A Bargain with death. Part 2 |
Tog lite tid att få ihop den här delen, hade tänkt lägga ut den lite tidigare men hade som sagt lite trubbel med den. Satt dock på bussen från Kil idag och allt bara lossnade. Jag skrev och det funkade! Nästa del kommer jag att brinna lite mer för så den kommer förmodligen att bli bättre och det kommer att hända mer i den.
Del 2
Jag ville inte tänka mer på det. Det gjorde mig bara förvirrad. Det övernaturliga är inget man kan försöka att förstå sig på, för det går inte, det är omöjligt. Jag borde egentligen inte leva, det borde jag inte. Jag borde ligga begraven djupt nere i jorden nu.
Är jag konstig som vill att det ska vara så? Är jag konstig som vill vara död? Är jag konstig som vill såra de jag älskar mest i hela världen? Jag var ju osjälvisk när jag valde livet framför döden, jag tänkte inte på de konsekvenser som påverkade mig, så då borde jag få vara lite självisk nu och ångra det val jag gjorde. Eller?
You can’t go back now, it’s to late. You’ve made your choice. You should have thought about the consequences before you signed the deal.
Döden skulle inte vara såhär, döden ska innebära total förintelse, ett svart hål, ingen mer existens. Så varför fick jag en andra chans? Varför stängdes mitt svarta hål? Varför blev det inget Big bang för min del? Jag var så nära… man säger att man ska se ljuset men det är egentligen bara ett stort svart hål, det finns inget ljus, det är bara mörker. Jag var nära att omgivas av mörkret, då ett så otroligt starkt ljus bröt igenom och slungade mig tillbaka.
De kunde ha gett chansen till någon annan, någon som inte har levt sitt liv såsom jag har gjort. Jag har haft min tid, jag behövde inte ytterligare en chans. Kunde de inte gett chansen till ett barn istället, någon som hade hela livet framför sig? De behövde inte slösa sina krafter på mig…
Jag reste mig upp ur sängen, mina leder var stela, jag hörde hur det knäckte överallt i kroppen när jag sträckte på mig. Jag brydde mig inte om att se mig i spegeln, jag visste att hur jag än såg ut så skulle alla ändå säga att jag såg bra ut. Jag skulle kunna strunta i att duscha på en vecka och folk skulle fortfarande säga att jag luktade gott. Jag skulle kunna ha på mig likadana kläder som en luffare och folk skulle ändå säga att jag hade en cool stil. Allt var så överdrivet, det där avgudandet. Vad jag än gjorde så tyckte folk om det. Förutom om det var ett brott, som om jag skulle mörda någon eller våldta en femåring. Jag tvivlar starkt på att de skulle tycka om det. Och såklart, jag skulle inte kunna dö. Jag skulle inte kunna ta mitt liv.
Med självmord i tankarna gick jag ner i köket, det kök som vanligtvis var väldigt färgglatt men som nu var grått. Jag skulle förmodligen inte kunna begå självmord, De skulle stoppa det. Ytterligare en utväg som var blockerad.
Jag öppnade kylskåpet. Var jag ens hungrig eller var det bara en vana att tänka på mat så fort man kom in i köket? Jag blickade mot diskbänken, mackorna låg där och skrek efter att bli rostade och uppätna men jag kunde fortfarande inte avgöra om min mage ville att jag skulle ge den någon mat. Jag greppade efter asken med vinddruvor som stod i kylskåpet och jag hörde hur min mage morrade åt mig, den ville ha något mer än bara vinddruvor.
”Okej jag tar väl en rostad då.” Mumlade jag, ändrade handens riktning och tog tag i lätta paketet istället. Ost och gurka fick också följa med ut ur kylskåpet, man måste ju ha pålägg.
Trots min mages aggressiva morrande så kände jag mig inte hungrig, jag hade ingen aptit. Men vad skulle jag göra, jag kunde ju inte svälta… eller…? Mina tankar vandrade återigen iväg för att tänka på ”oskyldiga” sätt att avsluta mitt liv på. Men jag insåg snabbt att De inte skulle tillåta det utan på något sätt se till att jag klarade mig ändå…
Jag hörde steg bakom mig, vände reflexivt på huvudet och fick se Anna komma in i köket.
”Du bara försvann” sa hon tyst.
”Jag var hungrig” svarade jag. Det var halvlögn… min mage var hungrig men jag hade absolut ingen aptit.
”Vad ska du äta?” tonläget på rösten avslöjade att hon hade velat fråga något helt annat men väntade med det.
”Jag tror jag kommer att ta en rostad. Vill du ha en?” Jag försökte låta oberörd, det var inte allt för svårt.
”Nej tack, jag är inte hungrig.” Lögn…
”Okej…” Ville hon inte säga något så skulle hon inte behöva det heller, jag var bara glad att hon inte sa något, svar är något jag inte har så gott om.
”Du…” Där kom det…
”Ja?” Inte reagera… försöka spela oberörd.
”Jo det var en sak jag ville fråga…” Självklart…
”Du kan fråga hur mycket du vill, förvänta dig bara inte några bra svar.” Jag försökte att inte låta för otrevlig. Men min ovilja att svara på frågor lös förmodligen igenom ganska starkt.
”Du har varit ganska nedstämd på sistone, ända sen du kom tillbaka från sjukhuset. Är det något du vill prata om?” Hon skulle bli arg och sårad om jag berättade sanningen för henne.
”Det har bara varit jobbigt… det är inte varje dag man svävar mellan liv och död… det går säkert över snart.” Sanningen var ju att jag inte ville sväva mellan liv och död, jag ville vara död.
”För det känns nästan som om du inte vill vara med mig. Älskar du mig inte längre?” Suck vad jag inte ville ha den här diskussionen…
”Det är klart att jag älskar dig gumman. Det har inget med dig att göra jag lovar dig, så gå inte runt och må dåligt för det.”
”Jag vill bara att du ska må bra… att du ska vara glad och vara samma underbara person som du var innan… det där…”Det kommer aldrig att hända…
”Oroa dig inte för mig, det blir bra tillslut. Jag måste bara få lite tid att tänka.”
Time to think? What is there to think about? You can’t go back, you can’t do anything else than to live! Live life as it was meant for you! You can’t seriously say that you regret that you are alive. You ungrateful bastard!
|
|
|
|
