Nu har jag fått lov! ska försöka skriva men jag har mycket uppbokat ;D glöm inte att följa min blogg på bloglovin! :) www.annamariafida.blogg.se :D kram!
Johanna
I samma stund som jag satte händerna om dörrhandtaget till skolans huvudport kändes något fel. Sådär fel så det inte gick att skaka av sig. Visst hade jag gått runt med ett tomrum och visst hade jag mått skit ända sen den första sekund jag såg Jeremy och han smittade ner mig med något virus som verkade angripa hela hjärnan. Men nej, det här var nåt annat. Jag kände hur hårstråna reste sig i nacken, hur tvivlet bröt ut i magen och fundersamheten sipprade ut i min kropp.
Jag sträckte på ryggen. Men hela tiden visste jag, visste att så fort jag öppnade dörren kunde han stå där. Nerböjd i sitt skåp med luggen hängandes ner över ögonen. Sådär så man bara ville gå och dra undan den och möta hans glittrande nyfikna gröna ögon. Fast nej, så fick man inte tänka. Man fick inte tycka om nån som hade tjej, man fick inte tycka om någon som kallat än hora. Man fick inte önska när man borde hata. Nej, man måste sträcka på sig.
Så jag tog ett djupt andetag, höll ryggen rak. Blundade en hundradels sekund och öppnade. Vad kunde hända egentligen? Vem hade någonsin påstått att man skulle gå i skolan för att vara omtyckt om populär? Det handlade ju om att lära sig saker.. Lära sig, ja så var det. Lära sig. Jag försökte verkligen lura mig själv. Försökte ta stag för steg och kämpa emot den där andra delen av mig som bara ville springa. Tvingade fötterna att inte vända. Fick inte springa. Så jag gick upp för trappan. Det svindlade i magen på mig, susade som en storm. Jag knöt händerna hårt men kunde ändå inte hindra fingrarna från att skaka.
Så var jag plötsligt bara några steg från huvudkorridoren, behövde bara vända mig 90 grader ta ett steg och så - vips. Ingen återvändo.
Av någon anledning frös mina fötter fast i marken. De verkade orubbliga, som att de hade en egen vilja.
Men så sa jag till mig själv, att det spelade ingen roll vad mina fötter hade för vilja, det var mina fötter och jag skulle ha kontrollen. Så jag gjorde det, jag gick in i sorlet som verkade mil bort. Lyfte foten och slog upp ögonen.
Då hände nåt jag aldrig trott skulle inträffa, jag kunde inte föreställa mig det.
Det blev helt tyst. På några fåtal sekunder tystnade allt folk. Man hade på riktigt kunnat höra en knappnål falla. De som gått stannade upp. Det började alldeles nära mig och spred sig som vågen genom den dunkla korridoren. Jag frös till is. Såg mig omkring. Körde naglarna långt in i handflatan men insåg att jag inte drömde. Alla stirrade på mig. Oändligt många ögon, öppna munnar. Hjärtat stannade på mig. Tankarna rusade, jag hann inte få stopp på dem, hann inte se vad det var för tankar. Kroppen verkade varna för fara och allt verkade rusa i panik. Panik inom mig medan världen totalt verkat ha stannat upp. Jag hörde några komma bakom mig, vände mig och och upptäckte att de förskräck tvärstannade.
Jag vet inte vad de väntade på, men alla stirrade på mig. De var som åskådare, de viskade inget till varandra, de rörde sig inte, de verkade till och med oförmögna att blinka. De bara stod. De stirrade på mig som om jag skulle stått helt naken, de granskade mig från topp till tå. Deras blickar svepte över mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, i min kropp blev det kortslutning. Inget fungerade just då som det skulle. Inte en enda vettig tanke gick att få fram. Jag kunde höra mitt eget hjärta banka som en hammare, jag kunde känna pulsen stiga och svettpärlorna sippra fram i pannan. Pulsen dunkade i hela kroppen och skrek i hjärnan på mig. Jag hade aldrig förut hört mitt eget hjärta så tydligt. Nästan som att någon hade slitit ut det och hållit det precis vid örat och sagt; hör du, Johanna?
Hade jag inte hört mitt hjärta hade jag trott att jag dött. Att jag varit död och sett på alla de som fortfarande var kvar på jorden.
Jag tappade uppfattningen om tiden. Hade ingen aning om hur länge jag stått där. Det kändes som en evighet.
Jag var kall inombords, ögonblicket där efter varm. Allt växlade, gick upp och ner. Tystnaden var fortfarande kompakt. Kanske hade det bara gått en sekund, kanske tio. Jag önskade förgäves att det var en dröm. Jag såg mig om, alla stirrade fortfarande.
Ännu en gång hörde jag steg bakom mig. Jag blundade hårt. Knep ihop ögonlocket och önskade av hela mitt hjärta att något skulle hända, vad som helst utom det här. Jag önskade att ingen skulle stirra längre. Jag förstod inte varför de stirrade. Som att jag kom från en annan planet. Som att jag var det äckligaste och fulaste de sett. Någonsin.
Men jag öppnade ögonen, fotstegen kom närmre och någon vände runt hörnet. Som i slow motion såg jag vem som kom.
Och det var inte Jeremy,
det var Malin.
Malin som sått vid min sida vad som än hänt. Malin som alltid tagit min hand och Malin som alltid sagt, "dina problem är mina problem".
Varmt blod sköt genom mig. Hjärtat lugnade ner sig. Jag ville nästan gråta av lättnad. Kasta mig i hennes armar.
