9. Våra förstörda liv - En trasig människa |
Kapitel 9
- Hur känns det? frågar Niko när vi kommit ut från kyrkan.
Jag torkar mina kinder frenetiskt men tårarna bara fortsätter rinna. Niko böjer sig ner och kramar mig hårt. Jag klamrar fast vid henne som ett spädbarn vid sin mamma och gråter tungt mot hennes axel.
- Åh, så ja. Det kommer att bli bra! säger Niko om och om igen men jag känner mig inte övertygad.
Efter ett tag börjar floden av tårar att sina. Jag torkar mina kinder. När jag tittar upp på Niko ser jag att hon också har gråtit. På något sätt gör det allt lite lättare.
- Vill du gå och äta någonstans? frågar Niko och smeker min rödgråtna kind.
- Det skulle vara trevligt, säger jag matt.
Efter att ha gråtit så mycket känner jag mig helt urlakad på känslor.
- Vart vill du gå, frågar Niko och börjar putta rullstolen.
Jag funderar en stund. Jag har inte velat gå utanför sjukhusområdet innan. Att möta den riktiga världen har skrämt mig ända sedan mitt uppvaknande.
- Jag vill gå till McDonalds, säger jag och vi börjar gå mot centrum.
Jag snurrar in mig själv i mina egna tankar och innan jag vet ordet av så är vi framme. Niko lyfter in mig i ett ledigt bås och går och beställer mat åt oss.
Hela lokalen är inredd i en mörkröd ton. Konst lädret i soffan är halkigt under min vindjacka och jag tar av mig den.
- Bon appetit, säger Niko och ställer ner vår mat på bordet.
- Tack, säger jag och börjar packa upp min hamburgare ur pappret.
Niko suckar och ser sig runt i restaurangen. Jag ser på henne och jag blir förvånad över hur sliten hon ser ut. Jag skäms lite över att jag inte lagt märke till det innan. Jag känner mig plötsligt väldigt egofixerad.
- Hur är det? frågar jag och tar ett stort bett i min hamburgare.
- Va? Niko ser först förvånad ut men sen ser hon skamsen ut. Som om hon av misstag blottat en sida av sig själv som hon inte ville visa.
- Jag frågade hur det var, säger jag milt och lägger ifrån mig hamburgaren igen.
- Nej, suckar hon, jag har bara haft en del familjeproblem på sistone.
- Vill du prata om det, frågar jag och tar hennes hand.
- Jag vet inte, säger hon uppgivet, det är rätt invecklat. Är du säker på att du orkar höra det?
- Självklart, säger jag och känner mig återigen som en skithög för att jag inte märkt att något varit fel tidigare.
- Okej, säger Niko och jag kan se att hon tar satts mentalt, jag kom till Sverige med min mamma när jag var sju år, det är alltså, hon tänker efter och räknar på fingrarna, arton år sedan.
Jag räknar snabbt i huvudet, det innebär att hon är tjugofem år gammal nu. Jag har flera gånger försökt gissa hur gammal hon är men jag har aldrig lyckats komma fram till något. Hon är på något sätt tidlös.
- Min pappa var ganska ner gången i missbruk och han, hon harklar sig och hennes röst börjar darra, misshandlade mig och min mamma ganska grovt.
Jag ser chokat på henne. Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig.
- När vi först kom till Sverige så beslöt migrationsverket att vi skulle skickas tillbaka till ryssland. Pressen blev inblandad och de skrev om deras beslut att utvisa oss till ryssland trotts omständigheterna runt pappa.
Hon gör en paus för att hämta andan och jag kramar hennes hand.
- Vi fick i alla fall stanna, fortsätter hon långsamt, men mamma var mycket deprimerad och trivdes inte alls här. Så för två år sedan försökte hon ta livet av sig. Hon hoppade från balkongen i vår lägenhet. Hon föll fyra våningar… Niko börjar gråta kraftigt.
Jag skulle ge vad som helts för att kunna resa mig upp och ge henne en kram.
- Överlevde hon, frågar jag försiktigt.
- Ja, men hon blev väldigt skadad, Niko torkar sina tårar med en servett, hon har varit sängliggande sedan dess.
Vi blir kvar på McDonalds i flera timmar. Vi pratar och det känns som om vi kommer närmare varandra än vad vi någonsin varit.
Om någon igår hade frågat mig om jag kände Niko hade jag sagt ja men jag hade haft fel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vadsynd - 24 feb 09 - 11:44 | | lika bra som förut!!! | | vaken - 23 feb 09 - 18:05 | Kul att du gillade den :)
Ledsen för slarvfelen, jag har inte jätte mycket tid att skriva på och därför blir det lätt så att jag stressar. | Madvis - 23 feb 09 - 17:51- Betyg:  | Förutom lite stav- och slarvfel så tycker jag det här kapitlet var bra :)
Glad att du lyckades skrapa fram det nu xD haha, nej men ärligt talat så är denna del en glad överraskning :)
Underbart skrivet, som vanligt. Ser fram emot nästa! |
|
|
|
