enimsay |
Enimsay – ensam och lämnad
- Hej, jag söker Aira
- Ok hon finns i säng 42 i rummet till vänster.
- Tack
Jag gick långsamt fram till sängen där hon låg. De hade lagt henne där. Det sägs att det var olyckssängen. Hon hade blivit så blek och liten.
Det var mamma som låg där. Hennes vackra isblå ögon såg på mej. Jag kände hennes hand på min kind. Hon var den enda jag hade. Pappa har varit död sen länge och nu låg hon här i sjukhussängen. Mamma var en av de drabbade. En av de koleradrabbade. Helt plötsligt såg jag hennes ögon, de tittade inte längre, hon blundade. Handen som alldeles nyss rört vid min kind hängde livlöst över sängkanten. Jag sa hennes namn några gånger. Jag fick inget svar. Jag sa det lite högre, inget svar då heller. Jag ruskade om henne. Hon vaknade inte. Jag kände hjärtat slå snabbare och snabbare. Tårarna började rinna, jag anade det värsta. Jag sprang ut i korridoren. Jag fick tag på en sjuksköterska, hon följde mej in. Men när vi kom fram sa sjukstöterskan bara:
- Beklagar, hon är död.
Jag hörde inte ens hela meningen innan jag hade sprungit därifrån.
Nu var jag uppe på sjukhusvinden. Jag gick och satte mej längst in i hörnet. Det luktade unket. Lukten stack i näsan. Men jag kunde inte släppa tanken på att mamma var död. Jag kunde höra rösterna från undervåningen. Jag satt och funderade på om det var mitt fel att mamma dog. Om jag hade varit snabbare att hämta hjälp kanske hon överlevt. Eller var det sjuksköterskans fel? Hon gjorde ju ingenting. Hon bara stod där. Hursomhelst skulle det inte få tillbaka henne. ”Hon är död”, de orden skulle aldrig släppa mej. Jag lämnade aldrig vinden. Men ibland kom det någon och försökte få ner mej eller ge mej mat.
Ett halvt år senare
Nu är jag ensam. Ensam och lämnad. De har bommat igen sjukhuset. Koleran är över. När alla skulle lämna sjukhuset fick alla vuxna välja ett föräldralöst barn att ta med sig hem. Ingen valde mej. Kanske för att de andra barnen såg likadana ut. Blont lockigt hår med gröna eller bruna ögon.
Jag själv hade långt kolsvart hår med isblå ögon. Alla flickor och pojkar hade många olika kläder. Jag hade bara min vita klänning. Den hade mamma sytt. Suck. Eller så kanske de inte ville ha mej för att de trodde att jag var ett djävulsbarn eller demon. Jag hade hört några säga det bara för att jag såg annorlunda ut.
Men nu var jag ensam. För första gången sen mamma dog gick jag ner från vinden. Jag gick omkring i huset. Golvet knarrade. Jag gick till säng 42.
Egentligen ville jag inte ens tänka på den, men det var som om någon sa till mej att gå dit. Nu var jag där precis framför sängen. Jag la mej försiktigt i sängen. Jag kunde känna den underbara doften av mammas hår i den vita kudden. Jag tittade upp i det sneda taket. Usch, jag var jätte hungrig, jag hade inte ätit på nästan två veckor. Sen somnade jag. För alltid. Men en stund senare vaknade jag. I alla fall trodde jag att jag hade vaknat. Jag tittade upp i taket. Men det kändes mer annorlunda än förut. Jag var inte hungrig. Och jag kände inte längre den underbara doften av mammas hår i kudden. Och inte heller den speciella sjukhusdoften som stack i näsan.Jag frös inte heller. Det var konstigt för det var bara 10 grader i rummet. Jag satte mej upp i sängen. Jag hörde en röst i huvet. Jag kände igen den. Det var samma röst som fått mej gå till säng 42. Men den sa i alla fall:
- Nu är du en av oss, en av oss.
Rösten ekade i huvet. Det blev högre. Nu skrek rösten:
- En av oss lämnade.
Jag blev rädd och sprang därifrån. In på tjejtoaletten. Jag stod i ett hörn, jag la handen på hjärtat.
Jag hörde rösten igen. Den kom närmre och närmre. Tankarna rusade genom huvet. Men tankarna avbröts när jag kände att hjärtat inte slog. Jag såg mej i spegeln, jag hade ingen spegel bild. Det hade blivit mörkt ute. Det åskade och blixtrade. Smash boom krasch lät det. Jag kollade mej i spegeln igen. Nu stod det med blodröd text på spegeln: Gå till säng 42.
Jag ville inte egentligen gå dit men det var något som liksom drog mej dit. Det var liksom lockande på nått sätt. Jag gick dit. Framför mej i säng 42 låg jag. Jag försökte röra kroppen, men min hand åkte liksom igenom min döda kropp. Då visste jag. Jag var ett spöke, en ande.
Lamporna började blinka. Nu släktes alla utom en. Det blev mörkt. Helt mörkt.
200 år senare.
Folk började komma till ön. Det var visst en ö som lockade turister. Ön hade ett vandrarhem, en restaurang/bar, och ett seglarläger för barn. Och såklart det igenbommade kolerasjukhuset.
Många tog joggingrundor eller promenader förbi sjukhuset. Visa av dem sa att de hört en liten flicka skrika. Några andra hörde bankanden och dunkanden på de igenbommade fönsterna. Det berättades sagor om en liten flicka som en gång blev inlåst i sjukhuset. Att det var kallt, men hon frös inte. Det knarrade om golvet, men det lät som musik i hennes öron. I över hundra år har hon försökt att komma ut. När hon inte försöker, sitter hon under det enda ljus som finns. Under den blinkande lampan. Om det är sant är det bara hon som vet. Eller?
|
|
|
|
