Jag kunde inte längre behålla min självkontroll utan skrek av smärta. Såret brände och när jag tittade ner såg jag att huden började frätas.
Jag kollade förtvivlat på gruppen med killar och blicken stannade på honom som höll sig lite i utkanten.
”Snälla!”, skrek jag och killen pressade den smutsiga trasan ännu hårdare mot såret. ”Snälla, hjälp mig!”, bönade jag och tårarna rann snabbt ner för kinderna. Han kollade på mig med skräck i blicken.
”Det räcker Erik.” Han kom fram och drog bort hans hand. Killen, Erik som han hette, släppte och jag föll ihop på marken. Blodet rann ner på marken och jag kunde känna hur det höll på att svartna framför ögonen.
Han som tydligen hette Erik gav honom som hjälpe mig en mordisk blick.
”Passa dig så att jag inte göra samma sak på dig Markus”, sa han och vände på klacken. De andra följde efter honom men Markus som killen hette stannade och tittade på mig. Jag kämpade för att hålla mig kvar vid medvetandet och jag kunde känna hur han försiktigt strök bort tårarna med sin hand. Sedan reste han sig och gick med nerböjt huvud därifrån. Smärtan brände men jag orkade inte bry mig. Det svartnade för ögonen och jag gled iväg från medvetandet.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

ifIenduphappy - 28 dec 09 - 10:20

Braigt :)

virroj - 25 apr 09 - 22:52

Åhhh guud ,
det finns verkligen sånnna som är gjorda för att skriva .
Du är en ut av dom!!!!
Det är hur bra som helst ,
jag är helt fast .
<3

Sansan - 21 mar 09 - 09:23- Betyg: