A bargain with death. Part 3 |
Fick ett skrivryck förut och skrev ganska mycket.
Även om jag la upp igår... eller när det nu var, så vill jag lägga upp en ny del nu.
Del 3
Jag satt i vardagsrummet. Hon var kvar i köket, jag hade gått därifrån då jag inte orkade med hennes frågor längre. Jag klarade helt enkelt inte av det, jag ville inte ljuga för henne men jag ville heller inte få några följdfrågor… hon vill ju bara lösa problemen men… det går inte den här gången.
Jag började tänka på den där dagen… dagen då mitt liv skulle ha tagit slut men istället tog en drastisk vändning som förändrade allt.
”Åh vad underbart det är med snö!” Halvskrek hon och hoppade ner i diket bara för att sedan finna sig i snö upp till midjan.
”Haha, nej Anna det kan jag inte påstå att det är. Det är bara kallt… och sedan när det blir varmt så blir det slask av det och då blir man blöt och då blir man kall igen.”
”Stop being such a wet blanket sweetie.” Hon log sött mot mig samtidigt som hon körde ner händerna i snön.
”Jag är ingen ”Wet blanket”. Jag bara säger som det är.” Jag flinade tillbaka, jag visste vad hon skulle göra härnäst.
”Kanske inte än… men… NU!” Jag duckade i samma stund som hon rätade på sig och kastade en stor snöboll mot mig. Snöbollen missade mig grovt och hamnade istället mitt i vägbanan.
”Jag känner dig, tro inte att du någonsin kommer lyckas med det där.” Hon putade med underläppen som en femåring, jag fortsatte gå och lät henne stå kvar där, täckt i sin kära snö.
”Men, vänta!” Ropade hon och hoppade smidigt upp ur diket.
Jag hann inte gå mer än fem meter innan jag hörde att det kom en bil bakom oss. Jag vände mig om, såg att bilen åkte allt för fort med tanke på väglaget och stannade. Anna kom ikapp mig på bara någon sekund. Jag hörde ett tjutande ljud, som däck som glider mot halt underlag, jag såg hur bilen hade fått sladd, tog tag i Anna och kastade henne i diket. Jag såg bilen komma emot mig. I nästa sekund låg jag på backen med en enorm smärta i hela kroppen. Jag kunde inte öppna mina ögon men jag hörde Annas röst någonstans långt borta.
Strax efteråt kunde jag höra sirener, ambulanssirener. Någon pratade med mig men jag kunde inte svara. Jag kände att någon tog i mig, armar, ben, nacke. Jag blev upplyft… sedan blev jag medvetslös. Jag återfick aldrig medvetandet igen, egentligen.
Jag var omgiven av mörker, nästan. Bakom mig kunde jag se ett svagt ljussken, det kom från det lilla liv jag hade kvar i kroppen. Ljuset blev mindre och mindre, jag kunde känna det trygga mörkret sluta sig omkring mig. Jag visste vad som hände, men jag var inte rädd.
Plötsligt sken allting upp, ett skarpt vitt sken liksom en blixt sköt det igenom allt mörker och lyste upp min omgivning. Vad hände? Dog jag? Eller kom jag tillbaka till livet?
”Du är inte rädd.” Det var inte lika mycket en fråga som ett påstående.
”Borde jag vara rädd?” Frågade jag ut i intet, vem var det som pratade med mig?
”Ja säg mig det… de flesta brukar vara rädda för döden.”
”Man vet ju inte själv när man är död, så hur kan man då vara rädd?” Pratade jag med döden?
”Intressant tanke. Men… du är ju här nu, du pratar med mig… är du inte det minsta orolig över vad som hänt?” Vart var han? Jag hörde en röst men jag kunde inte avgöra vart den kom ifrån.
”Jag antar att jag…” Jag svalde hårt.
”Är död?”
”Ah…”
”Det är du inte… än.”
”Så vad är jag då? Jag känner mig inte direkt så levande.”
”Du är en av de få, som har fått en andra chans. Ett val om att få ditt liv tillbaka.”
”Så jag är halvdöd? Typ hjärndöd eller?”
”Ditt hjärta slår, men väldigt svagt.”
”Så… det där med mitt liv tillbaka. Jag antar att det finns en hake.”
