Nindë Silverdolk - Del 021 |
Senare samma dag axlade jag min resemantel och tillsammans med en hedersvakt som Galadriel försett mig med red jag mot Vattnadal. Både Haldir och Aidien var tvungna att stanna i Lórien, för att återgå till sina tjänster inom armén, men med i eskorten fanns några soldater jag hade bekantat mig med på träningsbanan.
Tinros var en underbar häst, det insåg jag efter den första dagsetappen. Jag hade ridit många gånger innan, och jag hade erfarenhet - inskaffad på det jobbiga sättet - om hur lång tid en alv kunde klara i sadeln innan hans eller hennes bakdel tog skada.
Tinros var inte alls sådan. När jag första gången öppnade mitt sinne mot hans noterade jag genast det som Haldir kallat ”bubbligt”, och fastslog att det inte fanns något bättre ord för att beskriva det. Jag insåg också att Tinros var bra mycket klipskare än de hästar som jag tidigare ridit. Han verkade veta hur jag tänkte och tyckte och anpassade sin gång så att den orsakade oss båda minsta möjliga obehag.
Således hade jag inte ont alls efter den första dagsetappen, utan var bara litet stel i armarna och benen.
Det första som slog mig när vi kom utanför Lóriens gränser var alla flygfän som fanns i luften. Det var inte bara de trollsländor och fjärilar jag tidigare sett, utan tillsammans med fåglarna flög en myriad av olika insekter.
Lórien är en form av fristad där man tar igen sig och alla sköter sitt. Därför hade jag mycket sällan sett de fluor som glänste gröna på ett metallikt sätt, eller myggorna som tycktes plåga de omgivande djuren med sina stick.
Jag tror att det beror på mitt älvablod, eller så tycker de helt enkelt inte om mig - men jag kan inte dra mig till minnes att jag har fått ett enda myggbett i hela mitt liv.
Men det är väl jag som är litet lustig.
Färden till Vattnadal var enkel och strapatsfri, men trots det rolig. De soldater jag inte kände verkade aningen chockade över att jag varje kväll bytte till en enkel tunika och byxor, och övade med antingen dolk, svärd eller båge; men efter några dagar vande de sig.
På vägen till Imladris passerade vi genom Dimmiga Bergen, och det var första gången i mitt liv som jag kom upp i riktigt höglänt terräng.
I Lórien är ljuset liksom silvervitt, och luften är mjuk, och allt tycks ha färgerna av vitt, silver och blått. När vi kom upp i bergen förundrades jag över den klara luften som tycktes tränga ned i strupen och lungorna alldeles av sig själv. Jag kunde ibland hålla in Tinros och sitta i flera minuter och se ned över en grönskande dal där luften tycktes vara klar som kristall, och fylld med solstrålar som bara syntes om de bröt genom ett moln. Och inte bara de klart gröna och vita färgerna fick mig att vilja stanna, utan även stenens grå och bruna toner, himlens klarblå valv, och mossornas brungröna matta.
Jag vet inte om ni har märkt det, men om man är i bergen en solig dag när vinden blåser milt åt bara ett håll, då tycks luften mycket klarare än vanlig luft, och solskenet verkar flöda över ens axlar som ett tappat sidentyg. När landskapen som möter ens blick inte verkar vara av vanliga löv, träd och stenar, utan som av smaragder och rubiner och safirer.
När jag passerade Dimmiga bergen var det på sensommaren, när det precis höll på att bli höst. Många av de små dalarna var så instängda och skyddade att sommaren inte riktigt lämnat dem, och många blommor slog ut sina juvellika kronblad åt mig när jag kom.
På kvällarna kom den kända dimman krypande, men istället för att vara den tjocka, kvävande soppa som dimma ofta blir, var denna dimma lätt och flyktig, och gav världen en magisk mantel att axla och under skymningens och gryningens timmar att bära.
Och det var efter att i närmare en månad - för vi hade inte bråttom - ha färdats genom Dimmiga Bergens storslagna natur, som jag kom till Imladris.
|
|
|
|