Men när Malin såg mig, ryggade hon tillbaka. Hon vek ner blicken och gick snabbt förbi mig. Jag såg hennes ryggtavla, hennes svarta hår som föll ner över axlarna. Och jag som trott att man inte kunde få mer ont. Allt blev bedövat. Jag kände i samma sekund ingen ting. Jag hörde inte mitt hjärta slå, jag kände inte luften glida ner i mina lungor. Inga tårar föll från mina kinder. Ingen röst verkade nå mina öron. Bara en, bara en röst som dök upp från ingenstans och rev muren in till mina känslor. Yacmina. I det samma som orden lämnat hennes mun forsade känslorna igen.
- Där är hon ju, vår älskade lilla hora. Hej, Johanna.
Hennes röst ekade mellan väggarna. Verkade nå allas öron. De nickade. De nickade medhållande och stirrade äcklat på mig.
- Malin, vänta på mig! Ropade sedan Yacmina och svepte förbi mig. Krokade Malins arm och gick snabbt bort.
Det var jag som skulle kroka arm med Malin. Malin var min bästa vän.
Trodde jag.
Men när jag såg henne gå där trodde jag på allvar för första gången i mitt liv att jag skulle dö. Och känslan som infann sig i min kropp just den sekunden är obeskrivlig. Hur det var att stå där var obeskrivligt. Insikten att alla just börjat viska om en. Inse att ens egen bästa vän just vänt en ryggen. Och ingen sa något. Och ingen skulle komma att göra det. De sänkte sina blickar. Alla på samma gång. Som att de just förstått att jag inte ens var värd att se på. Som att jag skulle smitta dem med någon förfärlig sjukdom.
Det var i det ögonblicket jag blev luft. Det var då mitt hjärta slog utan mening.
Det jag byggt upp mina andetag på försvann. Jag rasade. Jag rasade fast jag stod upp. Jag föll handlöst utan att någon skulle fånga mig.
Och jag insåg att jag redan förlorat.
Men jag vände inte. Till min egen förvåning kopplade hjärnan på auto piloten och mina ben gick genom korridoren. Min rygg förblev rak.
Tårarna var slut.
Hjärnan var bortkopplad.
Jag hade fallit,
men ändå stod jag kvar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| JessicaKarlsson - 12 jun 12 - 22:36 |
jag läser igenom den här novellen igen och vill bara kommentera.
"Tårarna var slut.
Hjärnan var bortkopplad.
Jag hade fallit,
men ändå stod jag kvar." Wow alltså. |
viunderregnmoln - 24 mar 09 - 22:02- Betyg:  |
| jag vet inte vad jag ska säga men jag är liksom förälskad. det här är helt underbart |
| jagkanintegunga - 21 mar 09 - 14:45- Betyg: |
| Usch vad bra det är, jag sitter och gråter <3 |
| miijha - 25 feb 09 - 10:05 |
| nej, inget verkligt i det här. jag har aldrig ens varit i närheten av att uppleva det. kanske därför jag ibland gör stora missar i den här storyn när jag inte riktigt vet hur nåt av det här känns. |
| Notchii - 24 feb 09 - 23:02- Betyg: |
| Btw.. Är det en värklighets baserad histoia? =) |
| Notchii - 24 feb 09 - 23:01- Betyg: |
Du skriver asbra tycker jag^^ Och vad som ska hända nu har jag ingen aning om, men jag hopps det fortsätter bra.
"Tårarna var slut.
Hjärnan var bortkopplad.
Jag hade fallit,
men ändå stod jag kvar."
WOW!!!
Man känner värkligen igen sig om att bli besvike och om vänner. Allting.
Vill veta mer och den får inte ta slut på väldigt länge!! Så mejla gärna nästa del =) |
| woops - 24 feb 09 - 19:45 |
| Wow! Dina ord berör verkligen. Speciellt det där med Malin gjorde mig arg och ledsen. Att bli sviken så av sin bästa vän, det är något jag aldrig vill behöva uppleva. |
| eviigheet - 22 feb 09 - 22:20- Betyg: |
fortsätt.
Mejla nästa.
SKYYYNDA: |
| Beea96 - 22 feb 09 - 19:44- Betyg: |
| asabra!!! fortsätt mejla:) |
| DracoLove - 21 feb 09 - 14:07- Betyg: |
Så jävla bra !!
Fan vad äckligt taskiga alla måste va ..
// Polly |
| Niz0 - 21 feb 09 - 12:05- Betyg: |
| Ge oss mycket mer :) Den här novellen är helt underbar :) Får aldrig nog av den :) Mejla nästa ?:) |
| Miccq - 21 feb 09 - 11:18 |
| jag vill bara ha mer mer och ännu mer. <3 |
| JessicaKarlsson - 20 feb 09 - 19:30- Betyg: |
men bra ^^
mejla när du lägger ut nästa del :))) <3 |
| NotJoyJustSorrow - 20 feb 09 - 18:57- Betyg: |
| Skitbra! mejla när nästa del kommer :) |
| tjoh - 20 feb 09 - 18:38 |
| SÅ SJUKT BRA!!!!! |
| Sarisens - 20 feb 09 - 16:05- Betyg: |
| Mejla nästa om dte blir nån! <33 |
| LannaH - 20 feb 09 - 14:01- Betyg: |
uuh , o:
mycket spännande (: & man vill jätte gärna höra fortsättningen på det här :D Jeremys version av allt det här - som han startat (han har ju faktiskt startat 'alla hatar Johanna' grejsen).
skynda med nästa del :D <3 (: |