”Vad får dig att tro det?”
”Ingenting är gratis i livet.”
”Likaså är ingenting gratis i döden.”
”Så vad är haken?” Jag har ett samtal med döden… detta trodde man ju aldrig…En hand lades på min axel, jag ryckte till och vände mig snabbt om. Där stod en man med blont halvlångt hår, en lång svart rock och därunder mörka kläder. Så detta var döden?
”Du kommer att få ett val. Du kommer att få se hur livet för dina nära och kära blir om du väljer att omslutas av mörkret, om du väljer att ge efter till tryggheten som det ger. Du kan välja att släcka ljuset och få dina älskade att lida. Eller så kan du gå tillbaka till dem.”
”Det är inte så lätt. Det måste finnas något mer, något du inte berättar.”
”Om du väljer livet… besparar dina älskade det lidande som just nu finns i deras framtid… så kommer allt inte vara som vanligt. Din värld kommer inte vara som alla andras. Den kommer att vara grå.”
”Vadå grå? Du menar trist och deprimerad eller vad?”
”Grå som i gråskala. Inga färger what so ever.”
“Okej…”
“Du kommer inte kunna ångra dig, du har bara en chans och den har du nu. På grund av… administrativa skäl… så kan du inte heller dö en… vad ska man kalla det… onaturlig död.”
”Du menar att jag inte kan ta livet av mig.”
”Exakt.” Jag kunde inte låta bli att le. Här framför mig stod döden och sa att jag inte kunde ta livet av mig. Det borde vara han som övertalar en av göra det…
”Varför just jag?”
”Det var inte meningen att du skulle hamna här från början.” En kvinna uppenbarade sig vid dödens sida. Hon var mörkhyad med kort grått hår, en silvrig kappa och därunder en grå/guldskimrande klänning. Vem skulle detta föreställa? Gud?
”Inte?”
”Det stod inte i ditt öde. Du skulle ha blivit träffad av snöbollen, sprungit efter Anna för att hämnas, du skulle trillat i diket medan hon skulle stå vid vägbanan när bilen kom.”
”Så det ni säger är att jag räddade hennes liv…”
”I utbyte mot ditt eget.”
”Aha… och du är…livet eller?”
”Ödet.”
”Det här känns för… amerikaniserat. Jag har hamnat mitt i en amerikansk långfilm…”
”Bara för din heroiska insats, för att du offrade ditt liv för att rädda Anna, så ger vi dig en andra chans.”
”Vill du ta den?” Döden som hade stått tyst ett tag talade upp igen.
”Om jag tar den har hon egentligen räddat mitt liv… genom att jag fick rädda hennes. Jag kan inte vara sådan mot henne att jag lämnar henne nu, hon kommer att känna sig skyldig och ta på sig skulden för allt…”
”Du får se livet efter att du dött, men vi har inte mycket tid på oss.”
”Ge mig mitt liv tillbaka, nu. Jag behöver inte se framtiden för att ändra den.”
”Dåså, kom ihåg vårt avtal nu bara. Du måste acceptera din nya värld. Vi kan inte hindra dig från att tänka på en onaturlig död, men vi kan hindra dig från att uppleva den. Vi kan ta ifrån dig alla som du älskar i ett andetag så tänk dig för innan du gör något.”
Jag hade inte brutit vårt avtal. Inte helt i alla fall. Jag ville inte acceptera min nya värld… men jag hade ju inget val. Jag ville inte att Anna och min familj skulle skadas på något sätt.
Min syn blev suddig och min underläpp började darra. Inom kort rann tår efter tår ner för mina kinder för att sedan landa mjukt i mitt knä. Jag torkade ilsket bort tårarna, hur kunde jag vara ledsen, jag levde ju. Men det var nog därför… jag hade ett liv, men jag ville inte längre ha det. Jag var otacksam och bortskämd. Jag hade ett normalt liv när det fanns oskyldiga små barn som frös ihjäl på gatorna varje dag. Hur kunde jag ens tänka på att avsluta det liv jag hade?
|
| Kommentarer | | Shamandalie - 21 feb 09 - 00:04 | | åh, du skriver fantastiskt! mycket intressant handling. |
|
|
|
